Varför ätstörning är så farligt för beroende

Det här inlägget kan trampa en del på tårna, vissa kan känna sig kränkta. Men jag är tvungen att ta ta upp det, diskutera det och kanske i och med det - väcka en del tankar och funderingar.
 
Jag har en lång historia med matproblematik. Jag har haft ett skevt förhållande med maten så länge jag kan minnas. Som 6-årig flicka gick jag upp på nätterna och hetsåt strösocker och sirap. Kort därefter lärde jag mig blanda ihop chokladbollssmet och äta direkt ur bunken. Jag visste också att det var ett oönskat beteende, så jag lärde mig i samma ålder att ljuga, smyga och gömma. Som 7-årig liten flicka stal jag pengar ur min cancersjuka pappas plånbok och köpte godis. När det inte, av någon anledning, var möjligt - snattade jag.
 
Som nioårig flicka gick jag på Viktväktarna första gången och räknade på maten. Som 11-årig gick jag på min första pulverdiet. Konstant träffade jag dietister och någon gång under mina tidiga tonår fick jag kontakt med ätstörningsvården för att få hjälp. Jag gick i KBT, fick matplaner, fick skriva matdagbok osv.
 
I hela mitt liv har mitt förhållande till mat varit uppfuckat. I hela mitt liv har mitt liv cirkulerat kring mat. Antingen har jag fixerat vid den, eller försökt "bota" min ätstörning. Resultatet? 170 kilo tung, noll självkänsla och en dödsdom. 
 
Idag finns inte sockerberoende. Vi lever i en värld där man konstant förnekar beroendet av socker och mjöl. Vi kallar mina symptom för antingen dålig disciplin eller för en ätstörning. Vad händer när man diagnostiseras med en ätstörning? Vi fastnar i vårdapparaten. Och hur ser en behandling ut för en ätstörd? Jo, vi ska äta allt fast lagom. Vi ska lära oss äta på ett nytt sätt. Ätstörningsvården är fast besluten att eliminering av kolhydrater bara är ett sätt för ätstörda att kontrollera situationen, att vi istället skall lära oss äta kolhydrater på ett normalt sätt. 
 
Inom ätstörningsvården står tallriken kopplat till en apparat som säger ifrån om vi äter för snabbt eller för långsamt. Efter vi har ätit vår mat skall vi sitta och "ta hand om ångesten" en halvtimma efteråt. Vi skall skriva dagbok och hålla oss till matplanen. Vi skall äta lagom av allt.
 
Detta är jättefarligt för oss sockerberoende. Ätstörningsvården är livsfarlig för tillfriknandet. Speciellt som den säljer in idéen till vår beroendehjärna att vi minsann kan äta socker och mjöl, bara vi lär om. Under åren som aktiv inom sockerberoende har jag mött otaliga sockerberoende som ena stunden har klarhet över sitt beroende, andra stunden köper idéen om ätstörning och fastnar i år i vårdapparaten och kommer ut sjukare än någonsin förut. 
 
Det är nämligen som att säga till en alkoholist att denne är alkoholstörd, att hen skall lära sig dricka lagom. Det kommer aldrig att fungera, det vet vi med säkerhet idag. 
 
Genast kommer svar på tal. Men My, du hetsäter ju sockerfri mat också. Ja, det gör jag. Jag är tvångsmässig överätare också då det stimulerar belöningscentra att bli riktigt proppmätt på alla typer av mat. Men tänk också på att när jag hetsäter så ger det ett förhöjt blodsocker, jag väljer väldigt kolhydratsrik mat när jag tar ett återfall i det tvångsmässiga överätandet. Så det är ett sockerberoende, anyway. Dessutom är det inte alls lika svårt att ta sig ur som i ett sockeråterfall.
 
När jag upptäckte LCHF 2010 så var jag inne i vårdapparaten. Läkaren och terapeuten försökte med all sin kraft få mig att sluta med LCHF. De sa att det var livsfarligt. Jag är tacksam för att jag var stark nog att sätta tillit till den nya kosten. Min tro på LCHF och dess hälsofördelar var så stark att istället för att välja bort LCHF, valde jag bort ätstörningsvården och avslutade kontakten med dem. De hade en negativ påverkan på mitt tillfrisknande.
 
Jag säger inte att ätstörningar inte finns. Den diskussionen är jag inte tillräckligt påläst för att ta. Däremot säger jag att sockerberoende finns och måste behandlas som ett beroende. Ger vi den beroende stämpeln ätstörd, kommer personen få fel vård och förbli sjuk i sitt beroende. 
 
Beroendehjärnan kommer alltid hitta fiffiga vägar att droga på. Presenterar någon idéen att vi minsann är ätstörda och att det går att lära sig äta allt lagom, kommer beroendehjärnan heja på den idéen. Beroendehjärnan är lömsk och kommer alltid hitta argument för att vi skall få droga.
 
KÖSS
 
28