Ny självbild

För nästan två år sedan tog jag beslutet att sluta dricka alkohol, men det är inte förens nu jag ärligt kan säga att jag är alkoholist. För det är jag, även om socker är mitt främsta utlopp så kommer fasiken alkoholen nära inpå. JAg har aldrig varit sugen på att dricka själv i min ensamhet och jag föredrar en hemmakväll med en stor påse godis alla dagar i veckan framför en rejäl festkväll. Så min primära drog är socker.
 
Jag var partytjejen. Ställde alltid till fest. Festade minst två dagar i veckan. Blev fullast och gjorde bort mig. Fick blackouts. Jag var sjukt kul oftast, men katastrof ibland. Jag bröt mitt lillfinger på fyllan för ett par år sedan. Har ett stort ärr längst hela benet pga fylleolycka. Sagt saker. Gjort saker. Sårat människor. Sårat mig själv. Jag och alkohol är ingen fin matchning. Jag äter för att dämpa, dricker för att höja. 
 
Jag kommer på mig själv att ibland sakna alkoholen. Givetvis. Sommrarna brukar betyda extra utmaning för mig. Jag kan sakna hur drogen får mig att känna mig nära andra människor. Ni vet. Man är på fest, är lagom berusad. Sen står man utanför ytterdörren med en cigg i ena handen, ett glas vin i andra med en annan människa och pratar om meningsfulla saker. Alkoholen ger mig en sån intimitet i den stunden. Jag känner mig nära, livet blir allvarligt, vackert och skört på en och samma gång. Jag kan sakna de stunderna.
 
Jag har min ryggsäck. Mina vänner från mitt tidigare drogliv har ju fortfarande bilden av mig som party-My. Hon som alltid bjöd upp på fest, som dansade och bjöd på sig själv. Och under dessa nyktra år från alkoholen har jag verkligen försökt. Jag var med på alla fester, dansade och pratade. För jag var ju Party-My.
 
Nu, på senare tid, har jag rannsakat mig själv och min bild av umgänge till andra människor. Varför ska jag utsätta mig för det? Varför ska jag dras med i detta? Jag känner hur det klias i min kropp. Rastlöshet, orolighet och allmänt missnöje. Varför ska jag traggla med det? Det är ju helt idiotiskt. 
 
Som ni ser om ni följer mig på Instagram (@LCHFingenjoren.se) så är det inte mycket partybilder längre. Det beror på att jag gjort upp med bilden av mig själv som Party-My. Även fast jag är 27 år och utan barn, behöver inte jag gå på Avenyn varje lördagskväll. Varför då? Varför ska jag plåga mig själv till det?
 
Jag älskar att gå på fester som det är hjärta i. Att någon fyller år eller att det är en stor firmafest. Men alla fredagsfester som är till för fredagsfestandets skull - nej tack. 
 
Det är liksom det som händer när vi är abstinenta. Att vi förr eller senare måste göra upp med våra självbilder. Kanske är man inte bullmamma längre. Kanske är man inte partymänniska längre. Kanske man är något nytt, nägot bättre. Det tror jag.
 
KÖSS
 
 
16
carin

Då jag bara ser dig genom bloggen så är du starka, karaktärsfasta My som valt ett sunt liv. Genom det har du lyckats med studier o få ett bra jobb.
Själv valde jag att plugga långt från mina skolkompisar fr grund o gymnasiet för jag visste att min dåliga studiemoral skulle bli lidande om jag hade dem nära för de studerade inte. Partyrisk när det behövde pluggas. Så ibland måste man välja bort umgänge för att lyckas m det man förutsatt sig o för att må bra.
Kram C

Camilla 36 år och 10 barnsmamma

Jag dricker inte så mycket ,ett val jag gjort då jag är uppvuxen men en alkoholiserad mamma.
Tänker inte blir som hon.
Däremot är det himla svårt idag att umgås med folk för det är alltid alkohol med o jag är ju den tråkiga som inte dricker o blir sällan bjuden .
Varför kan man inte umgås utan alkohol?

Camilla 36 år och 10 barnsmamma

Jag dricker inte så mycket ,ett val jag gjort då jag är uppvuxen men en alkoholiserad mamma.
Tänker inte blir som hon.
Däremot är det himla svårt idag att umgås med folk för det är alltid alkohol med o jag är ju den tråkiga som inte dricker o blir sällan bjuden .
Varför kan man inte umgås utan alkohol?

JEANETTE SANDELIN

Har funderat på att sluta att vara en bullmamma/farmor... Men barn och barnbarn blir ju så glada. Problemet är att jag mofflar själv. DÄRI vilar problemet.
Dock är jag sedan 2,5 år en "runner" och är sååå STOLT över det.
Jag har tagit mig ett återfall i att äta skit och gått upp 5 kilo. Känner mig som en loser.
TACK för inspiration och tips om "kill your darlings". Kanske ska jag lägga mina mästerliga bakkunskaper åt sidan och börja löpträna på nytt och annorlunda sätt...

Sockersyster

Vilken slump, drömde att jag åt choklad och drack mousserande vin. Vaknade upp med en hemsk känsla. Alkoholen fick jag slänga ut ur mitt liv för 2 år sedan pga blackouts, skam, dåliga handlingar och ett starkt behov av verklighetsflykt. Jag saknar ibland känslan av att bara släppa taget om allt. Men socker är min favoritdrog, så otroligt mycket svårare att sluta med. Igår överåt jag lchfmat men tycker fortfarande att jag är abstinent.

Rebecca B

Så bra skrivet! 😘😘😘

Rebecca B

Så bra skrivet! 😘😘😘

Ellie

Det viktigaste är att vi är sanna mot oss själva. Jag var också party girl #1 för några år sedan. Runt 20-25 års ålder festade jag JÄMT! Fick ångest av att vara hemma en helgkväll själv, och inser i efterhand att festandet ofta var en flykt från att möta min inre ångest och depression. Kände också mycket press från vänner och bekanta som tyckte det var så självklart att man festade varje helg och ibland onsdagar...
Idag när jag är 30 har jag insett att jag inte längre tycker om att festa och jag måste ingenting. Jag har inga barn och bor själv mitt i stan, men vadå då, varför göra något jag inte trivs med? Säger rakt ut till vänner och bekanta att jag gärna ses över ett glas vin en kväll, men supa, dansa hela natten, kräkas och somna kl 4... Nej tack.

Anonym

De flesta har mellan 18-25 års ålder har en period på 2-3 år då det festas varje helg och lite mitt i veckan. Man leker av sig helt enkelt innan man kliver på allvar in i vuxenlivet.
Det blir inte kul längre, man inser andra värden och prioriteringar, hittar andra intressen, flyttar osv. Så var det för mig och alla andra i min omgivning och verkar även vara så för de man lärt känna på äldre dar och man pratar ungdomens dagar :-).

Anonym

nej nån alkolist är du inte. googla om du vill

Anna

Hej My, läser numera din blogg nästan dagligen och är imponerad din resa och dina insikter och av hur rakt du skriver om allt det svåra i ditt liv. Det märks att du rannsakat dig själv på riktigt. Det är inte bara en saknad i att inte längre tanklöst kunna äta och dricka som man vill. Det är också en sorg i det, eller hur? Hur umgås man om man inte äter eller dricker tillsammans? Hur hittar man glädjen i att träna fast man tycker det är outsägligt tråkigt att springa, inte trivs i käcka gym-grupper och känner sig obekvämt och val-likt klumpig och irriterad tillsammans med en vältränad PT. Varför kan det inte vara lika enkelt som innan? Som du skriver måste man omdefiniera sig och arbeta med att hitta det som är positivt med den nya personen. Det är ibland ett tungt arbete men det hjälper lite med dina ärliga inlägg! Så tack!

Lizette

Så himla viktigt att ta upp. Det gör ont att göra slut med delar av sig själv, men man kommer till en gräns där man antingen gör det, eller så dör man.

ANNAWII

Känner verkligen igen mig! Har snart varit nykter i tre år då mina gamla alkoholvanor och mitt beteende när jag drack inte var sunt. Tog ett tag innan jag hittade en ny "roll" men nu är jag trygg och nöjdare än någonsin!

Maria Anderzon - Vegansk Skönhetsblogg

Vilket bra inlägg, känner igen mig mycket. Dricker inte heller längre och festar inte alls. Kunde inte hantera det när jag var yngre och det är egentligen sjukt hår långt det ska behöva gå innan man fattar att man saknar spärren.
Modigt av dig att skriva om det ❤❤❤❤

Lisbeth

Jaha, du, kul (?) att jag inte är ensam om det... Vill du ha stöd i alkoholismen så mejla mej gärna, mailadressen finns på kurssiten, liksom mobilnumret.

THERESA

Hej, jag är Theresa Williams Efter att i förhållande till Anderson i flera år, han gjorde slut med mig, jag gjorde allt för att få honom tillbaka, men allt var förgäves, jag ville att han tillbaka så mycket på grund av den kärlek jag har för honom, jag bad honom med allt jag gjort löften, men han vägrade. Jag förklarade mitt problem med min vän och hon föreslog att jag hellre bör kontakta en spell caster som kunde hjälpa mig kasta en trollformel för att föra honom tillbaka, men jag är den typ som aldrig trott på spell, hade jag inget annat val än att prova det, jag postas passet caster, och han berättade det var inga problem att allt kommer att bli bra innan tre dagar, att mitt ex kommer att återvända till mig innan tre dagar, kastade han förtrollningen och överraskande i den andra dagen, var det runt 04:00. Mitt ex ringde mig, jag blev så förvånad, jag svarade samtalet och allt han sa var att han var så ledsen för allt som hände att han ville att jag skulle återvända till honom, att han älskar mig så mycket. Jag var så glad och gick till honom att det var hur vi började leva tillsammans lyckligt igen. Sedan dess har jag gjort löftet att någon jag känner som har en relation problem, skulle jag vara till hjälp för sådan person genom att hänvisa honom eller henne till den enda riktiga och kraftfull spell caster som hjälpte mig med min egen problem. e-post: drogunduspellcaster@gmail.com kan du maila honom om du behöver hans hjälp i din relation eller annan.

1) Love Spells
2) förlorad kärlek Spells
3) skilsmässa Spells
4) Förbindelse Spells
5) Bindnings Stava.
6) Breakup Spells
7) Förvisa en tidigare Lover
8.) som du vill ska främjas på kontoret / Lottery spell
9) vill att tillfredsställa din älskare
Kontakta denna stora man om du har något problem för en varaktig lösning
genom drogunduspellcaster@gmail.com