Hej då vågen!

3 gånger om dagen vägde jag mig som mest. Och då menar jag standardvägningar, inte alla smygvägningar som klämdes in emellan. Varje morgon klev jag upp på vågen och avläste värdet. Det var liksom en del av min morgonrutin. Och den rutinen satte känslan för hela dagen. Var det minsta plus, om än bara hundra gram, så kände jag mig fet, misslyckad och ful. Gick jag ner i vikt var det ändå inte tillräckligt snabbt.
 
I hela mitt liv har vågen varit en viktig del. Jag fick börja väga mig offentligt redan som liten flicka. Mina starkaste barndomsminnen var när jag stod naken i mina blommiga trosor hos doktorn på en kall stålvåg medan sjuksköterskan, mamma och pappa stod och titta på. Det var tyst i rummet och endast sjuksköterskans raspande penna hördes. Jag hade alltid gått upp i vikt vid dessa tillfällen. Alltid var jag det tjocka barnet. Jag väger mindre idag än vad jag gjorde som tioåring. Och mamma grät alltid efter besöket. Nu förstår jag att det var på grund av att hon kände sig maktlös, då kopplade jag ihop det med prestationen på vågen. Jag hade ångest veckor innan läkarbesöken.
 
På Viktväktarna smögs jag in som 9-åring. Där fick man också väga sig. Hemma hade vi en våg under mamma och pappas dubbelsäng. Vågen har alltid funnits med. Alltid varit närvarande. Alltid avgjort mitt värde. Som hälsoinspiratör idag är det viktigt att jag håller koll på min vikt. Inte skenar. Nya läsare är alltid intresserade av min vikt idag. Hur många kilogram min kropp väger. I vården finns strikta tabeller hur mycket jag får väga i förhållande till min längd. Värden som varken tar hänsyn till hur mycket jag tränar eller till min lösa hud eller densitet.
 
Så länge jag gått på denna jord. Så länge jag har haft ett medvetande, så har min vikt satt mitt värde. Jag har speglat mitt personliga värde i vågen. Den har avgjort om jag är lyckad eller misslyckad. Värdefull eller värdelös. Glad eller ledsen. 
 
Jag ställer mig frågan: hur många dagar har jag spenderat irriterad och arg på grund av min vikt? Hur många nära och kära har jag snäst åt på grund av att morgonvägningen gjort mig ledsen? Hur många dagar har jag spenderat med dålig magkänsla på grund av att jag vägde mig det första jag gjorde?
 
Sedan slutet av oktober så har mitt liv ändrats radikalt. Jag har inte ställt mig på vågen sedan dess. Inte haft den apparaten i mitt hem, i mitt liv. Och det är sjukt vad saker ändras. Mest förvånad var jag över att jag faktiskt upplevde abstinensbesvär de första veckorna. Vad skulle nu sätta mitt värde för resten av dagen? Hur skulle jag veta om jag åt rätt? Vad skulle jag svara när folk undrade över min vikt? Så jag började att fråga. Ser jag tjock ut? Ser jag ut som jag har gått upp i vikt? Känna efter i kläderna jag satte på mig. Tills den dagen då jag tittade mig själv i spegeln: jag är inte min vikt. Mina dagar är mer värdefulla än att avgöras av siffror. Mina relationer är viktigare än att bantas bort.
 
En ny värld har öppnats för mig. Jag vet i mitt samvete och kropp om jag äter destruktivt, det behöver inte jag en våg för att tala om för mig. Och jag äter för att må bra, inte för att få resultat. Jag dricker vatten på kvällen, äter när det passar mig - inte så tidigt som möjligt för att maxa resultatet vid morgonvägningen. Jag inser hur sjuk vågen har gjort mig, hur mycket den tar och äter på mig. Jag är mer värdefull än så. 
 
Vikten finns alltid i mitt bakhuvud. Som en skärmsläkare på datorn surrar den runt långt därbak. Kanske får jag leva med den bilden resten av livet. Vikten blev introducerad på tok för tidigit i mitt liv, i min barndom. Den ärrade min själ. Men jag är chef över mitt liv. Jag bestämmer hur jag vill må. Jag tänker inte falla offer för min ryggsäck. En del av det beslutet har gjort att jag nu mera är fri från invägningar. Jag är så mycket mer än en siffra på en elektronisk apparat. Jag är jag, och jag är värdefull oavsett vikt.
 
KÖSS
 
 
12
Lottsky

Det viktigaste en kvinna kan inse och ta till sig är att hon inte ÄR sitt utseende. Det itutas vi sedan vi är små. Flickor är söta, pojkar duktiga. Vi blir ständigt påminda om att vilka vi är och vad vi gör alltid är underordnat hur vi ser ut, d v s, hur gångbara vi är för männens blickar. Vi ÄR aldrig våra utseenden. Lär en kvinna sig det blir hon stark, odlar självkänsla och självförtroende. Kämpa på med att glömma vågen och odla stolthet över VEM du är, inte hur spegeln visar dig! För varje dag går det lite lättare.

Anonym

Du anar inte vilken inspiration du är, tusen tack för alla inlägg och att du är så ärlig och öppen med dig själv, det hjälper mig (och måååånga andra!) massor! Kram ❤️

Esme%20V%E4dervax

Helt rätt! Bort med vågen! Sen jag slutade väga mig så mår jag mycket bättre. Idag vet jag inte vad jag väger och är nöjd med det. Och precis som du skriver så känner jag i kroppen om jag äter bra eller dåligt. Eller rättare sagt: jag märker om jag blir matfixerad och sugen, då vet jag att jag äter fel.
Kraam <3

Anna

TAck för inlägget!! Är allt annat än överviktig, kanske någon kilo på +, men med en klädstorlek mellan S och M så är jag allt annat än stor. Men vågen har alltid varit en fiende mot mig, och jag vägde mig varenda dag och hade trauma för den och speciellt om den visade på en ökning :(. Som 16 åring då jag slutade spela fotboll så gick jag upp i vikt, vilket inte är konstigt. Fortsatte att äta lika mycket men jag tränade inte längre 5ggr i veckan, och plötsligt kläckte min pappa ur sig att jag skall sluta dricka mjölk för jag har blivit tjock. Jag var 16 år, vägde mindre än vad jag väger idag, och det har lämnat i bakhuvudet tillsammans med den fördömda vågen. (och nu ska vi nog säga det inte var mjölken som var orsaken till min uppgång, utan till mjöl och socker!) Som förälder nu förstår jag inte hur min pappa kunde kläcka ur sig åt en hormonstinn tonåring att hon är tjock, fast jag förstod hans orsak att det höll på att spåra ur. Efter detta vägde jag mig så gott som varje dag, tillome flera ggr om dagen och var helt beroende va vågen. Ännu när jag var gravid två gånger så vägde jag mig. Den skapade hela tiden ångest.

Men nu har det vänt! För ett halvår sedan slängde min dotter sönder vår hemmavåg och efter den händelsen så mår jag psykiskt mycket bättre! :) Slipper den ständiga ångesten som varje morgon började med maskinen, och vi kommer inte att skaffa en ny! Så HEJDÅ VÅGEN!

Misthy

Heja oss alla som kämpar med vikten i bakhuvudet. Du inspirerar mig massor och gick ner ca 15 kilo under förra året med hjälp av strikt LCHF och att läsa dina inlägg!
Jag vägde då över 100 kilo och blev stolt som en tupp att jag lyckades med dessa 15.
Efter en mkt jobbig personlig händelse som skedde i höstas tappade jag fotfästet och sket i allt vad det heter LCHF. Gav efter för sockertrollet och åt, åt och åt.
Vågen piskade mig varje dag då de 15 kilona började bli ett minne blott.
När yngsta sonen anmanande min dumma vana att ställa sig på vågen varje dag! åkte sen ut med buller å bång!
Han frågar inte och jag har inte heller vägt mig på två månader.
Min utmaning nu är att komma tillbaka till mitt trygga matintag med strikt LCHF.
Genom att läsa om dig hoppas jag komma på banan igen.
Tack för allt du delar!!

Åsa

Tack för detta blogg inlägg, gud vad jag kämpar mot impulsen att väga mig, klarade 3 veckor över jul/nyår men fick sen panik att jag hade ätit mer än jag borde, dock fortfarande abstinent. Men de går åt rätt håll från flera gånger om dagen till 1 gång per dag nu 1 gång per vecka men jag skulle ju märka om kläderna inte passade. Jag är inte min vikt! Jag är varken en bättre eller sämre människa genom min vikt de är andra faktorer som styr det :-). Tack för alla dina blogg inlägg och ta hand om dig lite extra nu när livet är extra tufft. Du vet vad du behöver för att hålla dig abstinent även när livet är som tuffast, ta fram alla dina verktyg och använd dem.

jeanette sandelin

Jag känner att jag vill fortsätta väga mig tills jag når mitt mål på 63 kg (bloggens namn). Har 7 kg kvar och då blir det minus 30 kg sammanlagt.
NÄR jag nått dit är mitt mål: springa som fan och äta som fan :) Det är där jag tänkt landa.

Josephine

Jobbar som ssk och PT. Väger patienter under vårdtiden pga sjukdomstillstånd och tex rätt dosering för medicinering, PT-klienter vägs i stort sett aldrig pga mkt av det du sammanfattar så bra ovan :-)

Nathalie

Känner igen mig så i det du skriver. Jag har haft/har ätstörningar (anorexi) och var totalt besatt i vågar av all de slag. Matvåg och personvåg var mina bästa vänner men samtidigt mina största fiender. Allt skulle mätas och vägas och precis som du skriver var hela min dag förstörd oavsett vad vågen visade. Det var aldrig bra nog och hela tiden skar jag ner på maten för att nå resultaten. Till slut kom jag till någon sorts insikt att antingen fortsätter jag såhär, tar bort så mycket mat att jag till slut hamnar på noll ELLER så slänger jag ut ALLT som har med mätvärden att göra. Jag valde det sista alternativet och har ALDRIG ångrat det. För första gången på länge kände jag mig FRI. Det kändes så bra att inte veta vikten och jag vågade sakta men säkert börja äta igen. Det var ju siffrorna jag var mest livrädd för och när jag inte kände till dem blev allting något enklare. Vården var dock idiotiska (i vanlig ordning) och försökte tvinga till sig en vikt. Jag lyckades dock argumentera mig ur det med BRA argument. Jag anser inte att man är "viktfobisk" bara för att man inte anser att det är viktigt att veta sin vikt. Har man lärt sig att det skadar mer än gör nytta, varför då fortsätta?

Oj, förlåt lång kommentar. Jag blev bara så inspirerad till att berätta, haha.
STOR KRAM och tack för att du finns <3

monica

Jag tycker att jag kissar för lite, får nästan panik av att bli törstig. Minns näst sista gången på Viktväktarna. Jag åt bara frukost den dagen det var vägning och sen drack jag inte på hela dagen samt satt på toa länge, innan jag gick in. Till slut började jag drömma mardrömmar om detta. Att ledaren till slut kom och knackade på toalett dörren och sa: Du kan komma ut nu, de andra har gått hem. Sista gången jag började på Viktväktarna, så köpte jag på mig en massa choklad, frukostbars med russin mm. Det var uppstaplat hur mycket som helt vid kassan. Så åt jag upp allt på parkeringen och gick inte dit mer. Oseriöst företag.

Sonja

Monica, bra att du har insett detta. Om folk skulle gå ner i vikt med VV och sen behålla vikten så skulle de bli pank i ett nafs! De är inte oseriöst iofs de seriöst jäklas med alla överviktigas drömmar :)

Anonym

Jag känner igen mig i ditt destruktiva tänkande kring vågen. Jag vägde mig också ofta (1 gång om dagen). Å det tråkiga är att bara för att vågen inte visade tillräcklig nedgång så blev dagen förstörd och jag kände mig misslyckad,tjock och ful. Var det minus blev jag gladare men tänkte också att det kunde varit mer. Pga vågen som även gick upp för jag styrketränade som en tok för att bli mindre tjock. Men det syntes inte på vågen och jag tröttnade på att kämpa med intensiv träning och olika dieter. Nu med Lchf mår jag bättre och försöker hålla mig kvar på banan. Bra blodsocker och går ner sakta sakta. Förutom de senaste månaderna då jag varit sjukskriven för utmattning men ätit ok. Varit nära att ta till socker men hållt mig i sista stund. Vågar inte för jag blir ju sockerberoende bara jag tittar på sötsaker och godis.

Du gör helt rätt som tar bort vågen. Du är en stor inspirationskälla även om du inte har koll på vad du väger ❤