Powered by Jasper Roberts - Blog

Varför ätstörning är så farligt för beroende

Det här inlägget kan trampa en del på tårna, vissa kan känna sig kränkta. Men jag är tvungen att ta ta upp det, diskutera det och kanske i och med det - väcka en del tankar och funderingar.
 
Jag har en lång historia med matproblematik. Jag har haft ett skevt förhållande med maten så länge jag kan minnas. Som 6-årig flicka gick jag upp på nätterna och hetsåt strösocker och sirap. Kort därefter lärde jag mig blanda ihop chokladbollssmet och äta direkt ur bunken. Jag visste också att det var ett oönskat beteende, så jag lärde mig i samma ålder att ljuga, smyga och gömma. Som 7-årig liten flicka stal jag pengar ur min cancersjuka pappas plånbok och köpte godis. När det inte, av någon anledning, var möjligt - snattade jag.
 
Som nioårig flicka gick jag på Viktväktarna första gången och räknade på maten. Som 11-årig gick jag på min första pulverdiet. Konstant träffade jag dietister och någon gång under mina tidiga tonår fick jag kontakt med ätstörningsvården för att få hjälp. Jag gick i KBT, fick matplaner, fick skriva matdagbok osv.
 
I hela mitt liv har mitt förhållande till mat varit uppfuckat. I hela mitt liv har mitt liv cirkulerat kring mat. Antingen har jag fixerat vid den, eller försökt "bota" min ätstörning. Resultatet? 170 kilo tung, noll självkänsla och en dödsdom. 
 
Idag finns inte sockerberoende. Vi lever i en värld där man konstant förnekar beroendet av socker och mjöl. Vi kallar mina symptom för antingen dålig disciplin eller för en ätstörning. Vad händer när man diagnostiseras med en ätstörning? Vi fastnar i vårdapparaten. Och hur ser en behandling ut för en ätstörd? Jo, vi ska äta allt fast lagom. Vi ska lära oss äta på ett nytt sätt. Ätstörningsvården är fast besluten att eliminering av kolhydrater bara är ett sätt för ätstörda att kontrollera situationen, att vi istället skall lära oss äta kolhydrater på ett normalt sätt. 
 
Inom ätstörningsvården står tallriken kopplat till en apparat som säger ifrån om vi äter för snabbt eller för långsamt. Efter vi har ätit vår mat skall vi sitta och "ta hand om ångesten" en halvtimma efteråt. Vi skall skriva dagbok och hålla oss till matplanen. Vi skall äta lagom av allt.
 
Detta är jättefarligt för oss sockerberoende. Ätstörningsvården är livsfarlig för tillfriknandet. Speciellt som den säljer in idéen till vår beroendehjärna att vi minsann kan äta socker och mjöl, bara vi lär om. Under åren som aktiv inom sockerberoende har jag mött otaliga sockerberoende som ena stunden har klarhet över sitt beroende, andra stunden köper idéen om ätstörning och fastnar i år i vårdapparaten och kommer ut sjukare än någonsin förut. 
 
Det är nämligen som att säga till en alkoholist att denne är alkoholstörd, att hen skall lära sig dricka lagom. Det kommer aldrig att fungera, det vet vi med säkerhet idag. 
 
Genast kommer svar på tal. Men My, du hetsäter ju sockerfri mat också. Ja, det gör jag. Jag är tvångsmässig överätare också då det stimulerar belöningscentra att bli riktigt proppmätt på alla typer av mat. Men tänk också på att när jag hetsäter så ger det ett förhöjt blodsocker, jag väljer väldigt kolhydratsrik mat när jag tar ett återfall i det tvångsmässiga överätandet. Så det är ett sockerberoende, anyway. Dessutom är det inte alls lika svårt att ta sig ur som i ett sockeråterfall.
 
När jag upptäckte LCHF 2010 så var jag inne i vårdapparaten. Läkaren och terapeuten försökte med all sin kraft få mig att sluta med LCHF. De sa att det var livsfarligt. Jag är tacksam för att jag var stark nog att sätta tillit till den nya kosten. Min tro på LCHF och dess hälsofördelar var så stark att istället för att välja bort LCHF, valde jag bort ätstörningsvården och avslutade kontakten med dem. De hade en negativ påverkan på mitt tillfrisknande.
 
Jag säger inte att ätstörningar inte finns. Den diskussionen är jag inte tillräckligt påläst för att ta. Däremot säger jag att sockerberoende finns och måste behandlas som ett beroende. Ger vi den beroende stämpeln ätstörd, kommer personen få fel vård och förbli sjuk i sitt beroende. 
 
Beroendehjärnan kommer alltid hitta fiffiga vägar att droga på. Presenterar någon idéen att vi minsann är ätstörda och att det går att lära sig äta allt lagom, kommer beroendehjärnan heja på den idéen. Beroendehjärnan är lömsk och kommer alltid hitta argument för att vi skall få droga.
 
KÖSS
 
28

Ansiktsolja

 

Detta inlägg är ett samarbete med  Viridi Eco AB
 
Sakta men säkert byter jag ut alla hudvärdsprodukter till ekologiska med naturliga ingridienser. Jag lider mycket av torr och fnasig hud och därför har jag bytt ut krämer mot olja. Jag kan verkligen rekommendera  Viridi Eco AB EcoCalm Beauty face oil som återfuktar och gör huden supersmidig! Den luktar supergott och verkar mjukgörande och härlig, absolut ingen fet känsla - bara lugnande. Dags att prova tycker jag!
 
Du hittar  ansiktsoljan HÄR!
 
KÖSS
 
3

Mina återfallssignaler

De senaste dagarna har jag steppat upp kriget mot beroendet och kartlagt mina tydligaste återfallssignaler. Ett återfall kommer inte bara som en blixt från klar himmel, ett återfall kommer smygandes över tid. Nedan delar jag med mig av mina tydligaste återfallstecken. Känner du igen dig?
 

Ökad stress. Jag känner mig mer stressad än vanligt. Små saker runt om i livet hopar sig. Jag har svårt att pinpointa vad det är som gör mig stressad, bara att jag känner stress. Det känns diffust och svårt att definiera, jag vet att det inte är bra men känner att jag inte har tid att göra något åt det. Jag har inte tid att strukturera upp det då jag har så mycket att göra. Det gör att jag får dåligt samvete för att jag vet att jag borde göra saker – men vet inte exakt vad. Det kan vara småsaker på fritiden, på jobbet och i mellanmänskliga relationer.

Ändrade känslor. Mitt inre går som rena berg- och dalbanan. En stund känns allt hopplöst. Jag vill säga upp mig och vill bara låsa in mig. Jag känner mig maktlös och hjälplös i situationen. Jag tar allt personligt och blir hudlös. Jag blir väldigt personligt påverkad av allt som händer på jobbet. Ingenting känns roligt. Saker som tidigare var roliga är mer ett problem än något att se fram emot. Livet känns tungt och jag fastnar i en negativ tankespiral. Allt roligt blir hinder.

Förnekelse av oro. Jag förminskar mina känslor, tycker att det jag känner är fel. Vill inte göra någon besviken. Tycker jag är gnällig och jobbar hårt med att inte framstå som negativ. Jag förminskar mina känslor kring situationer. Tycker att de kommer för sent i livet, att jag har det så bra och att jag inte har något att klaga på. Exempelvis kan jag sitta och prata med chefen och berätta hur jag känner, för att i nästa sekund lägga locket på och säga att det löser sig, nu tar vi tag i detta – fast jag inte tror på det själv.

Tendens till isolering. Jag tycker att alla mellanmänskliga relationer är jobbiga. Jag tycker det är jobbigt att prata med kollegor, hänga med ut på aktiviteter, träffa vänner. Jag tycker att småprat är onödigt och jobbigt, vill helst hem så snabbt som möjligt. Att svara i telefon känns övermänskligt. Jag börjar avboka aktiviteter och sedan jobba mycket hemifrån. Relationer känns mer som ett hinder i livet än något som ger glädje.

Bristande tankeförmåga. Jag har svårt att hålla den röda tråden. Svårt att hålla saker i huvudet. Tankarna flackar och jag har svårt att vara här och nu. Tankarna blir flackande och i fragment. Jag tappar lätt vad jag skall säga och har svårt att tänka på samma sak i mer än kortare stunder. Jag börjar slösurfa när jag umgås med folk. Jag har svårt att hålla mig till ett samtalsämne utan tankarna flyger iväg och man landar någon helt annanstans.

Håglöshet och oföretagsamhet. Jag har svårt att komma igång, alla uppgifter på jobbet känns för stora och för jobbiga. När jag är hemma så ligger jag i soffan och orkar inte göra någonting. Minsta uppgift blir mig övermäktig och jag har svårt att känna mig nöjd när något är avklarat. Detta gör att minsta uppgift blir ett stort företag som jag helst inte vill ta tag i.

Tappad struktur. Den ostrukturerade tankeförmågan smittar av sig på min vardag. Jag slutar planera upp min dag, hoppar träningen. Blir impulsiv och ändrar om i schemat. Hoppar eller skjuter upp träningen, ändrar om i matplanen. Försover mig, jobbar hemifrån, ställer in inplanerade aktiviteter. Detta ger dåligt samvete som ökar på stress och sedan ökar på mina ostrukturerade tankar.

Konkreta handlingar i vardagen:

-          Ökat koffeinintag

-          Impulsiv omstrukturering i vardagen

-          Rastlöshet

-          Oro och nedstämdhet

-          Kort stubin

-          Dålig sömn – svårt att sova ut

-          Oförmåga till planering

-          Offerkofta

-          Dåligt självförtroende (ex: jag klarar inte av att gå ner i vikt)

-          Oförmåga att slutföra uppgifter

-          Fobier (rädsla för transporter)

-          Vikthets och kroppshat – jag börjar väga mig hysteriskt och vågen avgör mitt mående.

 

 
18