Lisa gästbloggar!

En tjej från min gymnasietid har ätit LCHF och fått sin fibromyalgi lindrad. Här är hennes historia! Men först en liten intervju:
 
 

Ålder: 25 år

Bor: med en galen katt och en knepig hund i lilla Uddevalla.

Hej Lisa. Vad kul att du gästbloggar på LCHFingenjören! Jag tror att mina läsare är nyfikna på, vem är egentligen Lisa?

Positiv tjej som är både hyperaktiv och passiv men har ett finger med lite här och var. Alltid nya projekt och idéer på gång men har lärt sig att försöka ta det lite lugnt. Ofta lägger hon ändå krokben för sig själv men reser sig igen och tar tillvara på det som ger livet guldkant.

Hur äter du? 

Jag äter överlag strikt med fokus på bra fett och protein, väljer krav och ekologiskt så långt pengarna räcker och tänker på att handla svenskt och närproducerat. Helst också mejerifritt och jag försöker undvika tillsatsämnen, aspartam, maltodextrin, glutamat etc. även i viss mån fläskkött och ser till att hålla omega 6 kvoten nere. Varje morgon äter jag en sked kokosolja tillsammans med mina vitaminer och det nya är att försöka äta tre planerade mål om dagen för att få igång hungerkänslorna och se till att kroppen inte ställer sig i svältläge igen.

Vad är dina framtidsplaner?

Jag vill komma igång med studierna och då innebär det även flytt till en ny stad så det är det som står på agendan och det jag jobbar mot. Jag har stora drömmar och en vacker dag är jag där.

Vilka och vad inspireras du av i din resa?

My är en stor inspiration med sin jävlar anamma, även andra människor som med hjälp av LCHF och enorm drivkraft tar sig framåt mot sina mål och drömmar. Även andra starka kvinnor, särskilt entreprenörer är riktigt inspirerande då jag en dag vill stå på egna ben med eget företag.

Vad är dina bästa råd till de som lever med fibromyalgi?

Livet är orättvist, ta dig lite tid att sörja, bli förbannad men se till att inte fastna i det läget. Något jag har lärt mig den hårda vägen är att är du inte mottaglig för hjälp så spelar det ingen roll hur mycket hjälp som än ges. Så lär känna dig själv och din kropp, bryt gamla vanor och tankemönster för negativa tankar gör dig sämre. Läs på om din sjukdom, var dock källkritisk för information och kunskap är makt. Var snäll mot dig själv, älska dig själv, respektera dig själv. Hårda ord men varför ska andra göra det om du själv inte gör det? Sist men inte minst, en dag i taget, ibland en minut i taget men tror på dig själv för det är du och ingen annan som i slutändan har makten att förändra ditt liv.

Här är hennes historia

 

Jag är inte mina diagnoser – men jag lever med dem

2015 är mitt år, jag blir 26 och är på god väg mot ett bättre, friskare och hälsosammare liv. Så har det inte tidigare sett ut.

Jag var kaos och virrvarr av känslor, gjorde impulsivt samma misstag, gång på gång oftast utan att inse konsekvenserna. Jag försökte vara till lags, svårt att säga nej och ville duga men räckte aldrig till. Levde aldrig upp till andras förväntningar då jag själv satte ribban för högt. Jag var rädd, nervös och ofta osäker som barn och kaxig tonåring då jag inte riktigt förstod mig på hur livet fungerade.

När jag gick i förskolan blev jag tjock och tjockare allt eftersom tiden gick. Jag har aldrig varit mobbad, men alltid känt mig annorlunda och ofta en känsla av utanförskap. Jag levde med en inre stress som utvecklades till ångest och självskadebeteenden. Mycket av fokusen låg i perioder på vikt och mat. Min bästa vän och värsta fiende.

Ironiskt nog var det min första kontakt med lågkolhydratskost som drog igång min fettskräck. Jag var 13-14 år och rasade i vikt efter att via BUP blivit satt på behandling där kostomläggning ingick. Det ledde till första av många gallstensanfall.

Jag jobbade för mycket, sov för lite, ville för mycket. Flyttade hemifrån, pluggade och sommaren jag fyllde 18 år blev min gallblåsa så inflammerad att jag akutopererades. Innan dess fanns varningssignaler, kroppen skrek efter vila men jag körde på i 250 tills psyket inte höll och energin var slut, samma visa varje gång.

Året därpå och nästa operation ledde till trauma efter ryggmärgsbedövning och kulan var satt i rullning. Neuropatisk smärta, diskbråck, blindtarm, tillfällig förlamning, känselbortfall och så fortsatte det med ungefär en akutoperation om året.

Tillslut efter mycket kamp fick jag i vuxenålder en ADHD diagnos. Bestämde mig trots allt att livet var värt att leva och att min ADHD går att hantera med rätt verktyg. Jag kastade mig in i terapier, krävde vård och rätt vård för mig. DBT, ADHD DBT, ångestgrupper, mindfullnes, yoga etc. allt skulle testas. Och så kom dagen då jag kände mig bra och tyckte sjukskrivning var onödigt. Jag sökte till högskolan övertygad om att nu är jag redo. PANG!

Akut tarmvred. En komplikation av alla operationer då det är fullt av ärrvävnad. Jag snittas ca 22 cm vertikalt över buken då ingen vet var stoppet sitter på grund av att jag inte kan behålla kontrastvätskan.

Istället för 2 veckors återhämtning med smärtlindring blev det 5 veckor och tid som spenderades på sjukhus då smärtan inte gick att få ner. Den försvann inte riktigt och jag började få konstiga symtom. En period kunde jag inte gå, benen fungerande inte och jag var livrädd. Dock så var det som vanligt, ingen hittade något fel och jag blev inte trodd.

FIBROMYALGI. 23 år och fick veta att det här ska jag leva med. Jag bröt ihop, psykiskt, fysiskt. Jag gav upp. Jag skrek, jag grät, smärtor som inte går att beskriva. Efter ett tag kom ilskan, jag var så arg så in i helvete förbannad och den ilskan blev min drivkraft. Jag började läsa på om fibromyalgi, letade behandlingar och tvingade mig till fysioterapeuter, multimodal rehabilitering och med enorma mängder mediciner lärde jag mig sakta att acceptera situationen och att hantera grundsmärtan. Då kom nästa käftsmäll, borrelia. Behandlingen slog ut mig och kroppen tog stryk.

Vändpunkten kom för ett år sedan i samband med bassängträning, arbetsträning och tillslut tack vare att jag vågade byta kost.

LCHF. 90 kg, 160 cm och ungefär 30 tabletter om dagen. Inga kläder passade. Jag hade fortfarande smärtor, svår värk och smärtattacker. Dock hade jag skaffat mig för mycket självrespekt för att svälta mig ned i vikt. Magen rasade, det pratades om IBS, ofta kramp i gallgångarna och migränanfallen blev värre och värre. Jag levde tillslut på kolhydrater för att orka, hetsåt, drack sirap och åt socker. Dessutom är jag laktosintolerant men älskade glass.

Jag började läsa om LCHF igen, jag måste ner i vikt. Hittade människor som fått fantastiska resultat med viktnedgång men jag var rädd för allt fett och livsmedel som triggade gallkramperna.

I april startar jag ändå med LCHF. Bryter från en dag till en annan med snuset, sockret och de flesta hatälskade kolhydrater. Fy fan de första veckorna av avgiftning vill jag helst glömma, men kilona trillade av trots att jag trillade dit några gånger och fortfarande gör.

Lite av energin och den riktiga livslusten kom tillbaka och utan att först reflektera över det missade jag ibland att ta värkmediciner mitt på dagen och det gjorde varken till eller från. I juni plockades de tunga värkmedicinerna bort och jag åt inte längre mediciner dagligen. Sommaren var nästan slut och jag bestämde mig för att sluta röka. Från att ha rökt 1 ½ paket om dagen till inga alls, hamnande jag under hösten i en lång viktplatå som fick mig att börja experimentera.

Nu har viktplatån börjat ge med sig dock efter att jag slutade räkna i olika appar, slutade väga mig varje dag och började lägga fokus på helheten istället för vikthetsen. Jag har fortfarande min grundsmärta, en vänstersida med nedsatt funktion och ibland skov men fram tills ett botemedel mot fibromyalgi kommer så är det troligen något jag får acceptera. Jag behöver fortfarande planera in vila varje dag, begränsa mig och göra lagom och vissa dagar inget alls vilket krockar enormt mycket med min ADHD.

Dock det jag har märkt tydligast med LCHF är att många fibromyalgisymtom och andra symtom går att förebygga med kosten. Desto renare mat utan tillsatser jag äter desto bättre fungerar jag.

Idag handlar inte LCHF enbart om viktminskning för min del utan om att jag äter mig friskare, ger min kropp en chans att läka och mig själv en chans till ett friskare och hälsosammare liv för det är jag värd. Visst jag har kilon kvar att tappa och en del fluff på magen men jag mår så mycket bättre på alla plan. Så att resterande viktnedgång tar tid det gör mig inget. 22 kg och 45 cm över magen är mer än en god start och jag njuter av att kunna ta promenader med hunden själv, tvätta håret, hålla i ett glas och andra saker som jag tidigare tog för givet.

Varje dag är en kamp och ofta ett steg fram och några tillbaka men det går, kan jag så kan du. Våga leva, ta för dig av livet och viktigaste av allt ta hand om dig och visa din kropp lite respekt.

Lisa Akervall

 

7
Madde

Vilken resa du är med om..!
Du verkar ha hittat din bana och ditt tempo, kör på de :)

Emma

All styrka till dig tjejen! Du är en riktig stålkvinna! <3

Rebecka

så stark du är kvinna! Heja dig! <3

tommy

är inte fibromyalgi en låtsas sjukdom? alltså att man tror att man har ont? eller har jag missuppfattat nåt?

Linda

Vad spännande att läsa om! Jag tror dessutom att vi läste franska på gymnasiet tillsammans :)

Yasmin

Vilken fantastisk resa du har gjort Lisa! Väldigt inspirerande:) håller tummarna och hejar på dig!
Kram

Malin

Oj, vilket helvete du har gått igenom.
Är glad för din skull att du hittat verktyg och kost som gör att livet fungerar bättre.
Har många vänner med fibbro, skulle önska fler vågade testa LCHF eller paleo eller bara minska på kolhydraterna.
Tack för att du delade din historia.

Noterar att om Tommy hade brytt sig att googla hade han sett att fibromyalgi inte är "hitte på".

Svar: <3333
My