Disclaimer: Sockersystrar #2

Idag släpptes ju andra avsnittet av podden sockersystrar och vi fick lite negativa kommentarer angående en sak som sades i podden.
 
När vi pratade om hur relationen med drogen är så säger AI att det är som är att vara ihop med en pojkvän som slår & våldtar en. Vi vill utveckla detta.
 
Nu i efterhand så inser vi att det är en kränkande jämförelse. Vi vill inte beröva något offer för våldtäkt deras trauma. Det kan låta absurt att jämföra drogande med våldtäkt, men just den tanken slog mig om och om igen när jag var som djupast nere i träsket.
 
När jag vägde 170 kilo och inte kunde knyta mina skor. När läkaren hotade att jag skulle vara död inom två år. När jag var mobbad och när jag inte kunde ha den största storleken på den största avdelningen - men ändå inte kunde sluta äta och dricka - så kände jag att jag våldtog min själ och min kropp. Att jag begick övergrepp på mig själv. Att jag var så totalt maktlös för sockret och alkoholen att jag kände att varje gång jag åt och söp så våldtog jag mig själv. 
 
Att trots att jag visste att min relation till sockret var livsfarligt för mig, att jag skulle dö utav det, så gick jag tillbaka om och om igen. Jag kunde inte låta bli. Jag visste att sockret skulle bli min död, att jag skulle äta ihjäl mig, att jag skulle ligga i mina egna kroppsvätskor, sopor, förnedring och ångest - ändå kunde jag inte bryta min relation till drogen.
 
Det handlar inte om att beröva våldtäktsoffer deras trauma. Att likställa det med drogande. Det handlar om känslan man har i sin maktlöshet över sig själv. Hur man slår och förnedrar sin själ och kropp när man drogar.
 
Vi ber omursäkt till alla som upplever det kränkande. Vårt syfte var enbart att försöka förklara känslan i relationen till drogen.
 
KÖSS
 
 
4
Jenny

Det finns ett ordspråk på finska som går ungefär "det händer saker åt de som gör något". Poängen är ungefär att vågar du försöka kan det misslyckas, vågar du inte försöka misslyckas du heller inte, men får ju inte heller något gjort. Hoppas både ni och era lyssnare kan ta det ni sa på det sättet. Också ni har rätt att uttrycka er upplevelse. Det är ingen tävling. All kärlek till både er och våldtäcksoffer där ute. Jag kan inte ens föreställa mig vad det traumat innebär. <3

Svar: <3
LCHFingenjoren

Sofia

Det är bra att du ber om ursäkt, men du och din väninna borde överväga att komma med en ordentlig ursäkt i nästa avsnitt för att förtydliga det du skriver här. Alla som lyssnar läser kanske inte din blogg!
Er jämförelse är mycket kränkande som du själv medger. Inte bara för det ni säger utan framför allt på det sätt ni säger det. Oavsett om det var så du kände under din jobbigaste tid och ville förtydliga det så anser jag att det är en stor brist på både omdöme och respekt då ni helt spontant jämför ett våldtäktsoffers relation till förövaren med er relation till socker.

Svar: Bra att du säger ifrån. Det är en jämförelse vi ska undvika. Humor är mitt och Ann-Idas sätt att hantera trauma på. Ibland går vi över gränsen.
LCHFingenjoren

Anonym

Jag har mycket i mitt bagage. Gått på KBT och hos psykolog . Kan säga att jag är hellre fast i mitt missbruk som socker och matberoende än lever med mina minnen efter att ha utsätts för ett övergrepp som 9 åring 😣😢😔
Det går INTE att jämföra speciellt inte när man dessutom skrattar samtidigt. Hade ni varir allvarliga så hade det KANSKE tagits annorlunda.

Svar: Tack för din feedbck. Bra att du sätter en gräns. Nu har både jag och AI vårt egna bagae med upplevelser. Humor är vårt sätt att hantera trauma. Kram!
LCHFingenjoren

Susanne

Så fjantigt kommentera era blogginlägg, stäng av om det inte passar, ingenting är så allvarligt att man inte kan kommentera det på ett skämtsamt sätt.
De flesta med svår beroendesjukdom har varit med om svåra saker, övergrepp, misshandel, utanförskap, det är en av de saker som gör att vi kan dela innerligt och förstår varandra och är man inte färdig med dom bitarna får man väl ta ansvar för det själv och inte vända sitt obearbetade förflutna utåt och straffa andra som tagit sig ut på andra sidan och fått distans.
Jag köper helt o hållet liknelsen med våldtäkt.
Min galna reptil våldtar o misshandlar min hjärna o min kropp om och om igen och jag kan inte göra någonting åt det Den har förstört mitt liv så många gånger och jag hinner inte klättra upp till kanten innan den river ner mig igen till botten och det finns verkligen en hatkärlek till den precis som till en man som misshandlar. Jag tänker att reptilen ska nog ändra sig till slut och komma till sans och förstå att jag ska kunna äta som alla andra utan att hamna bland soporna som My beskriver, men icke sa Nicke, den kan te sig snäll, följsam o flexibel, kan tom låta mig äta en kaka då och då för att locka mig i fällan sen slår den till och då är jag körd, instängd o nyckeln kastad i havet tills det är över och jag inte orkar mer. Jag har valt att skicka honom/den åt fanders nu, lyssnar inte längre på romantiken i hans ord, börjar äntligen lita på tidigare erfarenheter, en som slår kommer alltid att fortsätta slå tills man sätter en absolut gräns.
Be inte om ursäkt, det finns inget att be om ursäkt för, vi har fri speech i vårt land, vi får uttrycka oss som vi vill och man kan välja att bli sårad eller förstå meningen bakom orden, allvaret i vår sjukdom.
Jag verkligen älskar er Pod My.