Läsarbrev från en sockersyster

Fick ett jättefint brev från en Sockersyster. Ni kanske läste artikeln om henne på Kostdoktorn och jag tycker hon är sååå superinspirerande. 
 
"Hej My!            
Har följt din blogg nu i nästan fyra år och det slog mig att jag har så otroligt mycket att tacka dig för, att det inte är mer än rätt att du får veta hur tacksam jag faktiskt är, och hur enorm positiv påverkan du haft på mitt liv! Förhoppningsvis kan jag skänka lite glädje eller påverka din dag i en positiv riktning idag, så som du så ofta gör med min 😊
 
Mitt namn är SannaMari, och du kanske känner igen mitt namn från någon kommentar på bloggen eller instagram eller liknande. Jag är 21 år och definitivt sockermissbrukare. Detta hade jag dock aaaaaaldrig vetat om ifall det inte vore för dig. Jag har alltid tränat enorma mängder, då jag tävlat på elitnivå i bordtennis enda fram till sommaren 2016 då jag tog beslutet att börja studera på heltid. Kanske har jag träningen och eventuellt genetik att tacka för att jag aldrig varit direkt överviktig, men som sagt är sockerberoende så otroligt mycket mer än endast en orsak till övervikt, och jag tänkte berätta lite hur min kamp mot sockret sett ut.
 
Att tampas med ett sockermissbruk medan man elitidrottar är tufft. Det finns hela tiden socker tillgängligt runt omkring en olika former, och det måste konstant fyllas på med energi. Därmed uppmanas man också konstant att äta, och det är väl en av de stora nackdelarna när man i andras ögon uppfattas som normalviktig. ”Ät mer”, ”ta en chokladbit så du orkar nästa match också” med mer var något man ofta fick höra. Hur skulle de kunna veta att effekten en chokladbit hade på mig var motsatt från önskad effekt? Jag såg ju inte ens själv kopplingen förrän jag via din blogg fick insikt och kunde se sambandet mellan hur jag presterar och hur jag ligger till i mitt missbruk, det vill säga om min hjärna är avslappnad och fokuserad på uppgiften eller om den är totalt kapad av socker. Att det måste fyllas på med energi är ju sant till viss del, men för mig hade det alltid varit bättre med ägg eller en avokado.
 
 
När jag så småningom plockade bort maten jag inte klarar av lyckades jag lägga all fokus på idrottandet och det förde med sig en massa fina medaljer! 😃 Det är så otroligt viktigt att vara mentalt närvarande när man ska prestera (oavsett vad det handlar om), och skillnaden mellan sockerkapad hjärna och fri ”blå hund”-hjärna är enorm! Jag upplever även, precis som du, att min beroendehjärna (när den är i balans) har större förmåga till fokus på uppgifter, men också på att vara närvarande i relationer. Man går liksom all-in i allt man gör, och på det sättet är jag tacksam till min beroendehjärna. Jag hade kanske inte varit där jag är idag utan den. Jag kan också definitivt säga att jag inte varit där jag är idag om jag inte hittat din sida. För två år sedan hade jag ett halvår där jag var som mest kapad av sockret och jag var nära att gå in i en riktig depression. Gick upp en hel del i vikt och det var mörkt och dimmigt. Med dina konstanta uppdateringar såg jag en lösning och så småningom tog jag mig ur det på egen hand. TACK!
 
 
Vill även lyfta fram att de senaste inläggen du gjort om relationer är helt otroligt intressanta. Har nyligen inlett en relation (5 månader) och det är väldigt intressant att se hur det påverkar min beroendehjärna. Min uppfattning är att den blir väldigt mycket lugnare när jag är med min partner, jag klarar av livsmedel som du placerat i (kokoschips, minimorötter, frysta ärtor – kategorin) i väldigt mycket större utsträckning om du förstår vad jag menar 😉 Dvs livsmedel som jag vanligtvis hade kunnat överäta på är helt ointressanta när jag är med honom. Att grotta ner sig i detta ämne hade varit otroligt kul!
 
Summa summarum är sockermissbruk ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag studerar just nu ekonomi i kombination med business-mandarin men jag brukar skämta om att jag ändå kommer sluta som kostrådgivare eller vem vet, kanske sockerberoendespecialist?
Slutligen vill jag bara säga att jag hejar så ofantligt mycket på dig. Du är verkligen COOL! Tycker det är så otroligt kul att följa hur du uppmärksammar sockerberoende och jag ser verkligen hur det blir mer och mer allmänt känt för varje dag som går. Väldigt kul att ni ska starta Sockersystrar nu också med Frontallobskollaps, tycker även hon är riktigt cool måste jag säga.
Om du någonsin har vägarna förbi Stockholm och är sugen på att ”tjöta” lite med en sockersyster får du mer än gärna höra av dig. Detta gäller även Frontallobskollaps!
Varma hälsningar,
SannaMari
 
PS. Det går bra att följa mig på instagram: @smbolenius"
 
PS! Vill du berätta din sockerhistoria? Maila: LCHFingenjoren@outlook.com
 
KÖSS
4

Prenumerera på LCHF-Magasinet

I slutet av förra veckan hoppas vi att vårnumret av LCHF-magasinet anländer till våra prenumeranter. Några kan få tidningen i början av nästa vecka då den även ska finnas i butik. Chefredaktör Bo Zackrisson ger här en sammanfattning av innehållet.

För tre år sedan lanserade den för tidigt bortgångne LCHF:aren Per Wikholm begreppet resistent stärkelse i LCHF-magasinet. Denna stärkelse föll dock ganska snart i glömska. Nu kanske det är dags för den resistenta stärkelsens pånyttfödelse?

Den resistenta stärkelsens renässans!

Lars-Erik Litsfeldt och Patrik Olsson har skrivit en bok tillsammans med titeln Låt bönor förändra ditt liv. Boken utkommer i maj. Läs Lars-Eriks berättelse om hur han och Patrik fick idén till detta spännande bokprojekt.

Lars Berns hälsoresa

I detta nummer skriver jag ett längre reportage om Lars Bern och hans väg tillbaka till hälsa. På toppen av sin karriär i näringslivet drabbades han av cancer, vilket  tvingade honom att lämna allt operativt ledaransvar. När han  hittade Annika Dahlqvist och började tillämpa hennes kostråd, startade en läkningsprocess. Lars Bern visar att det aldrig är för sent att bli frisk från kronisk ohälsa. Nu är Lars även i full färd att starta en förening för metabol hälsa.

Större ödmjukhet anbefalles…

Ibland beskylls LCHF-rörelsen för att vara alltför sektliknande och dominant. Det händer att nyfikna nybörjare skräms bort på vägen. Johan Falk anbefaller större ödmjukhet.

Till minne av Staffan Lindeberg

Docent Staffan Lindeberg gick bort i cancer julhelgen 2016.  Det kom som en chock för många, inklusive mig. Det var Staffan som fick mig att förstå det avgörande sambandet mellan mat och hälsa. Vi hade ett fantastiskt fint samarbete för 15 år sedan när vi hjälptes åt att introducera evolutionsmedicinen och den paleolitiska kosten i Sverige. Vi var inte överens om allt, jag tyckte att han var för tillåtande till frukt och lite för rädd för mättat fett. Så sent som i september 2016 skrev han en fin artikel i LCHF-magasinet. I detta nummer skriver jag ett minnesord över Staffans forskargärning.

Är för mycket frukt farligt?

Just ett stort fruktintag är något som verkligen oroar mig. Då handlar det inte bara om att frukt innehåller mycket kolhydrader och fruktos. Jag skriver om fruktens eventuella avigsidor i detta nummer med utgångspunkt i Steve Jobs död och skådespelaren Ashton Kutchers ilfärd till akuten.

Ann Fernholm hälsas välkommen

Det är särskilt roligt att hälsa Ann Fernholm välkommen som skribent i detta numer. Hon slår ett slag för Kostfonden och dess kommande studie om kost vid diabetes typ-1. I övrigt medverkar så klart våra krönikörer – Martina JohanssonMy Westerdahl – med lärorika krönikor och våra matskribenter Monique Forslund och Tommy Runesson serverar nya receptförslag.

LCHF-magasinet vill vara en rik kunskapskälla att ösa ur. Vår strävan är att bevaka utvecklingen inom kost och hälsa och vaska fram det som vi tycker är viktigt. Vi hoppas att alla de tusentals personer som är intresserade av LCHF och som deltar i de sociala medierna och ibland köper ett och annat lösnummer, vill börja prenumerera på tidningen. Det är bara att gå in på www.lchfmagasinet.se och  beställa en prenumeration. Där kan du även beställa tidigare nummer.

KÖSS

 
1

Verktyg för psykiskt hälsa

Igår skrev jag om att jag led av psykiskt ohälsa första kvartalet på 2017. Hur jag blev allt mörkare i sinnet och tappade meningen. Jag vet att jag ofta tänkte tanken "livet är meningslöst". Jätteobehagligt! Från att ha varit världens mest sprudlande powerbrud till att inte se meningen med någonting är en helt sjuk transformation. Det gjorde mig jätterädd!
 
Jag kände att jag inte var frisk, att det var något som var rejält fel. Gick till doktorn som ville skriv ut antidepp mediciner. Fast jag har aldrig ätit sånt och jag vill verkligen inte stoppa det i min kropp. Så jag tänkte, vad kan jag göra för att må bättre? Hur ser den långa och krokiga vägen tillbaka till sprudlande, härliga My ut?
 
Jag åt ju redan bra. Inga processade livsmedel. Grönsaker, fett och protein. Grunden fanns där. Men resten. Idag har jag faktiskt varit sådär äckligt lycklig i snart en månad igen. Och det beror på att jag hackade mitt eget välmående och såg vad just jag kan göra för att må bra igen. Det krävs mycket energi, men i slutändan ger det mycket energi.
 
- Återställd tarmflora
När allt var som värst, brakade min mage totalt. Jag kunde sitta på toa i timmar. Vända på väg till jobbet för att springa på toa. Det hände till och med olyckor.... Oerhört förnedrande. Jag hade en period där jag inte fick behålla någonting, allt gick rakt igenom. Jag blev sjukt mager, mina kompisar tyckte jag såg utmärglad ut. Sen när det gav sig fick jag oerhörda cravings och min kropp behöll allt och jag la på mig massa fluff. För en månad sen insåg jag att hela min tarmflora var ju utblåst. Det var total obalans i tarmen. Inga goda tarmbakterier. Jag kikade runt lite på detta. Jag har ju alltid varit väldigt ointresserad av tarmhälsa men nu tvingades jag att läsa på lite mer. Då insåg jag att må-bra-hormonet serotonin till 90% skapas i tarmen. När tarmen är i obalans så funkar liksom ingenting. Så jag läste på och började äta probiotika varje dag. En bra probiotika skall innehålla bakterier från minst 10 olika stammar och så många som möjligt. Jag började äta tillskottet (ej sponsrat) Pure Biotic premium som har en kapsel som ej bryts ner av magsyran utan kan landa i tjocktarmen. Detta skall intas ca 30 min innan måltid. På bara några dagar började jag må oerhört mycket bättre, jag trodde faktiskt aldrig att det skulle påverka mig så bra i så stor utsträckning. Jag försöker dessutom undvika för salt mat, för hårdstekt mat osv. Allt för att vara en schysst kompis till mina tarmar.
 
- Rätt mindset
Jag har lagt in 3 nya rutiner som ger mig ett positivt synsätt på livet. När jag vaknar går jag sakta med äkert igenom min dag i huvudet. "Först ska jag till jobbet. Sen ska jag ha möte med X, sen är det lunchsträning...." det ger mig en känsla av trygghet och kontroll på livet. Jag vet vad som komma skall. Sen googlar jag upp ett ljudspår på 10 min på youtube med positiva affirmationer. Hjärnan är så lättlurad. Om vi upprepar saker så kan inte hjärnan skilja på om det är så nu eller inte. Vi kan därför lura hjärnan att vi har de sakerna vi önskar oss redan nu. Detta ger en positiv känsla i livet. Sen skriver jag också BRA-bok för att summera dagen!
 
- Relationer, relationer, relationer
I relation till andra hittar jag också relationen till mig själv. Genom att prata med folk och höra av mig så mår jag bättre. Genom att inte isolera mig, som jag helst vill när jag mår dåligt så är det en friskfaktor. När vi anknyter till andra behöver vi inte anknyta till drogen. Jag satsar jättemycket på sociala aktiviteter som friskfaktorer. Fikar med härliga kollegor, smsar sockersystrar och umgås med vänner. Det ger livet mening igen, även fast man inte orkar.
 
- Levt vs. överlevt
När jag drogar så är det en dag jag bara överlever. En pinne på tavlan. En dag som jag drogar bort. En dag är ju livet. Så jag ställer mig frågan varje dag: VAD kan jag göra idag för att leva och inte bara överleva? Det kan vara att ringa en vän, åka till Ullared, ta en solskenspromenad, träna osv. Sen frågar jag mig själv varje kväll: levde jag idag eller överlevde jag idag? Jobbar konstant med feedback till mig själv.
 
Med dessa verktyg så har jag tagit mig ur en period med psykisk ohälsa. Det kommer givetvis tunga dagar, men dessa verktyg hjälper mig att höja humöret och livet med flera snäpp.
 
Vill bara påpeka att är vi tillräckligt långt ner i skiten kanske inte dessa verktyg hjälper. Ligger vi utbrända och mår extremt dåligt, kanske vård krävs. Men de gör i alla fall ingen skada. Jag hade såpass självmedvetenhet, antagligen för att jag gick in i väggen som 20-åring, så att jag visste vart min psykiska ohälsa barkade hän och kunde bromsa.
 
KÖSS
 
10