Gästblogg

Jag tycker det är väldigt spännande och intressant att lyssna på andra människors erfarenheter om LCHF. Speciellt när de äter LCHF pga en helt annan anledning än jag själv. 

På eventet En friskare framtid i Falkenberg mötte jag en inspirerande man som heter David som berättade om sin LCHF-resa för mig. Därför vill jag gärna dela med Davids berättelse till er också. Sprid gärna denna vidare till dem som tränar, som är normalviktiga och som inte har problem med ätmönstret. 

Här kommer Davids berättelse:

 

Min resa från ointresse av mat till nutritions-NÖRD!

 

Mitt förhållande till mat sedan barnsben, har alltid varit att mat är ett nödvändigt ont. Hade det funnits ett piller som hade gjort att man hade blivit mätt så hade jag varit dess största konsument.

Växte upp i en normal familj, med en mamma, pappa samt en 5 år äldre syster. Min mamma stod ofta vid spisen och lagade ett mål hemlagad mat varje dag medan pappa ofta tog hand om disken. Övriga måltider var nog av normalkaraktär, dvs. två smörgåsar med ett glas mjölk, eller lite fil med cornflakes. I jämförelse med min syster så var jag alltid pinnsmal och det fanns inget som jag stoppade i mig som gjorde att jag kunde lägga på mig. På helgerna ibland så delade min syster och jag på en 33 cl läskflaska och ev. lite godis eller choklad. Trots det att vi inte var några storkonsumenter av godis och läsk, så visade min tandstatus annorlunda under uppväxtåren. Mina föräldrar var väl inga stora anhängare av att bevaka min tandborstning L

Minns att jag ofta tog två skivor bröd och slängde dom i botten av skräppåsen så att det skulle se ut som om jag hade ätit. Detta för att jag skulle hinna iväg och umgås med mina kompisar.

Vid 18 års ålder så var jag 186 cm lång och vägde 74 kilo. Ända från tidig tonårsålder så har jag haft väldigt mycket energi, och detta kom i uttryck att jag ägnade mig åt adrenalinsporter under ca 20 års tid. Först sportdykning, fallskärmshoppning och sedermera tandempilot där jag fick glädjen att dela med mig av sporten.

2009 så kom min svägerska från England på besök, och varje morgon så sprang hon ca 10 km. Jag själv var mäkta imponerad, som aldrig hade tyckt om löpning och vid tidpunkten så hade jag gått upp till 79 kg, 5 kg hade satt sig där ”sexpacket” tidigare befunnit sig. Närmade mig även de 40, och bestämde mig för att klara av en mil. Tuggade taggtråd i ca fyra månader och klarade till slut av den där milen.  

Min ”lilla” diagnos har alltid varit att jag inte kan göra något halvhjärtat, när jag tog mig för saker och ting så gick jag alltid ”All-in”. Sportdyka gjorde jag så ofta tillfälle gavs och gärna över hela världen. Jag är även den snabbast färdigutbildade fallskärmshoppareleven på den konventionella stegen (två helger så var jag färdig). När det gällde löpningen så snöade jag in på löpteknik rätt så omgående läste och såg allt som var värt att upptäcka. Positivt i vissa sammanhang, men kan vara lite påfrestande för min Anna ibland, som behöver stå ut med mitt engagemang!

Detta har lett till att jag har lärt mig att älska löpningen och idag springer jag gärna barfota (upp till 25 km) och även ultralopp.

Efter 4 års löpning, ett antal halvmaror och maraton senare så stod vågen fortfarande kvar på de 79 kg som jag hade när jag började med löpningen. Hade fortfarande samma känslor kring mat. Var det gott så underlättade det när maten skulle ner, och min Anna fick aldrig, och har fortfarande inte fått något förslag på mat som jag kan vara sugen på. Blev lite förbryllad över att jag inte gick ner i vikt. Visste ju sedan tidigare att det handlade endast om att förbränna kalorier och det hade jag ju nu gjort stegrande de fyra sista åren. Det stod ju till och med i min löparklocka hur många kalorier jag hade förbränt!

2013 så börjar jag söka efter information, och får bla låna boken, ”Jag vill se bra ut naken” författad av Jonas Colting, av en god vän! Där och då startar mitt intresse för nutrition och några månader senare så får jag i julklapp av min Anna en föreläsning av och med Jonas Colting uppe i Göteborg.

 

Coltings föreläsning var i slutet av januari -14 och min kostomläggning skedde gradvist fram till slutet av maj! Jag var ju tvungen att få med mig min Anna på tåget, då det främst är hon som tycker det är roligt att laga mat! Initialt så var anledningen till att lägga om kosten att jag skulle bli en bättre fettförbrännare, dvs. sluta vara beroende av kolhydrater när jag springer, och kunna nyttja det kroppsegna fettet som bränsle. Människan kan lagra ca 2 000 kalorier i form av kolhydrater i våra kroppar (max ca 2 h löpning), men den mest vältränade människan har minst ca 70 000 kalorier lagrade i vårt kroppsegna fett! Då jag var inriktad på ultralopp så var valet av bränsle självklart och samtidigt så fick jag hela tiden nya positiva inslag på varför man skulle skippa kolhydraterna och öka mängden fett. Jag blev strikt i min kost i slutet av maj och i mitten på augusti så hade jag förlorat de där 5 kg som satt kring min midja! Jag upplevde aldrig några större besvär i min kostomläggning, saltat generöst hade jag alltid gjort, och mitt välbefinnande nådde helt nya höjder.

Anledningen till att jag idag fortsätter att äta enl. LCHF (LowCarbHealthyFats) är kosten har en så stor påverkan på ens liv. Grundorsaken finns kvar, dvs. att jag skall kunna prestera optimalt i mitt löpande, men detta är inte mitt huvudargument till varför andra individer skall anamma detta urgamla sätt att äta. Vi har alla olika genetiska förutsättningar att hantera vår moderna kost. Utifrån all den litteratur som jag har läst (och det är inte lite) så har jag en övertygelse om att den skenande ohälsan som drabbar den moderna människan har en direkt koppling till vår dåliga kosthållning. Det är därför jag utesluter socker och spannmål i min kost då jag anser att de utifrån ett nutritionsperspektiv har väldigt lite eller intet värde (samt är beroendeframkallande) och äter mat som har nyttiga och goda fetter i sig.

Min kostresa har i jämförelse med andra varit otroligt enkel, nörd som jag är så har jag nog grävt djupare än de flesta för att hitta argument till varför jag skall hålla mig till en kost som uppfattas så provocerande av andra och som gör att jag sällan äter ute.

Idag går jag in och ut ketos (ett metabolt tillstånd, som vissa inom sjukvården hävdar är livsfarligt) och jag fastar 24 h varje måndag och detta är den bästa dagen i veckan. Egentligen så finns det väldigt många fler aspekter som skulle kunna belysas, hoppas att ni läsare finner mitt gästinlägg intressant och att My kanske vill låta mig återkomma och ytterligare utveckla mitt resonemang kring varför vi skall anamma nutritionsperspektivet vid val av kost?

Avslutar mitt inlägg med några tankar och tips för att man skall lyckas i sin hälsoresa!

·         Läs på och skapa dig grundläggande kunskaper kring hur kroppens metabolism är skapt.

·         Titta på ohälsan i samhället och fråga dig själv om det verkligen kan vara så att kosten inte är inblandad!

·         Sist men inte minst, utmana dig själv och gör Phil Maffetone’s två veckors test och se hur din kropp reagerar!

 

·         Podcasts är ett bra sätt att vidga sina vyer, och här kommer några av mina favoriter. ”Unika Människor” en podd av Jojje Borssén och avsnittet med vetenskapsjournalisten Ann Fernholm. “Ben Greenfield fitness”, avsnittet “Primal Endurance” från den 6 feb. ”Coltings nakna sanning” och avsnitt nr 6 “Om ortorexi”.

 

                                                                                                             David Bodiroza

                                                                                                             Instagram:@skygoodone

Ps ”Hjärnan består till 70 % av fett”

 

 
 
3
Anonym

Intressant och jätterolig läsning 😀

Anonym

Intressant och jätterolig läsning 😀

Anonym

Spännande :D Att det kan bli sån skillnad med rätt kost!