Powered by Jasper Roberts - Blog

Är jag, jag?

I Coltings nakna sanning (podd #78) så poängterar Jonas att man knappt känner igen mig på bild. Att det inte ser ut som jag. 
 
Ibland när jag är med i tidningar och media så vill journalisterna ringa ngn kompis som står bredvid mig på bilden och kolla så det verkligen är jag. 
 
Jag får mail då och då (även i instaflödet på @lchfingenjoren.se) där vissa inte tror på mig, att de tror att jag fejkar min resa.
 
Jag förstår att många har svårt att tro att det är jag på bilderna. Jag ser ju så oerhört annorlunda ut. Det har ju många förklaringar. Dels att just när man är barn så ändras man ju mycket. Det händer ju oerhört mycket i åldrarna 0-25 liksom. Sedan är det ju svårt att se att jag är samma som hon där med den enorma kroppshyddan. Men jag tror den viktigaste orsaken inte är det, jag tror det beror på att jag har förändrats i min kärna.
 
När jag var den människan var jag en helt annorlunda människa. Jag hade 0 självkänsla, hatade mig och det enda fokus jag hade var när jag skulle få socker nästa gång. Idag är jag glad, stark i själen och har fokus på utveckling och välmående. Mat tar upp en bråkdel av tanketiden som förr. Det är klart man är en annan person, själen har ju tagit avstamp och vuxit. Det är inte konstigt alls. 
 
När jag kollar på mig själv är det som att det ligger en dimma över ögonen. Att jag inte riktigt är där liksom. Garaget är tomt så att säga. Och det är lite läskigt. Enligt Arteget AB så ger långvarigt drogande på socker fysiska hjärnskador. Jag tror dem. Det är bara att titta på känslan och uttrycket i ansiktet på gamla foton.
 
För visst. Fysiskt sett är det ju jag. Men själsligt så känner inte jag den där människan. Det är inte jag. Jag är helt annorlunda idag, någott nytt - något bättre. Däremot så älskar jag henne enormt. Jag vore ju inte jag om jag aldrig fått uppleva allt det där. Trots att jag skulle kunna bunta ihop mina 20 första levnadsår, knyckla ihop dem och kasta dem i soptunnan - så är jag oerhört tacksam att jag fick möjligheten att leva det livet. Det har lärt mig så otroligt mycket om mig själv. Men jag har samtidigt lovat mig själv att de inte var i onödan. Att jag måste ta vara på de åren och göra något bra av dem. Att försöka ta mina erfarenheter och på något sätt hjälpa någon annan med dem.
 
För hon lever ju någonstans med mig. Sida vid sida. Vi växer tillsammans.
 
KÖSS
 
 
1

Det är lätt att banta!

Det som avgör om en diet är bra eller inte, är inte om man går ner i vikt. Det är två faktorer:
 
- Hur man mår under viktnedgången
- Om man kan behålla sin vikt efteråt
 
Du kan gå ner i vikt på i princip allt. Jag kommer ihåg när jag åt kålsoppa en månad. Satan va jag tappade vikt! Så man kan ju säga att det var en lyckad diet... eller kan man det...?
 
Vi måste ställa oss frågan: är det här hållbart. Mår jag bra av detta? Är svaret nej så är det ingen lyckad bantning. Är du yr, svimmar, är otrevlig, får humörsvängningar och mår skit - är det ingen bra diet. 
 
Och kan du inte hålla din vikt efteråt, är det ju inte heller en bra diet. För vi vill ju inte vara smala ett par timmar eller en dag, vi vill ju ha en förbättrad hälsa resten av våra liv.
 
Såhär är det. Marknaden försöker sälja skjortan av oss med snabba lösningar. Dessa lösningar funkar såhär:
 
- Du börjar dieten
- Du håller den X tidsperiod
- Du mår dåligt till halvbra under hela tidsperioden
- Du går ner massor i vikt
- Du orkar inte längre stå emot frestelser, faller dit och orkar inte ta dig tillbaka eftersom du minns hur jävla jobbigt det var på den dieten
 
Marknadens svar på din resa:
 
- Kolla det funkar!
- Det är din diciplin det är fel på, du gick ju ner i vikt när du höll dig till dieten
 
Med LCHF är det annorlunda. Jag har också glidigt in och ur LCHF för att jag snubblat snett ner i sockerfällan. Det som gör det annorlunda på LCHF för mig jämtemot Viktväktarna och pulverdieter är att jag mår mitt bästa jag på LCHF. Det är inte jobbigt alls. Det krävs inte 1000% järnvilja för att hålla sig. Visst, den första avgiftningstiden är förjävlig - men sen glider det bara på. Och nu när jag är viktstabil så är det inte alls svårt att hålla det - tvärtom. För en lyckad livsstil är just en livsstil och det avgörs inte hur snabbt man går ner, det avgörs på hur bra man mår och om man håller vikten. För att jojjobanta sliter fruktansvärt på både psyke och kropp.
 
KÖSS
 
 
 
8

Hur pratar man om övervikt med barn?

Jag är 27 år gammal. För 7 år sedan vägde jag 170 kilo. Det är ju inte så att man hipp-happ väger 170 pannor. Istället bygger man sakta men säkert kilo för kilo. Jag har alltså varit överviktig hela mitt liv, redan från bebis-stadiet. Det var inte länge sedan jag var ett överviktigt barn, inte många år sedan alls. 
 
Vi vuxna kan teoretisera sönder en barndom. Diskutera och analysera. Men man kan aldrig riktigt förstå hur det är att vara ett barn som lider av fetma om man inte varit med om det själv. Hur självhatet frodas i de vuxnas blickar. "Men det är ju bara att vara mer engagerad på gympalektionerna och äta lite mindre portioner". De vuxna säger det i tro på att de peppar, när det egentligen ligger ett omedvetet förakt bakom den meningen. Det är ju bara att bestämma sig. Äta mindre och springa mer. Att det är min diciplin som det är fel på. Att det är grund och botten mig det är fel på. 
 
Anledningen att jag startade denna blogg är för att inspirera andra. Att sluta känna sig så ensamma i sitt sockerberoende. Att sluta skämmas för sin sjukdom. Men framför allt startade jag den för alla sockerberoende barns skull. Nu tror inte jag att barn läser min blogg, så detta inlägg är riktat till dig som förälder. Men istället för att ge praktiska tips, så tänkte jag beröra den känsliga frågan: hur pratar man om övervikt med sitt överviktiga barn?
 
Jag gör det ur mitt perspektiv. Jag diskuterar detta ämne ur perspektivet att jag själv har varit där. Att jag spenderade hela min barndom med en handikappande övervikt. Jag ger tips och råd som jag önskar att mina föräldrar gav till mig som liten, knubbig flicka.
 
Ta fram liket ur garderoben
Vissa debattörer menar att man inte ska prata alls om detta. Att man ger krossad självkänsla och självhat hos barnen. Men de glömmer en sak. Barn förstår mer än vad vi tror. Kan läsa av mer än vad vi tror. Går du omkring och oroar dig för ditt barn, känner ditt barn det. Och när barnet känner av det, letar det genast fel på sig själv och förstorar upp och gör det större än vad det är. Barnet tror sig vara en besvikelse och funderar och tänker på det själv på sitt rum. Du gör barnet en otjänst genom att inte ha en öppen diskussion om det.
 
Prata hälsa, inte utséende
Det finns en no-go zon: du får aldrig sätta utséende och övervikt i samma mening. Barnet är vackert oavsett kilon och det har ju inte med det att göra. Det finns två meningar som stannat kvar hos mig hela mitt liv. Som ligger och gnager och som jag kanske inte riktigt lyckats släppa. Det var när en vuxen sa till mig som 12-åring. My, snart kommer alla dina vänner börja skaffa pojkvänner. Fortsätter du vara så stor så kommer ingen kille vilja ha dig och du kommer hamna utanför. Ingen vill vara ihop med en så stor tjej. Tänk dig själv. Skulle du vilja vara ihop med någon kille som är så tjock som du är? Den andra incidenten var sista dagen i nian på högstadiet när vi skulle ha vår sista dag. En kille sitter framför mig, vänder sig om och säger: visst du har fina betyg My. Men tro inte att du är snygg, så jävla fet du är. De två incidenterna har gjort att jag aldrig riktigt tror på att jag är fin. Vad folk än säger, vilka komplimanger som än ger - tror jag inte riktigt på att de verkligen tycker så. Vi får inte lov att krossa ett barns självförtroende.
 
Prata med ditt barn om korrelationen av välmående och bra mat. Hur bra mat hänger ihop med att orka i skolan, orka med sina fritidsaktiviteter och att orka vara en härlig kompis. Det är en sund diskussion som ger mycket.
 
Var pedagogisk
Gå igenom livsmedel för livsmedel, vad som händer i kroppen när vi äter godis och pasta. Var konkret och uppmuntra till lärande. Ditt barn ska veta vad som händer när i kroppen när man får blodsockersvängningar, hur man mår och vad som är ett bättre alternativ. Då känns det roligare att äta bra och barnet kan själv göra klokare val i vardagen.
 
Föregå med gott exempel
Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Om du vräker i dig skräpmat men pratar om hur dåligt det är, kan du inte förvänta dig att ditt barn ska göra annorlunda. Visa att du bryr dig, att hela familjens hälsa är viktig.
 
Prata känslor med barnet
Sätt dig ner med barnet och prata om HALT. HALT står för:
 
Hungry
Angry
Lonely
Tired
 
Berätta att vid dessa stora känslor kan barnet få lust att äta dålig mat, och det är helt okej - det är helt mänskligt att vilja äta när man känner stora känslor. Ni kan sätta er och måla en stor skylt där barnet får måla sina känslor så det blir mer konkret. Därefter erbjuder du barnet ett alternativ. Berätta för barnet att när barnet känner stora känslor får barnet gärna ringa eller smsa och berätta det. Uppmuntra barnet att sätta ord på sina känslor, då slipper barnet döva känslorna med dålig mat och lär sig dessutom att en känsla inte är något farligt utan går över med tiden. 
 
Prata om grupptryck
Gör upp en plan tillsammans med barnet där ni diskuterar en handlingsplan när alla kompisar äter godis. Fråga barnet vad det är som är svårt i dessa situationer och vad du kan hjälpa till med. Förbjud ingenting utan lyssna och möt barnet i sina känslor och tankar. Till syvene och sist är det barnet som ska göra kloka val. Du som förälder har inte kontroll i alla situationer, alla tider på dygnet.
 
Skapa en trygg zon
Det är viktigt att barnet känner tillit till dig. Att det kan komma till dig och berätta när det ätit fel och inte mår bra över det. Gör ingen stor grej av det utan beröm barnet för att det vågar prata om det. Var ett bollplank och döm inte, barnet ska våga komma till dig när de behöver stöd och tröst. Lär barnet att förlåta sig själv vid misstag.
 
Var en förälder
Som barn vill du inte ha en kompis, du vill ha en trygg förälder som visar vägen. I stunden är det roligare med någon som ger med sig och är en kompis, men i långa loppet mår barn bäst av trygghet och föredöme. Ge inte med dig. Ett nej är ett nej. Barnet ska inte lära sig att det lönar sig att tjata. Det är så dealande med sig själv börjar.
 
Koppla inte ihop känslor med mat
Det stora problemet i samhället är att alla känslor länkas med med mat. Vi firar, sörjer, tröstar och uppmuntrar med mat. Försök låta känslorna få ett eget rum. Man kan fira med bara soffa och Idol. Man kan sörja med en kram. Man kan trösta med smekningar utan godis. Man kan uppmuntra med ord. 
 
Har du fler tips?
 
PS! Glöm inte att följa mig på instagram: @LCHFingenjoren.se
 
KÖSS
 
 
16