Det mäktigaste ögonblicket i min viktresa

Vad har LCHF-kosten gett dig? Är en fråga som ofta dyker upp. Det är en enkel fråga, men kanske kräver den ett komplext svar. Det är så mycket. I mitt fall så är det inte bara en civilingenjörsutbildning, en nästintill astma- och allergifri tillvaro och en viktnedgång på 79 kilo. Nej, det jag kommer ihåg som mina största segrar längst min viktresa är två saker: ett "klick" och att kunna köpa vilka skor jag vill.
 
När jag vägde nästan 170 kilo så var min tillvaro långt ifrån enkel. Den var besvärlig, anfådd och påfrestande. Det var också trött och hängig. Jag var 20 år gammal när jag stötte på boken GI-NOLL av Sten Sture Skaldeman och den boken förändrade mitt liv. Eller ja, liv och liv - innan LCHF-kosten kom in i bilden var min tillvaro kanske snarare en överlevnadsfråga än ett fullvärdigt liv.
 
När jag var 18 år så hade jag ångest för att åka bil. Inte för att råka ut för en bilolycka eller något sådant, nej, jag var rädd för skammen. När jag var 18 år kunde jag nämligen inte ha bilbälte längre. Det räckte aldrig till. Istället satt jag med handen krampaktigt kramande kring klickern och hoppades att föraren inte skulle märka något. För jag trodde, eller snarare var övertygad, om  att om ingen såg - om ingen kom på mig - så var det inte så illa. Då var jag inte så stor som bilbältet tydde på. 10 centimeter är inget långt avstånd - men för mig kunde de 10 centimetrarna lika gärna vara ett avstånd från månen och tillbaka.Ett avstånd mellan tummen och pekfingret för dig kanske, men för mig hade det lika gärna kunnat vara 10 mil. Jag orkade inte äta mindre och springa mer som alla rådde mig till - jag hade ju inte diciplinen att göra något åt de 10 ynka centimetrarna. 
 
 
Jag kunde inte heller köpa vilka skor jag ville. Det var så ansträngande att böja sig ner och knyta skorna att jag först och främst tittade på skor utan snörning. Det var ett moment 22 i sig - mina fötter var så breda att dom krävde storlek 42 på bredden, trots att de på längden var en storlek 37:a. För att kunna ha passande skor - eller snarare skor överhuvudtaget - så behövdes snörning för att reglera bredden. Jag brukade be mina kompisar knyta dem åt mig - när dom ändå var nere och hämtade sina skor menar jag! Att knyta mina skor själv var uteslutet - jag blev både andfådd, svettig och fick astma.
 
Skammen att åka bil. Skammen att inte knyta sina skor. Skammen att bli så mobbad i skolan att det blev rättegång. Skammen att alltid bli uppläxad av dietisterna. Skam präglade helt enkelt hela min tillvaro. Varje aktivitet var fylld med ångest, till och med en bilfärd på 10 minuter. Det är inget jag kallar ett fullvärdigt liv, det är en överlevnadsfråga. 
 
Men en dag. En dag efter ett par månader på LCHF så sade det plötsligt "KLICK". Jag tittade ner på handen, jag släppte mitt krampaktiga grepp och bilbältet satt kvar! Jag behövde inte längre hålla fast i bilbältet! Så jag la av ett tårfyllt gapskratt och lade mina händer kring nacken - JAG VAR FRI! Pappa undrade vad jag skrattade åt, men jag bara log förnöjt och höll kvar mina händer kring nacken. Jag har aldrig njutit så mycket av en bilfärd i hela mitt liv! Och det min vän, det är för mig det mäktigaste ögonblicket i min viktresa!
 
Min fästman Martin klagar alltid på att jag har sååå mycket skooor överallt! En hel garderob, en källare fylld med säckar av skor - och så ockuperar mina rosa sandaletter hela hallen också! Och på det svarar jag bara med en fras: FLER SKA DET BLI! För idag - så spelar varken snörning eller bredd någon roll! Idag kan jag - ta mig ATTANS - få på mig vilka flashiga och på tok för höga klackar jag än vill! 
 
DET har LCHF gett mig! Och alla ni där ute - kalla mig sektmedlem, kalla mig frälst, galen & tokig. För mig spelar det ingen roll. Det som spelar roll är mitt "klick" när jag sätter mig i bilen, mitt nya friska liv och framförallt: på TOK för många rosaglittriga klackar!
 
KÖSS
 
 
 
 
13
Frida D

Haha. För mig var det lite tvärtom. När jag var som överviktigast så gick jag alltid i klackar, för ju längre man är desto smalare ser man ut, eller? Högklackat - jämt. 10 cm varje dag. Sedan när jag gick ner en bit, så såg jag mig i spegeln i skoaffärn och insåg att jag såg ganska smal ut (jämfört med förut), och jag "behövde" inte längre ha högklackade skor. För mig var högklackat ett uttryck för dålig självkänsla, lite som att klä sig i tält bara för att man är stor eller så. Nu har jag inte haft högklackat på flera år, och det är en befrielse. Skönt att slippa obekväma dojjer, och ännu skönare att slippa göra knasiga, obekväma saker för att man inte trivs med sig själv.

Lottsky

Klart du ska skor! Det är du värd som du har kämpat! Och skor med höööga klackar, det som knän och fötter inte klarar när man är väldigt fluffig. Fast glöm inte att låta fötterna vila i bekväma skor mellan varven, dina knän, fötter, höfter och rygg ska ju hålla länge!

Charlotte

Kallar dig inte sektmedlem, galen frälst eller tokig utan enbart vacker och fantastisk. Punkt. Kram!

Anonym

Du är så ärlig och öppen här. Jag älskar att läsa din blogg! Det bästa LCHF har gett mig är dig <3

AnnasLCHF

"Du är så ärlig och öppen här. Jag älskar att läsa din blogg! Det bästa LCHF har gett mig är dig <3" Det var jag, men jag blev så till mig att jag glömde skriva det xD

Annette Carlsson

Ett wow ögonblick för mig var när jag för några veckor sen insåg att jag i en vanlig affär kunde ha deras klänningar. Och jag behövde inte ens storlek xxl utan kunde ha xl! Köpte 5 klänning direkt! Bara för att jag kan :-D

Gäst

Du är värd allt smör i Småland... tack för att du delar med dig av dig själv till uppmuntran för andra.

Jennie

Detta inlägget gjorde min dag!! Underbar läsning, du är grym :)

Anonym

Det där med bilbältet känner jag igen!
Åkte för kanske ett och ett halvt år sen i en flashig jagga, men fick inte på mig bältet.
Satt som du, med handen för så att "ingen skulle se".
I höstas var det dags att flasha i jaggan igen och då, i baksätet, fick jag på mig bältet. Utan att tänka så satte jag på mig bältet och se, det gick alldeles utmärkt. Jag hade då glömt att jag inte kunnat ha bältet ett halvår - ett år tidigare.
Kom på mitt under färden att det sagt klick utan anstränging.

Lotta

Du är så fantastisk som delar med dej av dun underbara resa!! En sådan inspirationskälla!! Så strångt att lyckas gå net då mycket som du gjort. Själv kämpar jag med mina sista som sitter fast!! :(

viveka

Fina My! Tack för at du delar med dig. Jag är både äldre(59) och mindre än du när du började men känner igen alla känslorna och ångesten blir inte mindre med ökad ålder...Jag hänger med på utmaningen nu!.Kram

Marika

Underbar blogg som jag kommer att visa min 13-åriga dotter. Har precis som din mor satt mig ner framför min dotter i all välmening och sagt att jag inte vet vad jag ska göra mer då hon smygäter och har övervikt trots att hon sportar. Min dotter svarade bara med ursäkter men sen såg jag att hon blev ledsen och då tänkte jag att nä fan heller att hon ska behöva bli ledsen - jag är inte heller smal så jag ska göra allt jag kan för henne. Satt i en vecka och pluggade på allt om dieter och kostråd och sedan en månad tillbaka äter vi strikt lchf plus viss vägning av mat och räknande av kalorier med Lifesum appen (för att lära oss) och går 10 000 steg per dag med moves appen. Nu får jag kritik från andra (kära släktingar) att man inte ska banta barn - och då var det så befriande att läsa din blogg för jag tror att jag istället hjälper henne för framtiden. Nu hurrar vi gemensamt för alla cm som försvinner. Det är en lång väg att gå då hon har 25 kg som ska bort - men redan efter en månad är hon på god väg. Så småningom kommer vi att sluta väga maten och vara så strikta men oj vad kilona rasar på oss. Tack för att du delar med dig av din resa.

Tinefis

SÅ bra My!
STORT grattis till dig och ditt klick. Du är verkligen en inspiration. =o)
Väntar fortfarande på mitt egna klick, men jag närmar mig med myrsteg i alla fall!
klem!