Att aldrig få vara med

Idag när jag läste kära Kostdoktorns blogginlägg brast det för mig. Tårarna tryckte sig upp i ögonen, och hur mycket jag än försökte motstå dem, så kom de ändå. Det gör det alltid när fina Kostdoktorn skriver om knubbiga barn. Det var ju inte så länge sedan jag var ett. Det var inte länge sedan alls faktiskt.

 

 http://www.kostdoktorn.se/vagrar-ge-feta-barn-halloween-snask#comments

 

Idag skriver Kostdoktorn om en kvinna som vägra ge fluffiga knoddar godis på halloween. Som istället skickade med en lapp för knubbisen att ge till sina föräldrar med ett meddelande om att ungen är tjock. Ja, det har hon väll rätt å göra. Hon gör ju samhället en tjänst. Man ser ju på knubbisen att den både är lat och karaktärslös. Tigga runt sådär på stan istället för att sitta hemma å banta och skämmas, hur tänker knubbisen? Eller rättare sagt, hur tänker föräldrarna? Att släppa ut sin överviktiga unge på det där sättet! Att de inte skäms! Ungen är ju ett tydligt exempel på hur misslyckade dom är som föräldrar. Pinsamt!

 

Ja. Det är så tanten tänker. Det är så hon måste tänka. Och det är helt okej. För det är ju bara att servera ungarna tallriksmodellen så löser sig allt på fläcken! Tallriksmodellen med sås gjord på minimjölk och Becel. Då blir ungarna både smala och friska. Det trodde i alla fall alla i min omgivning när jag växte upp. Alla i min omgivning tittade på mina föräldrar och tyckte att de brustit i sitt föräldraskap. Jag var ett livs levande bevis på hur misslyckade mamma Maria och pappa Jan var.

 

Och kalasen. Jag fick oftast gå först på fiskdammen. Jag är allergisk mot mycket och därför hade jag alltid en specialpåse. En specialpåse som oftast innehöll frukt istället för godis. Kanske en tablettask. Om jag hade tur. Så när alla andra barn satt och åt för fulla muggar ur sina överfulla godispåsar så satt jag och tuggade på ett päron. Det var ju ingen förälder som ville bidra till min övervikt. Och frukt är BRA! Det vet ALLA! Ge tjocka lilla My frukt, så ska du se att hon magrar snabbt som attans! Vad tror du hände när jag kom hem från kalaset? Vad tror du tjocka lilla My gjorde när hon kom hem och känt kylan från alla andra barn? Barnen med disciplin och karaktär. De smala barnen.  

 

Tjocka lilla My åt. Och så grät hon. Och så tänkte hon jättehemska saker om sig själv. Och så grät hon lite till.

 

Det värsta var inte kalasen. De hände ju inte så ofta. Nej, det värsta var skolan. Lunchtimman. När jag stod i den långa matkön och väntade på att bli serverad av Bambatanterna. Hungern malde i magen trots att jag hade ätit två bastanta mackor till frukost och nyttig frukt till mellanmål. När det var min tur att få mat så stoppades hela kön upp. Bambatanten måste nämligen rota fram decilitermåttet först. Så när 50 ungar med karaktär stod och glodde så blev en liten tjock jag serverad mat. Jag blev serverad ett exakt antal kalorier. Man såg ju på mig att jag inte kunde sköta det själv. Inte som de andra ungarna. De smala ungarna som gjorde av med mer kalorier än vad dom åt. Ungarna med disciplin.

 

Hur många luncher som än blev uppmätta. Hur många fruktätarkalas jag än gick på. Hur mycket Becel jag än bredde på mackan. Så blev en liten knubbig My tjockare. Och tjockare.

 

En dag när jag och mamma satt i bilen på väg någonstans så svängde hon av vid en avfart och stannade bilen. Jag frågade henne varför men fick inget svar. Det var tyst i bilen. Tillslut vände sig mamma Maria om med tårfyllda ögon och sa ”My, jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet inte hur jag ska bära mig åt. Jag gör allt i min makt för att hjälpa dig. Och det blir bara värre. Förstår du inte? Du kommer dö av detta om det fortsätter såhär! Jag kommer förlora mitt älskade barn. Och jag kan inte göra något åt det. Jag står handfallen.”

 

Ååh Älskade älskade mamma! TÄNK om jag fick resa tillbaka till dig i tiden. Resa tillbaka till dig, öppna bildörren och sätta mig bredvid dig där i passagerarsätet. Tänk om jag kunde få resa tillbaka i tiden och tala om för dig mamma att det fanns en lösning. En lösning som innebär att få äta sig mätt, somna med god självkänsla och att kunna kasta allt vad decilitermått heter. Tänk om jag kunde fått berätta för dig där i bilen att det inte var något fel på ditt föräldraskap. Att du mamma, du misshandlade inte mig.

 

 Men det kan jag inte. Jag kan inte resa tillbaka i tiden. Istället kan jag skriva detta. Jag kan skriva detta med en vädjan till föräldrar, människor inom skolväsendet och de som styr vårt avlånga land. Låt oss inte misshandla ett enda barn till! Låt inte en enda knodd få vara utanför igen! Låt inte våra urusla kostråd förstöra en enda barndom till!

 

KÖSS

 

(En rosa ingenjör 9 år gammal)

 
 
 

 

43
Sandra

Åååh...<3 Tack för att du sätter ord på vad som hänt och händer massa barn, som får växa upp och bli självmedvetna alldeles för tidigt och försöker gå ner i vikt genom "nyttig" mat och bantning.. Tänk om det någon gång kunde kunde nå ut till alla att det inte funkar, men att det finns nåt annat som funkar! Jättefint skrivet, känner med dig!

Svar: tack fina kära du!! Va go du är!! STORA kramar!!
My

Sandra

Delar detta på facebook, kanske berör det någon. :)

Svar: <3 Finis <3
My

Jennifer

Åhh, jag blir rörd och berörd av din text! Jag är så kluven när det gäller detta, för dels tycker jag att man SKA acceptera och respektera alla människor, oavsett om de är smala, tjocka, spinkiga och oavsett hur man ser ut!
Dels så vet jag ju att alla inte mår bra av tallriksmodellen och för mycket frukt... eller godis och skräpmat för den delen...
Så hur ska man göra utan att lägga skuld och skam på människor för att de är överviktiga och ändå kanske hjälpa dom att gå ner i vikt? Ska man verkligen förutsätta att alla som är tjocka SKA eller VILL gå ner i vikt?
Lägger man för mycket fokus på utseende och ytlighet när man är fixerad vid att gå ner i vikt?
Ignorerar man saken om man låtsas som ingenting?
Jättesvårt, tycker jag. Din text väcker många tankar.

Svar: visst är det svårt! Men jag är övertygad att det inte vore ett så stort problem om vi inte hade så mkt kolhydrater i maten :) då hade alla kunnat äta sig mätta utan ångest eller utanförskap! :D STORA kramar!!
My

Karin S

Åh My vad jag önskar att alla kunde få läsa det du skriver. Allt från nedtryckta barn med "misslyckade" föräldrar till dietister, läkare o politiker samt journalister med mycket makt. Du gör skillnad, just love you ❤

Svar: TACK fina du <3 dina ord berör mig oerhört. Jag vill göra skillnad. Jag vill göra skillnad nu!! Så tack fina duu <3 Det betyder oerhört <3 STORA kramar!!
My

Alexandra

<3

Svar: <3
My

Julia

Det brast för mig också.

Själv fick jag gå in i köket på lågstadiet (dvs jag fick specialmat bestående av lightprodukter(!), min mammas idé. Hon följde ju det som läkarna sagt på sjukhuset.

Jag tror du hade mer stöd av dina föräldrar än vad jag hade. Min mamma var ju så 100% säker på att tallriksmodellen funkade bara man följde den. Och att det alltså måste vara fel på mig.

Mamma och jag har idag inte någon riktigt fungerade relation. Vi pratar inte så ofta. Jag har försökt, men det känns som att hon inte vill ha mig som barn. Inte intresserad, helt enkelt. Hon håller självmant kontakt med mina två äldre syskon, så jag kan inte tolka det på något annat sätt än att jag är en besvikelse för henne. Jag vet inte om det kommer förändras, någonsin.

Min pappa är mitt stöd i livet, det är han som medlar mellan oss och det är han som håller ihop familjen. Han är dock väldigt gammal. Ibland funderar jag på vad som kommer hända när han dör. Förmodligen dör allt vad kontakt heter inom familjen. Känns sorgligt att det ska behöva vara så.

Samtidigt så orkar jag inte hålla på och fjäska med en person som gjort det ganska klart att hon inte är intresserad av att fortsätta relationen. Jag har tröstätit pga henne i flera år, orkar helt enkelt inte.

När jag släppte henne ur huvudet så följde 25 kilo med henne.

Svar: fina du!! Du är så go! Jag vill ge dig världens kram! Det är bra att du inte har kontakt, även släkt ska förtjäna ens närhet! Jag har ingen kontakt med min biologiska pappa av den anledningen. Han ska förtjäna mitt sällskap och det gör han inte! Du tar rätt beslut! STORA kramar!
My

Lasse

Mycket bra skrivet. Jag uppfattar dig som både klok och vis. Har själv upplevt det där med att välmenande vuxna behandlat en annorlunda men hur det landar så fruktansvärt fel hos barnet.

I mitt fall handlade det bland annat om att jag tvingades iväg på extragympa för att det ansågs att mina problem var att jag inte rörde på mig. Minns hur gympaläraren stod böjd över mig när jag gjorde sit-ups och tryckte in fingret i min tjocka mage och suckandes skakade på huvudet.

Mår bra nu och har bearbetat det, så nu kan jag se tillbaka på min barndom och inse att det var aldrig mitt fel och de vuxna visste helt enkelt inte bättre då.

Det är därför som sådana här bloggar som din behövs. För att sprida förståelse och kunskap.

Keep rocking!

Svar: Tack härliga du för fina ord!! Va skönt, det känns som det har gjort dig starkare!! TACK att du delar med dig av din historia! Tillsammans förändrar vi!!
My

Lina

My!! Även mitt hjärta värker!
Alla tankar kommer tillbaka från när man var liten och överviktig.
För den känslan ät annorlunda än när man är överviktig som vuxen tror jag!
Att först inte riktigt förstå varför man ser annorlunda ut än alla andra tjejerna? Vad är felet på mig som inte bara kan ta 1 bulle på kalaset utan skulle i smyg kunna trycka i mig minst 10!
Ett barn har ju så mkt tankar!
Jag ska göra allt i min makt för att inte mina barn får uppleva dom känslorna!
Stor kram My!!!en extra just idag!
/Lina

Lina

My!! Även mitt hjärta värker!
Alla tankar kommer tillbaka från när man var liten och överviktig.
För den känslan ät annorlunda än när man är överviktig som vuxen tror jag!
Att först inte riktigt förstå varför man ser annorlunda ut än alla andra tjejerna? Vad är felet på mig som inte bara kan ta 1 bulle på kalaset utan skulle i smyg kunna trycka i mig minst 10!
Ett barn har ju så mkt tankar!
Jag ska göra allt i min makt för att inte mina barn får uppleva dom känslorna!
Stor kram My!!!en extra just idag!
/Lina

Svar: Och jäklar va du förändrar!!! Genom att va en tigermamma!!! STORA kramar!
My

Plopp

Otroligt fint skrivet och något som alla i hela Sverige borde läsa för att förstå den inre sorg man kan bära som överviktig. För att förstå att det inte bara är "att äta mindre och nyttigare". Jag hejar på dig och tackar för att du är så modig så du skriver om allt detta!

Svar: fina du! TACK <3 STORA kramar!
My

Biadora

Jag känner så igen mig. Fast riktigt så hemskt hade jag det aldrig (tur i oturen att jag i stort sett aldrig fick gå på några födelsedagskalas).

Men mest av allt tänker jag på min mamma.
Min mamma som alltid var en knubbig tjockis -Trots att hon arbetade i lagårn som en hel karl. Som har en syster som var jättesmal, som gjorde mindre tungt inomhusarbete (för på den tiden arbetade man minsann hemma från 5år och uppåt. Bondgårdsamhället om nån minns.) Och hur mamma berättar hur dom kommer till skolan och hon, som varit ute och mjölkat och mockat skit innan hon gått till skolan, minsann får en liten portion, för att hon är tjock. Och hennes syster, som typ diskat efter frukosten, får en stor portion, med löften om att få ta om "för det måste vara så att hennes tjocka syster äter upp maten för henne hemma". När det egentligen var hon, smala moster, som åt mer än mamma.. :/ Se så "grymma" gener kan vara...

Svar: Gulle dig som delar din historia <3 STORA kramar!
My

Camilla

Förstår du vilket hopp du förmedlar? Hoppas av hela mitt hjärta att många, många läser detta. Föräldrar, kokerskor, skolmatsplanerare, skolsköterskor, politiker. Delat på Facebook som mitt bidrag.... När ska du prata med TV? Du har en historia att berätta och ett budskap att förmedla som så många behöver höra, och du gör det på ett så skönt, rosa ,fluffigt sätt att alla kan ta det till sig. Så slå du en signal till SVT....

Svar: haha!! GULLE dig!! TUSEN tack <3 STORA kramar!
My

Bumbina

Å älskade lilla My! Du rör mig till tårar. Har själv alltid varit överviktigt, men inte haft det lika tufft som dig men jag känner igen känslorna. Aldrig få vara med på lika villkor, alltid känna sig mindre värd & misslyckad. Tänk om vi kunde krama om oss själva som barn och förklara.
Dagens barn verkar verkligen inte ha det lättare. Idag är det ännu mer vikthets & onaturligt smala modeller/provdockor. Magen knyter sig.
Tack för allt du delar med dig av My! Om du bara visste vad du betyder för mig!! <3

Svar: finis!! Va rörd jag blir av dina ord!! TACK <3 STORA kramar!
My

Annika

Du har verkligen ett stort hjärta. Har inte följt dig så länge, men det går verkligen igenom i alla dina texter. Så generöst, tillåtande, kärleksfullt och förlåtande du beskriver situationen med din mamma. Beskrivningen går rakt in i ett mammahjärta.
För det är sannerligen inte lätt att göra rätt. Eller som mormor min sa när mina små var små "om man har gjort rätt som förälder vet man först när det är för sent att göra något åt det". Hahaha :) Tänker ofta på det. Och på hur annorlunda mycket blivit om jag fått vettigare kostråd för sisådär tio år sedan när min dotter fick diabetes. Nåväl, nu är vi på rätt väg och kärleken övervinner allt.
Och alla ska med. Varenda unge! Heja dig du fantastiska kvinna och ständiga källa till inspiration <3

Svar: TACK fina du och TACK för underbara ord som går rakt in i hjärtat!! <3 HEJJA dig och din kamp med maten för din dotter <3 STORA kramar!
My

Cherra

Underbart skrivet. Jag hoppas att du når ut till många. Så galet det blir när man inte vet vad som är rätt. Stackars dig och stackars din mamma och stackars alla barn som skickats till "viktskola" och allt vad det heter. Själv fick jag förmaningar av skolsyster och andra välmenande vuxna men hade en grundmurad självkänsla som min mamma hjälpte mig att bygga, jag var bra som jag var med alla mina kilon. Du är ett levande bevis på att om man gör rätt, dvs tvärtemot alla dagens fettskrämda råd så blir det lättare att vara barn.

Cherra

Underbart skrivet. Jag hoppas att du når ut till många. Så galet det blir när man inte vet vad som är rätt. Stackars dig och stackars din mamma och stackars alla barn som skickats till "viktskola" och allt vad det heter. Själv fick jag förmaningar av skolsyster och andra välmenande vuxna men hade en grundmurad självkänsla som min mamma hjälpte mig att bygga, jag var bra som jag var med alla mina kilon. Du är ett levande bevis på att om man gör rätt, dvs tvärtemot alla dagens fettskrämda råd så blir det lättare att vara barn.

Svar: ja det är förjäkligt!!! TACK kära fina du!! va du är go!! STORA kramar!
My

Pernilla

Jag vill bara krama om 9-åriga My <3 Och förstås en jättekram också till den "stora" lilla My :)

Svar: finis!! MASSA kramar till dig med!!
My

Linda

Jag blev så rörd när du skriver om din mamma.
Vist var det svårt för henne att höra människornas dumma
kommentarer.
Sen ska man ju också tänka på barnens känslor,dom känslorna glömmer man inte ens när man är vuxen.
Du beskriver det så fint.
Kram på dig

Svar: Gulle dig!! Va du är fin!! STORA kramar!
My

Rosine

Nu vet vi bättre! Jag tänker att man kan ge nötter som treat. Till alla!

Svar: UNDERBART!! STORA kramar!
My

Elin

Fy vad hemskt vad påhittade kostråd kan få barn och vuxna att tvivla på sig själva och känna sig dåliga.. Vilken kamp du har utkämpat när du står här idag med världens självkänsla trots allt tungt du har varit med om. Du är så bra på att förmedla det du brinner för så att jag är helt säker på att du kommer att bli nån slags abassadör för barn som har det svårt på olika vis!!

Svar: det är FRUKTANSVÄRT!! åå tack fining <3 det betyder massor <3 STORA kramar!
My

Sara

Hittade hit via kostdoktorn. Vad fint och rörande du skriver. Så imponerande att du kan skriva så utlämnande. Du berör verkligen!

Svar: Tack fina du för fina ord <3 STORA kramar!
My

TL

Julia: jag förstår så väl hur svårt det är att bryta med sin mamma, men ibland kan ett sådant beslut vara av godo. Att ta skit och få negativ energi, man måste inte det, bara för att man är släkt. Blod är tjockare än vatten, sägs det, men jag är mycket tveksam till det!

My: det som känns riktigt dåligt, är att det faktiskt inte är så länge sedan detta skedde! Att man ur kost-aspekt inte visste bättre, det må väl så vara - men den kränkande behandlingen i skolan!? Det får mig att må illa!!

Problematiken med specialmat på kalas tycker jag att jag ser titt som tätt, men ur ren allergiaspekt. Istället för att göra samma mat till alla, så får allergibarnen nån slags nödlösning. Placeras så tydligt utanför en gemenskap. Den som ordnar kalaset känner sig nöjd, men glömmer att mottagaren kanske inte alls känner sig lika nöjd med att bli särbehandlad.

Svar: <3 STORA kramar!
My

Rafsa

Du fick mig och gråta. Blev så berörd av det du skrev. Är man tjock som liten blir man tyvärr mobbad också :-(

Svar: <3 finis!! Men idag är allt bättre än någonsin!! Vi tar denna kampen tillsammans!! STORA kramar!
My

Britta

Fina My! Du är klok, stark, varm och modig. Jag har alltid varit överviktig och trott att det beror på lathet och karaktärslöshet. Konstigt bara att jag haft bra driv i alla andra delar av livet... Ser med skräck på min femåring som har samma gränslösa ätande som jag en gång hade, och funderar ofta på hur jag ska få henne att slippa min barndom.

Svar: tack för fina ord <3 jag förstår din oro! Att ge din knodd LCHF tror jag är bästa lösningen. Då kan hon äta så mycket hon vill!! STYRKEKRAMAR <3
My

erica

Tack vare dig slipper min 5 åriga dotter svälta (vilket dietisten tyckte "ge henne bara en portion" definitionen på en portion kunde hon inte ge). Nu får hon äta tills hon är mätt och plötsligt vänder det. Den enda frågan vi ställer när hon vill ha mer mat är om hon är mer hungrig och ber henne känna efter, ibland säger hon faktiskt att hon är mätt och slutar äta. Den enda regeln vi har är att vi slutar äta när vi är mätta, även om det är mat kvar på tallriken.
Du räddar många barn och hjälper oss stackars förstörda vuxna att läka tack vare din berättelse
Jag och hela min familj tackar dig.
Köss

Svar: åh... tårarna sprutande när jag läste detta inlägg! Det betyder oerhört för mig att su säger så här! TACK! Och vad HIMLA MEGA SUPER glad det gör mig!! STORA kramar!
My

Flisan

Åååå Lilla My och många av er andra som kommenterat här i detta inlägg My gjort! Det gör mig så ont så ont att läsa hur illa behandlade ni blivit i er uppväxt, så mina tårar bara trillar! Har haft "turen" att slippa vara tjock som barn! Kunde gå på alla de där kalasen och trycka i mig tårta, glass, godis utan att det syntes en mm på mig.
Som vuxen gick det tyvärr inte så bra med vikten, men är snart åter i "normal" vikt tack vare LCHF. Och Tack My för att du delar med dig av din barndom och förhoppningsvis "räddar" du många ungar med din berättelse. Och även om du "bara" räddar EN enda unge! så är din berättelse GULD värd!
Rom byggdes inte på en dag och förändra sättet att äta på kommer att ta tid. Men med fler sådana här berättelser som MY delar med sig av, så kommer vi ett steg närmare målet! Det är alla våra ungar värda.....
<3
Kram

Svar: Fina du!! TACK för fina ord <3 STORA kramar!
My

Sandra

Det finaste och mest berörande jag läst på länge! Förtjänar att spridas vidare, hoppas att du inte har något emot att jag delar vidare på facebook?

Svar: gulle dig! dela på fining <3 STORA kramar!
My

Sofie

Det gör ont i hjärtat att läsa det här. Men det är så bra att du skriver om det och förhoppningsvis kan det även hjälpa någon annan. Du är så stark!

Svar: <3 TACK finaste du!! Va go du är!! STORA kramar!
My

Line

Tack för att du åter igen sätter ord på mina egna minnen och känslor.. är ganska bra på det själv också faktiskt men det är nyttigt att höra saker från fler håll. Jag har ett minne som inte riktigt vill försvinna och det är hur jag är på kalas och medan alla andra äter tårta får Line äta Vetediet. För det har doktorn sagt till min mamma.. jag var 5-6 år och gick på vetediet. det är helt sjukt! Min mamma gjorde som hon blev tillsagd precis som dina föräldrar och det måste ha varit jättejobbigt för henne men det har jag inte tänkt på fören nu.. så tack för den insikten!

Svar: gulle dig!! TACK att du delar din berättelse <3 STORA kramar!
My

Line

Vetediet är för övrigt en sorts gröt som man rörde ut med vatten och åt kall, dåtidens svar på pulverdiet kan jag tänka mig..

Svar: hua!! Ja, äjag tror min mamma gick på den! Kom ihåg att den va vidrig som fan xD STORA kramar!
My

Jenny D

Så otroligt bra och fint du beskriver detta problem, jag sitter här med tårar. Och tänk, det finns faktiskt en dimension till. Jag har också varit ätstörd, anorexia från och till från 12 års ålder tills, ja om jag skall vara ärlig, 28 års ålder. Då började jag med LCHF, och insåg att min besatthet försvann. Det började som ett sätt att gå ner i vikt (såklart) men sen insåg jag att jag mådde bra i själen av detta. Inget sug efter socker eller mackor, som förut kunde ge mig enormt dåligt samvete med svältperioder som följd. Min kropp blev nöjd, och *jag* också! Detta i kombination med att jobba med min självkänsla har gjort mig lycklig! Tänka sig, jag vaknar på morgonen och ÄR LYCKLIG. Det känns underbart. Självklart beror inte min sjukdomstid enbart på felaktiga kostråd, men det bidrog med största sannolikhet till att det blev värre. Idag är jag mycket kritisk till råden man för på en ätstörningsmottagning tyvärr.

Svar: ååh va skönt å höra!! DET glädjer mig!! TACK k'ra du!! STORA kramar!
My

Mimmi

Tårarna rinner. Strong kvinna du! All lycka framöver och tack för att du delar med dej!

Svar: TACK kära du!! STORA kramar!
My

Carro

Du är en mycket stark kvinna idag och du är grymt inspirerande!! Heja heja dej!
Blir att dela detta inlägg i min mammagrupp på fb!

Svar: GULLE dig!! TACK! STORA kramar!
My

Johanna

Åh herregud My jag gråter varje gång du skriver så här. Så fruktansvärt och så vackert! Jag önskar att du får en position i samhället där du kan påverka (jag tror redan du är på god väg) och där du inte bara blir reducerad till 'SÅ TAPPADE VI!'-skaran i kvällsmedia tillsammans med pulverbantare. Det du gör är inte bantning, det är framsteg! Om bara en förälder inser fördelen i riktig mat är det ett stort steg, och jag tror fler och fler vaknar! Tycker även föräldrar till smala kids borde ta till sig av LCFH eftersom det borde säga sig självt att en limpa om dagen inte är bra för någon - inte ens en idrottande 16-åring med kanonbra värden.

Sluta aldrig vara My, på den korta tid din blogg funnits har den blivit oumbärlig för gamla fluffisar som jag :)
Kram från Johanna som tänkte gå och äta lite ost direkt ur kylen - take that fruktfolket.

Svar: <3 fina du! TACK!!! Va varm du gör mig!! STORA kramar!
My

Anna Johnsson

Tack för att du orkar sätta ord till alla jobbiga känslor. Det krävs en väldigt stark människa för det.
//Anna

Svar: TACK för fina ord kära du! STORA kramar!
My

Mariama

Och nu är det jag som bölar så tårarna sprutar!!!!!!! Din berättelse låter som min lillasysters. Hon är fortfarande där idag. Hon vill inte lyssna på mig. Hon kan inte ens tala om hur mycket hon väger men hon är stooooor. Och hon har 3 underbara döttrar och man. Hon är bara 25 men hon är fortfarande där, i fetmaträsket. Hon har t.o.m bokat in en "Gastric Bypass" ( heter det så? ) operation. Jag försöker få in henne på LCHF spåret men det är inte lätt. Och nu bölar jag lite till. KRAM på dig.

Svar: gulle dig!! Skicka henne till min blogg, låt henne läsa min historia, så kanske hon ändrar sig om LCHF!! Fina du!! STORA kramar!!
My

Charlotta

Hej My!
Vad fint du skriver!! Och så hemskt. Jag var själv mobbad i 10 långa år varje dag i skolan men även telefonterror hem då folk sa hemska saker till mig och föräldrarna undrade"vem var det"?
Nu är jag 46 år. Jag har en tio årig tjej. Utseende fixering börjar tidigt i skolan. Jag har diskuterat med henne om överviktiga människor. Ffa inför resan till USA då jag inte ville att hon skulle stirra på överviktiga människor. Jag säger till henne att man får se ut som man vill men att kraftig övervikt kan leda till sjukdom och förkortat liv. Av den anledningen är det bra att gå ner i vikt. Så äter vi LCHF hemma och ekologiskt, vi äter Omega och D-vitamin så jag hoppas hon får ett sunt förhållningsätt med sig ang. mat och kropp från sin barndom. Och att överviktiga människor är inte dumma eller korkade. Kram på dig My/Charlotta

Svar: ÅÅH vilken fin uppväxt du erbjuder din dotter <3 vad glad jag blir!:D STORA kramar!
My

Helena

Jag känner igen hur alla vuxna försökte "lösa" överviken som barn. Jag har ingen erfarenhet av lika extrema åtgärder som du men jag minns ändå så väl. Jag växte upp med separerade förändrar och det värsta var att det var så olika hos mamma och pappa. Hos mamma fanns alltid godis och chips i mängder, och min mamma och bror fick alltid äta hur mycket de ville. Ändå var jag den som fick frågan ifall jag verkligen skulle ta den där portionen till? Ifall jag verkligen skulle äta de där chipsen? Hemma hos pappa var det tvärt om. Det fanns ingenting. Jag blev ställd på en våg som 10 åring och började väga mig 4-5 gånger om dagen för att se ifall jag gick upp av vad jag åt. Och att i skolan alltid bli refererad till som den som är tjock. Nå, det finns gott om historier som bör delas! Tack för att du delade din! Tack för att jag inte var ensam!

Svar: tusen tack att du tar dig tid att dela din historia <3 STORA kramar!!
My

LoveOfNature

Jag känner så med dig!!! <3

Svar: <3 STORA kramar!
My

Andrea

Jag blev så känslosam av din text, det brast totalt för mig. Jag känner igen mig i varje mening och min uppväxt präglades av mobbing och som 8 åring vägde jag 70kg och var rund som en boll. Jag gick på viktmöten på huddinge barnfetma avdelning och blev iväg skickat på viktkollo på sommaren, har aldrig längtat hem så mycket och varit så hungrig i hela mitt liv. Mat tanterna såg till så jag bara fick ta en portion och lilla tjocka jag lurade min kompis att hämta mer mat till mig.

Dietisterna sa, ät mindre och rör dig mer, men det blev bara värre och värre och skolkamraterna blev mer och mer elak mot mig. Sjuksköterskan ringde ofta hem till mamma och var orolig över mig och vikten. Men jag bara åt och åt och tröstade mig varje dag efter skolan med godsaker.

varje onsdag bar det iväg till huddinge sjukhus där jag lärde mig om kost med en rad andra överviktiga barn, där jag fick höra att det var viktigt att äta lättprodukter.

Jag har nu lyckats gå ner 18kg och innan så fick jag höra av min omgivning, "ska du inte göra en magsäcksoperation"? "jag är inte ett dugg avundsjuk på dig för att du inte kan äta vad du vill utan att bli tjock" och kommentarer som " sluta ät massa och börja röra på fläsket" dessa kommentarer har bara fått mig att äta mer.. och bli ledsen. På ett sätt är jag väldigt tacksam över min barndom, för om det inte hade hänt så hade jag inte varit den jag är i dag. Du är så inspirerande MY. Tack för att du bloggar och stöttar! ha det bäst Andrea

Jo

Vilken rörande text att läsa My, att det var ditt barnliv gör mig så ont i hjärtat.. så många barn som lever så :(... Beundrar dig så otroligt för det du åstadkommit! <3
Hoppas samhället får upp ögonen för vad för mat som ska serveras på skolor o andra offentliga ställen.. sen även nyutbilda dietister o annat.. KRAM

Svar: <333333
My

pernilla

Oh jag blir tårögd av att läsa vad du skriver, att du trots allt du har varit med om ändå hittat styrkan i det förgångna. Respekt till dig, RESPEKT!!
Jag håller med dig om maten, den blir bara värre och värre i skolan, vad man handlar hem osv. Jag ahr inga som helst problem att gå på lchfmat, för jag gillar genuint den typen av mat, men mina barn, 3 pojkar 9, 10, 14 år gamla, dom är indoktrinerad med socker och onyttigheter sen begynnelsen, klart att det mycket är mitt fel men vad ska man göra om dom inte äter något annat?, halvfabrikat hir och dit, om jag gör en smottie åt som så äter en, dom andra totalt dissar det, suck. Börjar känna mig ganska förtvivlad faktiskt, likadant min karl, vägrar gå på lchf men äter på tok för mycket kolhydrater kombinerat med massa fett, och vars leder det, jo fetma förstås. Om du har något tips på bra sockerfri mat för barn ( som dom faktiskt gillar ) tar jag gärna emot detta. Till slut, du är en riktig inspiration! Kram på dig

Frida

Man blir så ledsen när man läser sånt här. Världen är sne. När jag var liten blev jag ibland inte bjuden på vissa klasskompisars kalas (dom som var poppis) den gången jag blev det fick jag som du ställa mig i kön till fiskedammen, fast sist. I min påse låg det russin å nötter och sånt. Jag fattade inte grejen först (trodde dom andra hade fått samma å tänkte att det var tråkigt att vi inte fick godis) å sen när jag insåg att det inte var så kunde jag inte riktigt placera det jag kände. Men ungefär som när man blev retad på skolgården å försökte hålla det hemligt inför mamma å pappa för att jag skämdes. Ville inte visa dom andra barnen vad jag fått i min påse när dom kom fram för att byta smaker osv.Den som skall skämmas är fan Adelines mamma som behandlade mig annorlunda. Hon tyckte väl att hon var duktig å att hennes barn var både smala,hade dom senaste sakerna och var populära. Fy fan för henne, hade ja kommit ihåg hur hon såg ut å stött på henne på stan hade hon fått en ordkänga som heter duga.