Powered by Jasper Roberts - Blog

Meditation

Jag har länge länge gått omkring med ett orosmoment i magen. En diffus oro som jag inte kunnat härleda till något konkret. Det ger mig INGENTING, nada, att gå omkring och oroa mig för massa skit - eller hur? Så jag bestämde mig för att ta tag i mitt välmående och faktiskt bli av med skiten. Och det gjorde jag inte genom att äta - utan den vetenskapliga metoden mindfulness! Och det funkade verkligen. Nu såhär ett par dagar senare finns inte alls det orosmomentet kvar alls! Så nice! Så är det något du oroar dig för, kolla denna videon och ta tag i det, det funkar verkligen!
 
KÖSS
 
 
 
 

Avgiftas - igen

Vi beroende har ett huvudutlopp, och sedan massa sidoutlopp. Hur vet man vad som är ens huvudutlopp? Man kan ställa sig frågan: My, du får välja att gå ut med dina kompisar en kväll och dricka hur mycket alkohol du vill eller så får du välja en myshelg framför teven och äta obegränsat med snask. Då väljer jag hemmakvällen - alla dagar i veckan - och där hittar jag mitt primära utlopp, det som jag mest cravar: socker.
 
Men så har man massa skumma utlopp. Som växer sig starkare när man stänger dörren för ens huvudutlopp. Och kan bli lika destruktiva som ens primära utlopp. När jag äter socker är inte shoppingen något större problem. När jag är sockerfri kan jag lätt lägga 39% av lönen på shopping.
 
Nu håller jag på att avgiftas från två saker: shopping & hetsätning av abstinent mat. Jag trodde det skulle vara en piece of cake. Jag har ju slutat hetsäta förr. Men denna gången är det annorlunda. Jag har sinnessjuka abstinensbesvär! Anledningen är att jag har kapitulerat och insett att jag är en tvångsmässig överätare. Saker vanligt folk inte tror man kan överäta - jag jag överäta. På riktigt. Äta smör med sked, hetsäta broccoli. Osv osv. När man är där känner man sig faktiskt sinnessjuk. Och nu är jag är kapituleringsprocessen. Beroendehjärnan lurar mig vissa stunder att ja visst kan äta för mycket. Men jag, den friska delen av mig VET att jag inte kan det. Och nu har jag samma approach till hetsätningen som till socker. Det är inte bara en kort period. Mitt mål är att hålla mig fri från hetsätningen. Så nu svälter min beroendehjärna. Och när beroendehjärnan svälter, får vi abstinensbesvär. Jag för dagbok varje dag. Det är intreessant att se hur jag reagerar, att faktiskt se sina abstinenssymptom.
 
- Jag har dålig motorik
- Ont i huvudet
- Kliande känsla i hela kroppen
- Svårt att fokusera, tappar tråden
- Sover oroligt och för lite
- Ångest
- Grå känsla, inget är kul
- lättirriterad
- Trött hela tiden
- Energilöshet
 
Sjukt ändå. Men väldigt intressant vilka besvär beroendehjärnan ger en. För min mat är inte kemikts beroendeframkallande, det är ett processberoende. Jag är beroende av ritualen. 
 
Så ja. Det är bra och lärorikt för mig att göra denna resan. Jag försöker se det så. Och jag har en mängd friskfaktorer jag kan fylla på med:
 
- Bodde i helgen hos en sockersyster som hjälpte mig förbi de första dagarna
- Jag har er, bloggen, där jag får ventilera och skriva av mig
- Alla på jobbet vet att jag är avgiftningsprocessen
- Gemenskapen (FAA, OA)
- Matplan
- Träning
 
Så ja. Nu jäklar. Nu blir detta bra ska vi se. Det kommer vara tufft. Jag är inställd på att jag kan falla dit igen. Detta är sjukt svårt. Men. Jag ser detta som ett expriment. Det är fan bra att färska upp minnet hur avgiftningsprocessen ser ut. När jag har tillräckligt med abstinent tid i ryggen är mitt mål att börja hjälpa andra sockerberoende, då är det viktigt att faktiskt veta exakt hur det går till och känns!
 
KÖSS
 

Min vikt

Min kropp är speciell. Den är så himla utanför ramar och regler. Den går liksom inte att trycka in i någon mall, på någon kurva. 
 
När jag är som allra minst, när jag väger 75 kilo, då är jag pytteliten. Jag får kommentarer av vänner och kollegor att nu får du lägga in bromsen My, du börjar bli supersmal. Jag har fått kommentarer att jag ser sjuk ut, utmärglad. Men enligt BMI så väger jag 10 kilo för mycket, att jag är överviktig. 
 
Nu väger inte 75 längre. Jag har varit där nere och touchat ett par gånger. Vanligtvis väger jag mellan 77-79 någonstans. Men min kropp lägger på sig lätt. Jag kan ligga mellan 75-83 på bara två veckor. Och jag vet att jag inte är ensam om det, det är många utav oss som pendlar i vikten. 
 
Det beror på:
 
- Att 1g kolisar lagrar 2g vatten. Äter du väldigt lite kolhydrater och sedan ökar upp dom, kommer du lagra in massa vatten. Sänker du sedan kolhydratsintaget tar det ett par dagar och sen kissar du ut vattenreserverna.
 
- Homonellt. Det finns massa hormoner som är vatten och fettinlagrande. Stresshormoner, könshormoner osv. Jag går upp 2-5 kg under mens och ägglossning. Det beror helt på var i cykeln man är. Då man är i "testosteron-veckan" i menscykeln brukar man känna sig som allra mest fit. Testosteron har en avsmalnande effekt på oss, därför är bland annat styrketräning sjukt bra för fettförbränningen eftersom testosteronet ökar i kroppen.
 
Sen är det ju individuellt hur kroppen gör. Jag har sjukt lätt att gå upp i vikt, men också sjukt lätt att gå ner i vikt. Det beror på genitik givetvis men generna kan man inte beskylla för allt. Exempelvis är min kraftiga viktresa något som påverkar. De människor som varit smala i hela livet har en annan kropp som strävar mot jämvikt på ett annat sätt. De upplever att de kan sväva ut med maten hur mycket som helst, men kroppen väger ändå samma. Vi som gjort viktresor har en annan typ av kropp. En kropp som lätt lägger på sig, den har ju legat högre i vikt innan och det tar ca 6 månader för en kropp att fatta den nya vikten.
 
En annan viktig faktor är att jag vet vad jag ska och inte ska äta. Visst, jag kan lura mig själv att jag kan äta morötter, men innerst inne vet jag att jag faktiskt inte kan det. När jag strävar mot en lägre vikt vet jag exakt vad jag måste göra. Vilka livsmedel jag kan äta och inte äta. Många gör felet att äta livsmedel som ger insulinpåslag i tron att det är nyttigt. Man bakar på mandelmjöl, dricker 1 liter mjölk i kaffet och äter stora mängder nötter och bär. För vissa funkar det, för andra inte. Det gäller att vara ärlig mot sig själv vad kroppen klarar och inte. 
 
 KÖSS
 
 
8