Powered by Jasper Roberts - Blog

Är jag matmissbrukare?

Jag har bantat i hela mitt liv. Maten har alltid varit ohanterligt. Jag kunde klara mig kortare perioder i självsvält men ramlade alltid tillbaka i frosseriet. Sen hittade jag til LCHF. Helt plötsligt en metod som gjorde att jag kunde kontrollera frosseriet längre perioder då jag slapp brottas med fysisk sockersug och hunger. Men jag damp ner i sockerträsket ändå. Och sen upp ett tag, sen ner igen. Jag fattade ingenting. Jag fick ju vara mätt. Jag fick ju äta hur mycket jag ville. Men jag klarade inte att avstå helt ändå. Sen gifte jag mig, åt en bit tårta och ner i sockerträsket i 9 jävla månader, plussade 20 kilo och mådde skit. Skyllde som fan på min disciplin. Och det spelade ingen roll hur många läsare som kommenterade att jag var sockerberoende, någonstans var jag övertygad om att det hade med min disciplin att göra. Jag kunde erkänna att jag var sockerberoende, men liksom inte fullt ut. Jag visste att jag var kemiskt beroende, men jag förstod aldrig vad sockerberoende var, fullt ut. 
 
Att alla mina konstiga symtom och min tankebesatthet, att mina beteendemönster och hur jag åt sönder mitt liv - berodde på att jag var sjuk. Jag härledde alla resultat i mitt liv till min dåliga disciplin. Att jag tog studenten med ofulltändiga betyg, att jag vägde 170 pannor att jag jämt sjukskrev mig - var för att jag var lat och dålig. Idag vet jag att jag är sjuk i beroende och jag vet att mina beteenden beror på hjärnsjukdomen sockerberoende. 
 
En nyckel för att leva i tillfrisknad är att kapitulera inför sjukdomen. Att inse att det inte BARA är maten. Att sjukdomen smittar av och spiller över på alla resultat i livet. Att sjukdomen förpestar och ruttnar sönder allt jag värdesätter i livet om jag går in i ett skov. 
 
Sjukdomsinsikten kom till mig 15/05-15. När jag la in mig och kapitulerade på Arteget i Skåne. Då var jag redo för att verkligen förstå sjukdomen. Sedan är jag inte färdiglärd på långa vägar, jag lär mig nytt varje dag. Men just då förstod jag att jag var maktlös, fångad och att hela mitt liv var en reflektion av sockerberoendet. Och det blev ett verktyg att leva i tillfrisknad. Att jag fick tillgång till en hel gemenskap av sockerberoende vänner och att jag kunde behandla "disciplinen" med rätt verktyg. 
 
Så ja. Jag insåg att jag var sockerberoende efter först 20 år i sockerfällan och sen härvande ner fram och tillbaka ur sockerfällan med 5 år på LCHF. Sjukdomsinsikt och kapitulation tar tid. 
 
Hur insåg du att du var sockerberoende?
 
KÖSS
 
9
Lina

Varför kalla det för sockerberoende när det är ett matmissbruk? Du kan ju missbruka bregott, fläsksvålar och kokoschips lika gärna. Låter det bättre att vara sockerberoende än att ha ett matmissbruk?

Anonym

För att det är sockret som man är beroende av. Avstår man sin drog är det lätt att suget kanaliseras på annat håll. Många äter för mycket nötter eller mejeri. Så det är helt rätt att kalla det sockerberoende.

Marice Eriksson

Jag insåg att jag var beroende när jag smygköpte godis och åt det i bilen och gömde godispapperet så min man inte skulle se. LCHF har räddat mig också, som "tur" var så när jag ätit LCHF ett par år och föll i min abstinens så kräktes jag av godis/kakor/glassätandet. Att kräkas är det värsta jag vet så jag kommer inte att "testa" äta socker igen. Men suget kommer ibland och jag har lärt mig vad som triggar det. Många år av självhat för jag inte klarade att äta kalorisnålt/fettsnålt och gå ner i vikt som "alla andra". Varför kunde mamma ta 1 bit godis och sen sluta. Varför måste jag sätta mig i bilen och köra 6 mil för att köpa godis när suget slog till och affärerna i byn var stängda. Sockerberoende!! Tyvärr förstår inte vissa (läs svärmor) detta men jag har slutat att föröka förklara för dom som inte vill förstå. Jag säger bara att jag blir sjuk om jag äter socker och det är faktiskt sant. Även om det är ett par matskedar i taco-krydda, eller vaniljsocker i grädde osv. Ordet NEJ gör mig starkare.
KEEP FIGHTING SISTERS AND BROTHERS!!

Camilla

Jag insåg att jag var sockerberoende när jag läste en artikel i Aftonbladet våren 2002. Jag hade mått dåligt i många år och var nära att lägga in mig på psyk men kopplade det inte till kosten. Skydds lapparna var enorma! Det var en intervju med Bitten och det klassiska: "så här vet du om du är sockerberoende". När jag läste frågorna stämde allt in på mig och det var första gången som jag fick ord på det jag kände. Jag bokade en tid på hennes behandlingshem i Hudiksvall och åkte dit och gjorde ett test som naturligtvis visade att jag var sockerberoende. Åkte hem och fortsatte som vanligt för att sedan ha värsta turen och vinna en vecka på behandlingshemmet. Snacka om att rätt person vann :-).
Jag var abstinent i flera år och mådde kanon. Har varit i en tung period men är på väg uppåt igen och just idag firar jag 50 dagar och känner mig stark och stolt över mig själv. Är så glad över att det finns människor (du My) som delar med sig och gör att jag inte känner mig ensam om mina problem. Tyvärr har jag tappat bort min sockersystrar genom åren och ska försöka hitta nya på min ort. Du är grym My och har är otroligt insiktsfull, stark och härlig!! Stor kram på dig

Emma Hällbacka

Vettitusan om jag har insett det ännu... för ibland så håller jag ju mig ifrån sockret utan problem. Jag kan liksom ta en bit och sen sluta, eller helt enkelt inte vara sugen. Men samtidigt så sitter vanorna djupt rotade, och när jag väl blir sugen så KAN jag inte motstå. Svårt att bena upp om det är ett riskbruk eller ett beroende.

Linnea

Jag insåg det när jag stod i skafferiet och smygåt nävar med strössel. Det kändes så himla lågt. Gömde också godis i garderoben, för att äta i min ensamhet! Hur kommer man ur det där, kommer risken för återfall finnas hela livet? Äter lchf, strikt för det mesta, men livet består av konstanta frestelser och oförstående och ifrågasättande närstående att det är ett ständigt försvarsagerande när man vill äta rätt. Jag blir så deppig och tycker det känns meningslöst många gånger, för trots lchf så går jag inte ner i vikt och kroppen mår just nu inte bra av nån anledning, så varför ska man hålla på! Motarbetad av både kropp och närstående! Ber om ursäkt för deppigt och neggigt inlägg! Nere i ett skov just nu!

Elisabeth G

Linnea,
har du testat att utesluta alla mjölkprodukter utom smör? Jag har ätit ganska strikt LCHF sedan ca tio år men haft svårt med vikten. Sedan jag i oktober förra året, för att komma till rätta med min reumatiska värk, uteslöt alla mjölkprodukter har jag, helt oväntat, gått ner drygt 15 kg i vikt. Kanske värt att testa?

Karamellen

Fick boken Sockerbomben i din hjärna av en kollega. Jag nickade igenkännande genom hela boken och såg tillbaka på min barndom och mitt hela liv med andra ögon. Smygandet, tröstandet, självhatet osv. Jag har just varit i ett skov. Hetsätning av socker och mackor pga stress och nytt jobb. Hjärnan övertygar mig att livet inte är värt att leva om jag inte får äta vad jag vill. Så svårt att vinna över det argumentet. Hur orkar ni strida varje dag? Jag känner mig bara...trött

Anna

Jag vet inte om jag är beroende eller missbrukare. Dock vet jag att jar har problem, som några andra skrivit så är jag en av dem som smygäter och vill helst inte att någon ska se när jag äter. Kan planera hela dagar efter hur jag ska nå mitt socker och vart jag ska inta det. Jag är för dagen i en jättebra period och kämpar som tusan med att inte hetsa i mig i smyg. Så jag kämpar vidare, med stor inspiration ifrån din blogg!!