Rädslan

Under mina år som jag har jobbat med sockerberoende så har jag stött på de allra mesta av förnekelse-faserna. Det vanligaste är att man kommer till mig och säger "Jag vill lära mig äta lagom av socker". Gräver vi djupare i det inser vi att det baseras i rädslor. Rädsla över hur livet blir om vi väljer att äta sockerfritt. Vi är rädda för att det ska bli tråkigt, torrt och hemskt. Vi kan bara visualisera hur hemskt det vore om vi inte fick mysa till det.
 
Jag var likadan. Jag var skiträdd och ledsen över tanken att behöva avstå socker. Hur skulle jag mysa? Fira? Unna mig? Läskiga tankar. Livet kändes grått och tomt.
 
Idag när jag har levt snart 3 år utan socker så ser jag hur livet är fanatastiskt. Hur bra det är. Att slippa ångest och må dåligt och att jag fortfarande kan mysa, fira och unna mig fast utan det destruktiva sockret.
 
Livet är helt enkelt fantastiskt utan socker, det är såå bra! Och det är svårt att beskriva, vi måste uppleva det själva. De första månaderna är halvtrökiga, men jag lovar dig att det vänder. Det är en fantastisk känsla! Känslan att vara fri, den är oslagbar!
 
 
3
Anonym

Längar tills jag ska gå på din föreläsning på torsdag!

Anonym

Längar tills jag ska gå på din föreläsning på torsdag!

Sonya Malinka Persson

vissa saker går ju inte att äta "lagom" av. ju förr man inser det, desto bättre ^^ herregud..

fast jag gillar, som du, när man har lite tid bakom sig som sockerfri, att man kan hitta andra sätt att mysa på, unna sig, osv. sen tror jag att det, oavsett vad man missbrukar, är ett livstidsprojekt att hålla sig drogfri och så frisk som möjligt. ångest och må-dålighet lever jag med ändå, men efter ett tag (och med lite hjälp!) lär man sig att hantera det utan socker.

i like it! =)