Powered by Jasper Roberts - Blog

Matdagbok Torsdag

08.00 1 kopp fettkaffe

 

12.00 En kopp fettkaffe + 1 köttbulle (snodde från Martins lunch)

 

15.00 3 Skivor ost

 

16.00 1 baconlindade tjockkorvar fyllda med ost och serverade med blomkålsmos, steviasötad ketchup och johnnys söt-starka senap! (la upp två men orkade bara en! SJUKT mättande!!)

 

 

 

 

Dagens träning: 12 minuter springa-så-fort-jag-kan, sittande stolen, plankan, marklyft och armhävningar. + 50 min PW!

 

KÖSS

2

Att aldrig få vara med

Idag när jag läste kära Kostdoktorns blogginlägg brast det för mig. Tårarna tryckte sig upp i ögonen, och hur mycket jag än försökte motstå dem, så kom de ändå. Det gör det alltid när fina Kostdoktorn skriver om knubbiga barn. Det var ju inte så länge sedan jag var ett. Det var inte länge sedan alls faktiskt.

 

 http://www.kostdoktorn.se/vagrar-ge-feta-barn-halloween-snask#comments

 

Idag skriver Kostdoktorn om en kvinna som vägra ge fluffiga knoddar godis på halloween. Som istället skickade med en lapp för knubbisen att ge till sina föräldrar med ett meddelande om att ungen är tjock. Ja, det har hon väll rätt å göra. Hon gör ju samhället en tjänst. Man ser ju på knubbisen att den både är lat och karaktärslös. Tigga runt sådär på stan istället för att sitta hemma å banta och skämmas, hur tänker knubbisen? Eller rättare sagt, hur tänker föräldrarna? Att släppa ut sin överviktiga unge på det där sättet! Att de inte skäms! Ungen är ju ett tydligt exempel på hur misslyckade dom är som föräldrar. Pinsamt!

 

Ja. Det är så tanten tänker. Det är så hon måste tänka. Och det är helt okej. För det är ju bara att servera ungarna tallriksmodellen så löser sig allt på fläcken! Tallriksmodellen med sås gjord på minimjölk och Becel. Då blir ungarna både smala och friska. Det trodde i alla fall alla i min omgivning när jag växte upp. Alla i min omgivning tittade på mina föräldrar och tyckte att de brustit i sitt föräldraskap. Jag var ett livs levande bevis på hur misslyckade mamma Maria och pappa Jan var.

 

Och kalasen. Jag fick oftast gå först på fiskdammen. Jag är allergisk mot mycket och därför hade jag alltid en specialpåse. En specialpåse som oftast innehöll frukt istället för godis. Kanske en tablettask. Om jag hade tur. Så när alla andra barn satt och åt för fulla muggar ur sina överfulla godispåsar så satt jag och tuggade på ett päron. Det var ju ingen förälder som ville bidra till min övervikt. Och frukt är BRA! Det vet ALLA! Ge tjocka lilla My frukt, så ska du se att hon magrar snabbt som attans! Vad tror du hände när jag kom hem från kalaset? Vad tror du tjocka lilla My gjorde när hon kom hem och känt kylan från alla andra barn? Barnen med disciplin och karaktär. De smala barnen.  

 

Tjocka lilla My åt. Och så grät hon. Och så tänkte hon jättehemska saker om sig själv. Och så grät hon lite till.

 

Det värsta var inte kalasen. De hände ju inte så ofta. Nej, det värsta var skolan. Lunchtimman. När jag stod i den långa matkön och väntade på att bli serverad av Bambatanterna. Hungern malde i magen trots att jag hade ätit två bastanta mackor till frukost och nyttig frukt till mellanmål. När det var min tur att få mat så stoppades hela kön upp. Bambatanten måste nämligen rota fram decilitermåttet först. Så när 50 ungar med karaktär stod och glodde så blev en liten tjock jag serverad mat. Jag blev serverad ett exakt antal kalorier. Man såg ju på mig att jag inte kunde sköta det själv. Inte som de andra ungarna. De smala ungarna som gjorde av med mer kalorier än vad dom åt. Ungarna med disciplin.

 

Hur många luncher som än blev uppmätta. Hur många fruktätarkalas jag än gick på. Hur mycket Becel jag än bredde på mackan. Så blev en liten knubbig My tjockare. Och tjockare.

 

En dag när jag och mamma satt i bilen på väg någonstans så svängde hon av vid en avfart och stannade bilen. Jag frågade henne varför men fick inget svar. Det var tyst i bilen. Tillslut vände sig mamma Maria om med tårfyllda ögon och sa ”My, jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag gör allt i min makt för att hjälpa dig. Och det blir bara värre. Förstår du inte? Du kommer dö av detta om det fortsätter såhär! Jag kommer förlora mitt älskade barn. Och jag kan inte göra något åt det. Jag står handfallen.”

 

Ååh Älskade älskade mamma! TÄNK om jag fick resa tillbaka till dig i tiden. Resa tillbaka till dig, öppna bildörren och sätta mig bredvid dig där i passagerarsätet. Tänk om jag kunde få resa tillbaka i tiden och tala om för dig mamma att det fanns en lösning. En lösning som innebär att få äta sig mätt, somna med god självkänsla och att kunna kasta allt vad decilitermått heter. Tänk om jag kunde fått berätta för dig där i bilen att det inte var något fel på ditt föräldraskap. Att du mamma, du misshandlade inte mig.

 

 Men det kan jag inte. Jag kan inte resa tillbaka i tiden. Istället kan jag skriva detta. Jag kan skriva detta med en vädjan till föräldrar, människor inom skolväsendet och de som styr vårt avlånga land. Låt oss inte misshandla ett enda barn till! Låt inte en enda knodd få vara utanför igen! Låt inte våra urusla kostråd förstöra en enda barndom till!

 

KÖSS

 

(En rosa ingenjör 9 år gammal)

 
 
 

 

43

Ont i hjärtefluffet

http://www.kostdoktorn.se/vagrar-ge-feta-barn-halloween-snask

 

åh gud... det här krossar verkligen ett fd knubbigs hjärta. De överviktiga knoddarna ska ju bara springa mer och äta mindre. Det ser man ju! Därför är det rätt att frysa ut dom. ELLER? Detta är vad KALORIFIXERINGSSAMHÄLLET gör med våra barn!! ALLA barn har rätt å äta sig mätta. ALLA barn har rätt å få vara med. Och ALLA barn har rätt till en god självkänsla!

Jag håller helt med Kostdoktorn! Sluta ge bös till alla ungar! Alla mår bättre utan äcklisar! Då kan alla barn få äta sig mätta. Då får alla vara med. Och då får, ta mig attans(!!), alla barn en god självkänsla!

 

 

KÖSS