Självbild

"My, det händer så mycket kring dig. Du är verkligen en doer." Min kollegas utlåtande om mig. 
 
Alltså det är så sjukt. Jag kan inte alls känna igen mig i den bilden. Enligt mig själv är jag ganska lökig. Jag tycker att jag kan göra mycket mer, både hemma och på jobbet. Speciellt på jobbet, där känner jag mig alltid lite lökig. Jag får alltid lite dåligt samvete om jag pratar några minuter med en kollega, eller tar en hel timmas lunch. Och saker jag planerat för händer inte så snabbt som jag önskar. Ändå får jag det utlåtandet, att jag är en doer - och jag ser mig själv mer som någon som tjötar.
 
När jag tittar på mina resultat på jobbet stämmer ju inte det överens med min självbild. Jag presterar bra. Ändå känns det som man alltid kan göra bättre. Galet. Prestationsprinsessan i mig tar gärna över.
 
Vi människor går gärna omkring med en självbild som inte alltid är förankrad i verkligheten. Vi ser oss sämre än vad som faktiskt är fallet. Vi söker efter tecken som bekräftar vår teori. Därför gillar jag att jobba resultatorienterat. Jag kan svart på vitt se hur det ligger till. Och så är jag en sån jävla tävlingsmänniska. Inte vad det gäller fysisk prestation. Jag går inte alls igång på sport eller i gymmet. Jag går igång på andra saker så som att prestera bäst på jobbet, att bli omtyckt av en annan eller få bäst siffror.
 
Det som är viktigt när det gäller självbilden är att vi hela tiden tränar den muskeln. Vi ska vara duktiga på att pinpointa vad vi gör bra istället för att söka efter tecken att vi faktiskt suger. Det är så lätt att ligga och älta misstag och verkligen noja över saker vi sagt och gjort. Istället så bör vi avsluta dagen med att tänka på vad vi gjort bra under dagen. Det är viktigt med en någolunda verklighetsförankrad självkänsla som hjälper oss i utmaningar istället för att stjälpa oss. Att acceptera att någon tycker att man är en doer, tycka att det kan stämma. Det ger livsglädje!
 
KÖSS
 
 
 
4
monica

Jag trycker ett STORT gillande!

Anonym

Det är väl typiskt kvinnligt att underskatta sig själv och ha enorma prestationskrav på sig själv, betydligt högre krav än omgivningen har.
Män däremot är synnerligen bra på att överskatta sin förmåga och även framhäva hur bra de är trots att de är bara är mediokra.
Det är väl allmänt känt att kvinnor måste vara minst dubbelt så bra som män för att erhålla samma erkännande, jobb, lön osv...
Så du presterar betydligt bättre än du själv tycker.

Carin S

Väldigt bra skrivet men: Varningens finger och mitt råd är. Du är inte din prestation o värderas i det - du är du och måste älska dig själv utan alll prestation. Tyvärr så värderar vi oss själva i vad vi gjort och prestera. Du måste älska dig själv oavsett om du är fullt busy på jobbet eller fullt busy doing nothing at all. Så klappa dig själv på axeln (mentalt eller lägg handen där) o säg att jag är allt jäkligt bra som jag är (utan att ha tränat fullt eller fixat på jobbet eller nån annan ursäkt för att säga detta). Det gäller att kunna sitta i soffan o bara trivas med sig själv o tycka att man duger alldeles utmärkt precis som man är. Har gjort en egen resa o packat om min mentala ryggsäck ett antal gånger och slutligen funnit ett lugnare jag där mathets o andra missbruk minskat eller försvunnit. Men det tar en jäkla tid och en massa acceptans över vem man själv är och förlåtanden av sig själv.
Slutligen så måste vi var o en välja vår egen väg till vad som känns rätt. Men ville bara flagga upp min egen erfarenhet (samt annat man samlat på sig, last o hört etc)

Frida S

Tack My, preciis vad jag behövde höra nu, du är fantastiskt inspirerande! <3