Powered by Jasper Roberts - Blog

Äta mat ute

I veckan var jag på 2-dagars konferens. Innan konferens anmäler jag alltid specialkost. Det brukar bli ganska krångligt, jag äter ju special special. Inte nog med att jag äter LCHF, jag äter mejerifri, sötningsmedelsfri LCHF. Jag har dessutom massa allergier. Såhär ser mitt standardmail ut när jag anmäler min specialkost:
 
Jag äter inte: Ägg, fisk, fågel, nötter, soja, skaldjur, gluten, majs, margarin, frukt, spannmål, lightprodukter, potatis, bär.
 
Det enda jag äter är: LCHF. Rött kött (fläsk, nöt), grönsaker, smör, kryddor.
 
Jag har varit med om alla möjliga konstigheter. Var på ett evenemang för två veckor sedan där man serverade mackor. Då fick jag en macka med rött kött, smör och grönsaker. En macka. Ser ni det någonstans i min text? Eller på konferensen. Då fick jag fläskfilé med potatis och baguette. Herregud.
 
Jag skriver alltid att jag inte äter frukt. Folk tror gärna att frukt går bra på alla kostupplägg.
 
Jag skriver alltid att jag inte äter majs. Folk serverar gärna glutenfritt majsbröd.
 
Jag skriver alltid att jag inte äter margarin. Folk tror att margarin och smör är same shit. Nope.
 
Det blir ändå alltid fel. Men då säger man till och ställer krav, så löser dom det på minuten. Det är viktigt att våga ställa krav och våga skicka tillbaka mat. Du är inte snäll mot någon om du offrar din abstinens. Köken vill att du ska må bra och tycka att det var trevligt att äta där, klart de vill hjälpa till.
 
Jag har ändå alltid med mig egen kost som back up. Kalla pannbiffar, torkat kött eller i värsta fall prinskorv. De klarar sig en dag utan kyla utan att bli dåligt. Oftast behöver jag inte äta det, men det är skönt att ha i värsta fall, så man inte står där hungrig och lockad.
 
Hur löser du situationen att äta borta?
 
KÖSS
 
 
18

Kaffe & planering

En viktig sak att hantera sitt sockerberoende är att kolla på sina varningssignaler och börja jobba med dem. Två viktiga saker som jag har insett är varningssignaler för mig är kaffe och oplanerade dagar, eller rättare sagt: jag har noll koll & det jag planerar skiter jag i. Ju närmre jag är ett återfall, ju mer kaffe och ju mer vägrar jag att planera. 

Denna vecka har också varit galen. En av de mest påfrestande veckor på länge. Jag har jobbat hela veckan, mer än 100% såklart. Utöver det har det varit kvällsaktiviteter hela veckan. I måndags hade jag jobbaktivitet, tisdags möte med andra beroende, onsdags prepp hela kvällen inför konferens, igår konferens fram till sena timman och idag konferens plus AW. Dragits med en lätt ögoninfektion sedan tisdagen samt vaknade upp med halsont igår. Det låter helt crazy - men det är lugnt. Faktiskt. För jag fick nycklar i helgen som varit så extremt värdefulla. Jag hade inte klarat denna veckan utan magsår annars. 

Först och främst har jag börjat planera. Har en trello för varje dag. Så smidigt! Först gör jag en grov planering inför hela veckan och sen lägger jag 10 min för att detaljplanera dagen efter innan jag lämnar kontoret för dagen. Kommer jag på ngt när jag är ute och far, plockar jag fram mobilen, skriver upp det och släpper det! Så skönt! Sen så dricker jag enbart morgonkaffe och inte 10 koppar under dagen. Jag kommer göra undantag: på fest och på sociala sammankomster (ex. Konferens) men en vanlig dag blir det bara morgonkaffe.

Planering och minskat koffeinintag har gjort att jag haft så mycket bättre sömn. Jag sover som ett barn för första gången på flera månader. Jag är utvilad under arbetsdagen och har lättare att motstå massa destruktiva utlopp. Jag känner mig samlad och närvarande. Jag tvingar mig också att fullfölja mina planer. Jag känner att jag kan släppa jobbet när jag kommer därifrån och mår så himla mycket bättre. Livet har vänt i en handvändning och det är såå ljuvligt! Självklart är det utmaningar varje dag. Mitt sockertroll vill ju att jag bryter mina planer och äter. Men det gör jag inte. Istället så håller jag det jag lovar - och det känns så skönt!

Vad jag har lärt mig av detta? Sömn är A o O. Planeringen är A o O. Att hålla min planering är A o O. Summa summarum: att jobba proaktivt är superviktigt!

KÖSS 

PS! Glöm inte att följa mig på instagram: lchfingenjoren.se för dagliga inpirerande uppdateringar!



6

...Men vad behöver du jobba med?

Häromdagen fick jag en kommentar på Instagram av en följare som skrev "Men vad behöver du förändra, du har ju kommit så långt?". Kommentaren fick mig att reagera. Självklart har jag kommit en bit på vägen, men jag är inte klar.
 
Utåt sett tror många att jag är klar, färdig, framme. Jag har gått ner 94 kilo på egen hand, jag klär mig med självförtroende, jag jobbar på en chefsposition, jag är pratig, jag tar plats. Grejen är att jag är långt ifrån klar. Tittar man på vikten så är det lätt att tro att bara för att jag inte längre är stor, så är jag klar. Men resan handlar ju inte om vikten, inte alls. Resan handlar om att faktiskt kunna njuta av livet och ha lugn och ro i kroppen. Att kunna njuta av andra saker än drogen. Att faktiskt slippa tankebesatthet på maten. Att kunna njuta av livets goda, till etthundraprocent!
 
Och där är inte jag än.
 
På utsidan ser det bra ut. Och det är bättre än aldrig förr! Men jag är långt ifrån klar, vi sockerberoende blir nog aldrig klara egentligen. Det är kämpigare i perioder, lättare i andra perioder - men vi kan aldrig tro att resan är färdig. Ofta tänker man ju så. Man tänker på de yttre attibuten. När jag blir smal ska jag börja äta som vanligt igen. När jag är i mål kan jag slappna av och njuta. Sanningen? Detta är ingen resa med en början och ett slut. Resan pågår hela livet. Det är själva resan som är målet. Att se att vi mår bättre, kan njuta mer och plocka livets frukter. Vi är aldrig klara. På möten om sockerberoende så träffar jag hur många normalviktiga som helst. Utåt sett har de inget problem - De är ju inte "tjocka" - men inombords går de igenom ett helvete. Att fixera kring maten, att inte kunna njuta av sällskapet och att inte kunna fokusera på något annat än nästa måltid, är inte bra för någon. Varesig det syns på kroppen eller inte. Det hindrar oss från att leva livet till fullo.
 
Så nej, mitt sockerberoendesyskon. Du blir aldrig klar. Du kommer aldrig i mål. Du kan inte börja leva som vanligt igen. Ju förr du inser det, ju enklare kommer din tillfrisknad att vara. Det är okej att sörja. Det är okej att tycka det känns orättvist. Men det finns en tröst. Genom att du inser din sjukdom så kommer du ta tag i ditt liv. Du är en av få i världen som faktiskt jobbar aktivt med dig själv. Det ger en grund att blir mycket mycket lyckligare än många andra på vår jord. Resan är spännande, berikande och fantastisk. Den är svår och motig ibland, men den ger så otroligt mycket tillväxt. Resan ger näring till själen och du kommer att komma långt och längre. Du har en fantastisk tid framför dig, ditt liv kommer att bli rikare för varje dag.
 
Är det inte en sann gåva?
 
KÖSS
 

PS! Glöm inte att följa mig på instagram: lchfingenjoren.se för dagliga inpirerande uppdateringar!
 
Köp hem, läs och påbörja din resa idag!
 
 
 
 
 
9