Katastroftankarna

Vi sockerberoende har en tendens att tänka i katastroftermer. Nu får jag aaaaaaaaaaldrig mer äta godis. Nu får jag aaaaaaaaaaldrig mer fika. Åsåvidare åsåvidare...
 
Det är där nyckeln "en dag i taget" kommer in. Det spelar ingen roll vad vi gör eller inte gör imorgon, men idag äter vi inte godis eller fikar. Så fort vi börjar tänka aldrig mer, eller planerar att förbjuda oss for lifetime så kan du räkna med att ditt sockertroll försöker lura skjortan av dig. 
 
Som beroende skall du och jag veta vad vi ska äta imorgon, vad vi ska äta idag. Inget mer än så. Inga katastroftankar eller stora löften. Det blir verkligen bara pannkaka av det.
 
Lita på din egen förmåga att välja en bra lunch. Lita på din förmåga att stå ut de där timmarna på kvällen då sötsuget är som värst. Det är så vi överlever. En liten stund i taget. Det lilla stegets kraft!
 
KÖSS
 
 
1
Eve

Jag känner igen mig i det, men så är jag ju en beroendeperson. Men skulle inte alla tänka så?
Tror att alla mina tjejkompisar skulle bli super deppade om de aldrig mer skulle få dricka vin? Och de är måttliga normisar flera av dem.

Eller är problemet att jag tänker FÅR inte istället för VILL inte? Bara en tanke.