Powered by Jasper Roberts - Blog

Viktfokus och tillfrisknad

Jag fick en läsarförfrågan om att skriva om viktfokus, hur den är för mig och hur den är när vi lever i tillfrisknad.
 
Just nu går min vikt.... trögt nedåt. Alla andra år har jag fullständigt rasat i vikt på strikt LCHF. Nu går det pytteyttelångsamt nedåt. Jag tror min kropp är fett obalanserad. Efter mitt fullständiga kaosiga första halvår 2017 har kroppen tagit storstryk. Jag separerade, bodde i otryggt boende, obearbetade dödsfall, blev deprimerad och var millimeter på att gå in i den berömda väggen. Ovanpå allt fick jag IBS och satt på toaletten större delen av dagarna. Sen tog jag ett återfall utav bara h-vete i tvångsmässig överätning, och VIPS så hade jag +12 kilo. Idag har jag 9 av dessa rackare kvar.
 
Idag är jag i full sjå att laga kroppen. Det har hänt mycket positivt. Genom att stärka kroppen med probiotika och resistent stärkelse har jag inte haft ett IBS-skov på flera månader. Jag har mer energi och mår så himla mycket bättre.
 
Men hur är det då med viktfokus?
 
När jag tog ett återfall i tvångsmässig överätning ställdes jag inför 2 val: antingen vänder jag detta, eller så dör jag av detta. Min själ åt jag sönder för varje dag. Jag valde livet igen och grottade ner mig i tolvstegsrörelsen.
 
Mitt viktfokus har aldrig legat i det yttre. Jag har aldrig stått framför spegeln och hatat på mitt utséende. Mitt viktfokus har alltid legat i prestationen. Jag gillar siffror och jag har en tendens att förknippa mitt eget värde med min prestation. Därför gillar jag inte att det går långsamt, trögt eller inte händer ett skit. Det är frustrerande och jag hoppas hoppas att det släpper för mig snart. Min kropp behöver nog bara lite tid.
 
Grejen med viktfokus och att leva i tillfrisknad från sitt sockerberoende är att det är inte hela dealen. När vi går på dieter så är ju det de enda som räknas. Hur mycket vi tappar per vecka. Så är det inte om vi får hjälp i 12-stegsrörelsen. Där handlar det om att läka sin själ, att bli en hel människa och att våga sätta tillit till att livet kommer att lösa sig till det bästa. Det handlar om att hjälpa dem som behöver hjälp, att ge tillfrisknandet vidare. Därför blir det inte värt att ta ett återfall.
 
Det blir inte värt att äta, då det är så mycket annat som spelar in. Om vi går på en diet vecka in och vecka ut och det inte händer ett skit, så är det klart att vi ger upp och tröttnar. Men när det handlar om att fungera i vardagen, att känna sig tillfreds med livet och få massor av gemenskap och kärlek - så blir vikten inte alls lika essensiell. 
 
KÖSS
 
8
lars

Du är otrolig. Min förebild

Svar: <3
LCHFingenjoren

carin

Måste skriva av mig anonymt någonstans och berätta om min matdag för någon som FÖRSTÅR. Är ny på mitt jobb vilket skapar en otrolig stress (jobbar med liv och död) och jag tänker jämt på hur jag uppfattas och presterar. Kände mig ångestfylld redan på morgonen påväg till jobbet och gick in på pressbyrån kl 06 för att köpa en påse lösgodis att ha som "snuttefilt" i väskan under dagen om det skulle bli en tuff dag. Det var dock något som stoppade mig som sa att det bara skulle leda till mer ångest och jag köpte därför inget godis. Vid frukosten följde jag inte alls min plan vilket var att äta min medhavda kvarg utan åt två ostmackor istället. Åt mig mätt på bra lunch men kände sedan att jag behövde något "lugnande" och köpte 1 delicatoboll, ca 100 g lösviktsgodis och 30 g chokladkaka. Tryckte i mig allt utom delicatobollen i ett nafs. Direkt när jag slutat jobbet och byter om för dagen trycker jag i mig delicatobollen på tvären. Uppjagad och inte tillfreds. Tänker konstant på mjukglass. Köper en magnumglass på vägen hem, när jag ätit halva går jag in i en affär och fråga om de har mjukglass (fortfarande halva magnumglassen i handen) det har de tack och lov inte. Min jakt på sött fortsätter. Går in på ICA och köper 4 st små minimukar och 100 g choklad. Trycker i mig munkarna på nån minut och cirka 50 g av chokladen. Kom hem i min lägenhet och känner en stress och rastlöshet. Äter två stycken kladdkakemuffins som jag har i frysen. Får ångest och känner mig tom. Kokar till slut en kopp te och ligger mig på soffan och skriver detta. Känner mig lite lugnare. Detta beteende är så fruktansvärt skamfyllt och man känner sig som världens ensammaste människa. Känns som att alla andra har normal relation till mat. Googlar på hetsätning men tycker inte jag finner så många personliga berättelser. Vad kan man göra nu? Hur kan jag "tänka" i detta läget för att må bättre och ändå blicka framåt? Någon som har tips eller känner igen sig?

Svar: Ring eller besök möte på oasverige.se eller FAA.se. Lycka till <3
LCHFingenjoren

Anonym

Du strålar! 🔥🌈💥☄️

Svar: <3
LCHFingenjoren

Anonym

Carin! Jag har gjort något liknande idag 😝 Köpte godis i 3 omgångar på väg hem från jobbet. Tryckte i mig det som ett straff skulle man kunna säga. Kändes sådär, men försöker släppa det. Imorgon är en ny dag.

Anonym

Carin! Jag har gjort något liknande idag 😝 Köpte godis i 3 omgångar på väg hem från jobbet. Tryckte i mig det som ett straff skulle man kunna säga. Kändes sådär, men försöker släppa det. Imorgon är en ny dag.

Svar: <3
LCHFingenjoren

Anonym

Du strålar! 🔥🌈💥☄️

Svar: <3
LCHFingenjoren

Hanna

Det är en häftig resa du gjort och gör! Hur har det gått med bönorna? Har du "lagat" din IBS såpass med resistent stärkelse så att du klarar att äta mat som tidigare "triggat" din IBS? Jag har uppfattat IBS som något relativt kroniskt men man kanske kan "laga" det, nyfiken på hur det gått för dig i det hänseendet. :)

Svar: Hej fina du!
Min mage fungerar som smort med bönor! Hur häftigt som helst! Kram!
LCHFingenjoren

Hanna

Åh vad roligt att höra! Grattis och bra jobbat!

Svar: <3
LCHFingenjoren