Powered by Jasper Roberts - Blog

En kärleksförklaring

Det är många av er läsare som mailar och frågar vad som egentligen hände med mig och min man. Varför vi gick skilda vägar. För att skydda hans rätt till privatliv har jag valt att inte grotta ner mig i det allt för mycket. Och jag vll fortsätta med det.
 
Men jag har förstått att det har framsått som att han lämnade mig, när det egentligen var jag som var praktarslet. Martin har aldrig gjort mig illa, någonsin. Han är den bästa man jag känner. 
 
Trots att jag tog mitt pick och pack och skaffade egen lägenhet så fanns han där för mig. Och jag kunde fan inte släppa honom heller. Till slut kunde vi inte förneka att vi hörde ihop. Han är verkligen min person, min bättre hälft. Vi hör ihop, vi tar detta livet tillsammans. 
 
Det var en stor utmaning att kapitulera inför kärleken igen. Vi hann ju skilja oss. Jävligt impulsartat såhär i backspegeln, men kanske tvunget också. Med beroendepersonlighet går det snabbt i svängarna. Summa summarum var det kilovis med stolthet som behövde sväljas. 
 
Den första tiden var hemsk. Två trasiga hjärtan, svikna löften, skuld, skam. Massa skit. Vissa dagar var outhärdliga. Orden räckte inte till. Förlåt var inte i närheten av good enough. Men sakta men säkert byggde vi. Möttes, pratade, fann varandra. Jag är så fruktansvärt tacksam till livet och till Martin att han var villig att stå vid min sida igen. Det krävdes enormt av honom.
 
Och jag känner att det är här jag hör hemma. Jag ser relationen på ett helt annat sätt idag. Förut var han så självklar. Idag inser jag att jag måste uppskatta och vårda för att få möjligheten att stå vid hans sida. Detta är ingen saga, vissa dagar suger såklart. Ibland finns det en tveksamhet. Men vafan, idag lever jag i min drömrelation.
 
Martin är den som finns där för mig. Han hjälper mig i beroendet och läser på. Han älskar, vårdar. Han tjafsar inte om LCHF. Ifrågasätter inte min sjukdom. Han väljer att leva som jag gör, för att han älskar mig och vill se mig frisk. Han släpper in, vi pratar typ hela dagarna. Han myser. Han älskar mig, i alla former, i alla lägen. Jag är hans hälft. Han är såååå jävla ljuvlig. Jag för fan dökär.
 
En dag kommer vi gifta oss igen. En dag kommer Martin bli pappa till mina ketobebisar. En dag hittar vi styrka i vår svacka. 
 
Och idag njuter vi av varandra. Njuter av att det är som det är menat att vara. Martin och My. Martin och My 2.0. En uppdaterad och helt fantastisk version.
 
KÖSS
 
 
6
Lena i Umeå

Såååå fint skrivet. Jag får tårar i ögonen.

Tack för att du delar med dig av din berättelse.

Pia

Jag önskar er all lycka i både medgång och motgång.

Anonym

Ketobebisar?

Gunbritt

Oooooh så fint du skriver och jisses så jag känner igen mig. Gjorde samma sak men hade lika tur som dig att min man Sven stod kvar vid min sida oavsett vad jag gjorde. Idag är vi gifta igen. Ni kommer också dit vilken dag som helst. Älskar dig och dina inlägg och du är så stark och jag önskar dig och din man all lycka i världen för det är ni värda.
Stor kram till er båda.

Anna Holm

Vad glad jag är för din skull. :)

Jessica

Jag blir inte alls bölig av detta inlägg, nä nä, särskilt inte eftersom min sambo heter Martin eller så, nä nä.. :P

Skönt att ni hittade tillbaka till varandra! :)