Ditt värde är inte din vikt

Jag vill påstå att jag har en god kroppsbild - eller ja, den är inte katastrof. Men bara när jag jämför den med mina kompisars, de kan tänka extremt mycket mer elaka saker än vad jag tänker om min kropp. Ändå tänker jag jävligt taskiga grejor så jag är långt ifrån nöjd. Med god kroppsbild menar jag att de tankarna jag tänker inte har gett konsekvenser att jag hatar min imperfekta perfekta kropp till den grad att jag har lagt mig under kniven. 
 
Det handlar om övning varje dag - jag kan inte ta ETT beslut om att älska mig kropp och sedan hålla mig till det resten av livet. Samhället idag marinerar oss i hur en kropp skall se ut för att duga med reklam, normer och uppfattningar. Det krävs övning och kunskap för att ändra synen på sin kropp. 
 
Jag märker hur jäkla svårt det är, att om jag inte ser upp så får jag återfall i negativ kroppsbild. Det blev extra tydligt för mig förra veckan. Jag och min kompis skulle på möte. Jag och min kompis har väldigt olika kroppar. Jag är superkort och har ljuvliga kurvor. Kort och knubbig och go att klämma på! Min kompis är lång, smidig och vältränad. Supersnygg! Vi båda lever i tillfrisknande för sockerberoende och är aktiva inom 12-stegprogrammet. 
 
Vi börjar prata med en man om sockerberoende och han vänder sig till min kompis och säger "dig kunde man inte gissa att du är sockerberoende". Min kompis blir givetvis förbannad, ett missbruk i socker behöver liksom inte betyda att man väger 200 kilo - det är en farlig myt! Och vad händer inom mig? Min trasiga självbild vaknar givetvis till liv. "Men mig kan man se att jag är sockerberoende för jag är tjock och därmed värdelös. My, nu skärper du dig! Nu får du snörpa åt maten här! Gå ner 10 kilo, då kommer ingen kunna gissa att du är sockerberoende, då kommer du bli lycklig" yada yada, samhällsnormen strikes back again!
 
Och jäklar vilken spiral det drog igång! Först elaka tankar i flera timmar, sedan massa löften till mig själv att jag skall äta mindre och träna mer och sedan kolla på massa bilder där jag undersöker med lupp hur jag verkligen ser ut! Alltså samhällsnormen är farlig, den gör att minsta lilla grej blir en stor trigger som lätt kan trycka på PLAY på den elaka radion vi har i våra huvuden och så är de elaka tankarna igång.
 
Hur kommer man ur det? Här gäller återigen ÖVNING. Vi kommer alltid ha triggers omkring oss och folk kan kläcka ur sig de mest konstiga kommentarer utan att man är förberedd. Läkare med välmenande råd, kollegor och familj. Det gäller att ÖVA!
 
Steg 1 är att tydliggöra den elaka radion i huvudet. Så fort vi inser att den är igång behöver vi konstatera att en trigger tryckte på play. Om vi inte gör det kommer vi omedvetet acceptera bruset som en sanning. Det jag gör efteråt är att ringa mina vänner och berätta vad jag tänker och vad som sägs i mitt huvud. Ofta behöver jag prata om det flera gånger för att få distans till det. Det värsta vi kan göra är att sitta ensamma med tankarna och låta oss marineras av den skam som efterföljs. Skammen är bara en produkt av samhällets sjuka kroppsideal och har inte ett skit med dig att göra - det är konstruerat för att du skall spendera oerhörda summor på livsfarliga bantningsprodukter. 
 
Jag behöver då en kärleksfull påminnelse att mitt värde inte sitter i mitt utseende eller i en siffra på vågen. Jag är inte min vikt, jag är jag - jag är min själ och mina handlingar. DÄR sitter mitt värde! Jag har ett värde bara genom att födas in på denna jord. Även när jag ligger i soffan och slökollar på Paradise Hotel så är jag förbannat jäkla värdefull. Även när jag sitter och hetsäter så maten sprutar ur öronen så har jag ett okränkbart värde. Även när jag väger 170 kilo och inte kan knyta mina skor - är jag oerhört, okränkbart och helt fantastiskt värdefull. 
 
Trots god självbild (jämförelsevis) får jag återfall i värdelöshet, vikttankar och kroppsfixering. Det är helt okej, det är inget som försvinner på en fikarast i detta samhälle vi lever i. Det gäller att öva, en dag i taget. Min kroppskondition är för mig lika viktig - om inte viktigare - att öva på som min kondition på gymmet. Det är en muskel som behöver träning! 
 
Ditt värde sitter aldrig, och har aldrig gjort, i din vikt. Ditt värde sitter i att du är du. 
 
KÖSS
 
 
4
Camilla

Du är så bra att sätta ord på det jag känner My. Tack vare dig och kroppspositiva konton har jag lyckats vända min självbild och har aldrig varit nöjdare med mig själv. Men dom du säger, det krävs övning. Räcker att bläddra i en tidning för att den ska få sig en törn. Tack för dina inlägg som är en guldkant i livet ❤💜🧡💛💚

monica

Inbillar mig alltid att om kvinnor klädde sig som män, så skulle ha färre kroppsfobier. Kollar i veckotidningar filmstjärnor och fotomodeller. Nu får stackars Megan Markle läsa hur fula fötter hon har , med bildbevis. Folk kan klä sig mer heltäckande så behöver ingen klaga. Så många svällande shortsklädda topless gubbar jag sett i sommar!

Ellie

Tack för att du delar med dig av intressanta tankar på din blogg. Jag önskar dig allt det bästa 💕

Susanne Lacke

Käraste My! Tack för din innerlighet. Som någon skrev ovan så är du otrolig på att sätta ord på det som vi alla känner som inte lever upp till "idealet" det häftiga är att många av dom som lever upp till "idealet" lider av självhat liksom vi andra.
Jag ser det så här: samhället har programmerat oss att tänka att vi ska vara perfekta människor. Vår sinne är skapt att finna fem fel, inte fem rätt, vi får verkligen anstränga oss för att hitta kärleksfulla, ordnade tankar, för det negativa, kloaktankarna är default för sinnet. Det är inte våra tankar vi tänker om våra kropper, det är det kollektiva medvetandets tankar och vi hakar på, internaliserar och så småningom så tror vi att tankarna uppstått hos oss själva, en illusion.
Värdet i att vara människa ligger för mig, vare sig i kroppen eller själen, det ligger i potentialen, det existentiella att vara human being, mänskligt varande, att vi kan utvecklas, vara medvetna om att vi finns, utveckla vår medvetenhet om att vi är så mkt mer än det vi ser och kan ta på. Jag kan inte styra mina tankar, än mindre andras, mina tankar finner fem fel på allt och jag kan precis som du tvinga hjärnan lära sig att finna fem rätt istället. Inget av det har något verkligt värde, det är bara tankar som kommer och går, ett förslag som vi kan nappa på, det är upp till oss. Och som du säger, vara alert om dom försöker bygga bo i våra huvuden. Det kommer alltid att vara så här, är det inte kroppen så är det något annat, alla har sitt ok, jag lovar. Jag sitter med människor dagligen som jag tycker har allt! Men dom hatar livet som det är, för saker som jag inte förstår.Vi sitter alla i samma båt. Vi sockersystrar har kroppshatet som boja, det är gemensamt för oss, det ligger i själva sjukdomen, starkt igenkännande där och det känns enormt tryggt att du vågar uttrycka dig så ärligt och öppet som du gör och har gjort sen första gången jag träffade dig el läste din blogg. Men det jag tydligast ser denna söndagmorgon är illusionen om att någon tanke vare sig positiv eller negativ har något värde, för dom är precis det, illusioner.