Powered by Jasper Roberts - Blog

Face your fears

Något som är gemensamt för oss beroende är att vi är väldigt rädslostyrda. Det behöver inte vara en konkret rädsla heller, utan något diffust. Många av oss är experter på framtida skräckscenarion och att hetsa upp oss över det. Många av oss har också fobier och rädslor. 
 
Rädslor, medvetna och omedvetna, är en del av kärnan beroende. 
 
Jag har upplevt så snabb förändring sedan jag började grotta ner mig i programmet. Jag har väldigt många rädslor. Flera konstiga fobier dessutom. 
 
Sedan jag var 18 år gammal har jag drömt om att tatuera ett ankare precis ovanför foten. I 10 jäkla år. Jag är visserligen av den åsikten att skall man tatuera sig, så bör man ju känna efter ett tag så man inte ångrar sig. Men 10 år är en jävla lång tid att känna efter på. Vad var det som stoppade mig? Jo, rädsla! Jag var sketrädd för smärtan. Tydligen skulle det göra "extra ont" just där då det inte finns något underhudsfett där i princip. Så i 10 år har jag gått omkring och nojat och hållt på - samt längtat. 
 
Och helt plötsligt kände jag: NU GÖR JAG DET! Så i söndags googlade jag upp ett bra ställe i Malmö, skissade på hur mitt ankare skulle se ut och så gick jag in och gjorde det. Jag bad om styrka och hjälp. Lugn och smärtlindring. Och hör och häpna - det gjorde inte ont alls! Det kändes typ som att man kliar sin hud lite för hårt, lite för länge. Alltså en helt överkomlig smärta!
 
 
 
För mig står detta ankaret för två saker: Gullholmen (där jag växte upp) och att jag alltid skall öva mig på att vara grundad. Det är liksom min största utmaning här i livet. Jag flyger gärna iväg i tankar och känslor och glömmer grunden i mig själv.
 
Sen visade jag den för min beroendeterapeut och hon utbrister: NÄMEN! DET ÄR JU HOPP! Du är ju ett vandrande hopp, My! 
Och det sjukaste är att trots att jag tänkt på denna tatueringen i 10 års tid, har det aldrig slagit mig att det är symbolen för hopp! Tänka sig vad tokigt!
Och då levlade den upp ett hack till! Hopp, hopp i mörkret. Som när man väger tokmycket och har en dödsdom. Eller när man hetsäter så det sprutar ur öronen. Eller när man inte vill leva längre, då finns det ALLTID hopp.
Så jävla fint. Eller hur?
 
Appropå rädslor börjar många av mina sakta men säkert tyna bort. Jag var på Liseberg och åkte utan någonsom helst rädsla innan. Självklart kittlade det i magen och var spännande, men förut blåvägrade jag och/eller grät mig igenom hela attraktionen. Här om dagen tog jag mig an det med en helt annan rimlighet.
 
Jag har också kört bil nu de senaste, utan dålig självkänsla och panikkänslor.
 
Min Martin utbrister: det händer SÅÅ mycket positivt med dig nu My. Och det går snabbt!
 
Ja, tänka sig. 12-stegsprogram är bannemej inte dumt. Att ta min sjukdom på allvar är inte dumt alls faktiskt!
 
KÖSS
 
 
4
Emma

Jättefin tatuering! Vad modig du är! 😘

Svar: <3
LCHFingenjoren

monica

Och så får du inte vara rädd att flyga. Vad upprepade Lasse Åberg: Jag är inte rädd... Man får komma igenom sina rädslor.

Svar: haha! Ja man ska ine vara rädslostyrd
LCHFingenjoren

Sofia

Visst stämmer det att det är lärorikt att ta sina rädslor på allvar och konfrontera dem. Man kan inte leva ett liv i rädsla. Jag undra ändå om din största rädsla faktiskt varit att tatuera dig, övervikt eller köra bil. Jag tror att du är mest rädd för att ta reda på vad som är den faktiskt bakomliggande orsaken till ditt beroende.

Svar: Det får du tro, men du känner mig inte och ser ju bara det som jag skriver på bloggen :)
LCHFingenjoren

Anonym

Ler Igenkännande till det du skriver 😍 Fin tatuering ☀️

Svar: <3
LCHFingenjoren