Fy fan för kvinnoidealet

Jag har verkligen tänkt efter - vad innebär feminism för mig? En viktig del av feminism är kroppsidealet, kraven på hur vi skall se ut. De är verkligen helt sjuka! Det ställs helt sjuka krav på den moderna kvinnan!
 
Förr i tiden så var kvinnans roll i hemmet. Hon skulle vara hemma och ta hand om barnen och om hushållet. Idag har inte det ändrats - däremot har det lagts på en del. Kvinnan skall inte bara ta hand om barn och hem, hon skall också göra karriär och medan hon gör karriär, tar hand om hem och om barn - så skall hon se bra ut under tiden!
 
Ja visst, män tar också hand om barn och hem - men inte alls i samma utsträckning som kvinnan. Nu pratar vi generellt och generellt gör kvinnan mycket mer hemma än mannen. Hon är städerska, planerare, kokerska - mamman är projektledare för Familjen AB. Ovanpå allt det där skall hon vara smal och ha snygga kläder.
 
När min man vaknar på morgonen så sätter han på sig en ren t-shirt och drar till jobbet. Jag däremot behöver gå upp timmar innan och sminka mig och välja kläder. Nej, min arbetsgivare kräver inte det utav mig. Nej det är ingen som forcerar mig att ha smink. MEN - det är normen, det är det som förväntas av oss. Jag kan ärligt talat inte gå ut och möta mina kunder med enbart en ren t-shirt. Jag måste se ut på ett visst sätt, det förväntas av mig av samhället.
 
Det är sjukt läskigt att bryta normer, går det ens? Jag kan ärligt talat känna skräck över hur mitt liv kommer bli som mamma i framtiden. Jag har ingen aning om hur jag mentalt kommer överleva att göra allt hushållsarbete, laga all mat, jobba heltid, vara mamma - och samtidigt se bra ut! För mig låter det som en helt omöjlig ekvation, kan någon berätta för mig hur fan man lyckas med det?
 
Samhällets krav på oss låter som ett recept på att gå in i väggen. Som att förstöra sig själv och sakta brytas ner. Det låter som ett omöjligt pussel som hindrar oss att utvecklas spirituellt och andligt. Som hindrar oss att vara människa.
 
Det är feminism för mig. Att jag skall ha samma rätt att vara människa som en man - men tid och fritid, med möjligheter och resurser att orka. Och så ser det fasiken inte ut idag för oss kvinnor.
 
KÖSS
 
 
11
Kristina

Jag tror inte man lyckas - man väljer vad som är viktigast. Lästa för länge sedan att dom som säger att man kan ha karriär och familj båda som fungerar på hög nivå ljuger. Simple as that.

Jag har vald familjen. Jag jobbar och är duktig på min arbetsplats, men det är hemma med barnen jag "är". Jag ar en enda chans att göra ett bra jobb med mina barn... sen är det för sent. De kräver min hjälp och min fokus varje dag och det får de. Karriär kan jag få när barnen är vuxna.

Vi har kompisar som har vald karriär och som därför har städerska, nanny som hämter barn från skolan och rutiner med att äta ute varje kväll. Det funkar för dom men det skulle inte funka för mig.

Men att lyckas på alla plan och vara perfekt på alla nivåer?... det funkar nog bara på Instagram :D

Jenny

För mig är det jämlikhet du pratar om. Och feminism när man aktivt försöker förändra samhället i riktning mot jämlikhet.
Finns forskning som visar på att när kvinnor tror att ansvarsfördelningen i Familjen AB är 50/50 så är den i verkligheten någonstans mellan 70/30 - 60/40!!
Jag jobbar som psykolog och har många exempel på att pusslet inte går ihop. Vi har en kapacitet på 100% som ska fördelas på alla de aktiviteter som genomförs på en dag. INTE 100% på varje aktivitet. Det går inte. Det kallas Utmattningssyndrom. Och om man har lite extra otur också depression och värk.

Kajsa

Förhoppningsvis har du en klok man som ser det som självklart att man delar. Det har jag. Det har absolut inte varit självklart, vi har jämkat ihop oss under snart 15 år så att vi båda drar Familjen AB och så att båda har tid att träna och göra karriär.

Sen sätter man ambitionsnivån själv i sin egen familj, både vad det gälle karriär och familj men är man inte trygg i sig själv eller i sin familj är det nog lätt att gå på alla myter om kvinnor som ska vara 'kåt, glad, snygg, smal, tacksam, stå vid spisen' etc...

monica

Män och kvinnor kan ju alltid börja med att byta kläder och skor. Borde ingå i me-too rörelsen. Mäns puls och stress minskar på väg hem från jobbet medan kvinnors ökar;de har halva arbetsdagen kvar. Undrar hur samkönade delar upp det. Eller ensamstående med flera barn. Jag var-är en slarvmaja. Det enda som betydde npgot var renakläder och ren hemlagad mat på rent porslin. Sluppit magsjukor och influensor. Läser att modernaheltidsarbetande anlitar städhjälp-höll på att skriva stödhjälp. Alla fritidsaktiviter som barn och vuxna har: gym, skidor, bollsporter, issporter. Hur får de ihop det. Tror nog att hemarbetet kan fördelas rättvist, men eget krav på smink, kläder osv ställer till det.

Anna

Jag håller med dig och jag vet att du har rätt! Jag har 2 barn och det går inte ihop sig! Jag förväntas vara en närvarande mamma (vilket är mitt prio ett!) med allt det innebär (hinna kramas, gosa, lyssna, förklara, uppfostra, läsa läxor, leka, fritidsaktiviteter, skjutsa, kompisar, koll på skola och frita, servera näringsriktig mat...) samtidigt som man ska arbeta 100% och utöver det "finns det inga ursäkter" för att inte träna, vara snygg, hinna träffa vänner, städa och sova då och då. Det funkar inte, punkt slut! När jag var liten (på 80 och 90-talet) jobbade nästan alla mammor (som jag kände) deltid och hade samma krav på sig som dagens heltidsarbetande mammor har. Jag känner mig konstant otillräcklig - på jobbet, för barnen, för mannen, för vännerna och för samhället och det suger! Det spelar ingen roll hur bra jag presterar någonstans, det känns ändå som jag inte gjorde tillräckligt.

Ethel Loberg

Den påtvingade självfixeringen dunstar i samma sekund som barnet föds.

anna

jag är hemma heltid, då funkar det. barnet är prio 1! 🧡 jag använder aldrig smink eller så, tar på mig nå kläder snabbt och sätter ihop håret i en svans. :)

FruMartinsson

Du skulle ju kunna dra ner på sminket redan nu. Samma med kläder eller välja tex kostym eller några andra kläder som är arbetskläder och det är dessa du har på jobbet punkt slut.
Jag sminkar mig aldrig. Färgar fransar och bryn (är blondin) en gång i månaden och det är ”smink” nog.

Jag jobbar heltid, tränar och har två barn 6-7 år gamla. Jag börjarde inte träna på gym förrän de var 4-5 år och kunde hänga med dit. Innan dess var det träning nog att busa med barnen hela dagarna.
Jag pluggade på distans dessutom när barnen var små vilket gjorde att de var 4-5 när de började gå heltid på förskolan. Innan dess var det 4-5 timmar om dagen.
Jag tror att man får välja vad man vill prioritera och sen så vara nöjd. Det som visas i bloggar, på instagram osv är en ögonblicksbild inte hela livet.

Emma

Min kille är precis lika. Drar på sig kläderna och går till jobbet. Så jag gör likadant. Jag har ett jobb som gör att jag inte behöver vara "offentlig" men jag möter såklart mina arbetskollegor och ibland kunder. Osminkad och håret i tofs. Ibland lite torrschampoo om jag inte hunnit tvätta det. Deo såklart. Visst faro går det men du måste vara stark och kunna ta att folk kommer tycka ditt och datt. En del människor kommer behandla dig sämre (har märkt stor skillnad när jag är smal och sminkad, så mycket mer positivitet jag möter, så enklare att själv då vara positiv) Samtidigt tänker jag på två saker, vill man vara med människor som behandlar en bättre om man ser bättre ut? Folk kommer ALLTID tycka och prata om dig oavsett. Det går liksom inte att göra "rätt". Det viktigaste är vad du själv och de du håller närmast hjärtat tycker.

Anonym

Ribban sätter du själv. Det är fullt möjligt att se fräsch och anständig ut utan att lägga timmar på sitt utseende varje morgon. Sänk kraven.

Lotta

Halloj! Som 45-åring, egenföretagare sedan många år och med två barn, varav ett ganska svårt funktionshindrat, har jag några synpunkter och tips i all vänlighet som jag känner att jag vill förmedla, för jag känner igen en del av ditt synsätt från mitt yngre jag:
1. Det är faktiskt rätt kul att ha barn och måste inte nödvändigtvis upplevas som ett hårt och svårt arbete :-)
2. Vissa saker som jag tyckte var viktiga när jag var i din ålder känns mindre intressanta idag. Jag sysslade mycket med en viss sport i många år men upptäckte under min graviditet och tidiga föräldraledighet att det mest var av gammal vana och tyckte det var befriande att göra annat (jag fick aldrig lust att återuppta den). Man ändrar sig inte bara för att man får barn, utan också för att man med tiden får ett annat perspektiv på olika saker och nya intressen.
3. Minimalism är ett bra sätt att hålla ordning i livet. Med färre saker blir det inte så rörigt och jobbigt att t ex städa.
4. Tänk "hellre något bra idag än något perfekt imorgon". Sänk kraven och få mer gjort. Välj ut det som är verkligt viktigt och ha dagliga enkla rutiner för just det.
5. Tänk inte på livet som ett pussel med en massa aktiviteter och måsten, utan försök vara där du är och ha KUL med det du gör.
6. När det gäller jämlikhet är det toppen att dela hyggligt lika på föräldraledigheten, men ännu viktigare är att fördela alla vardagliga sysslor någorlunda rättvist resten av de förhoppningsvis många åren tillsammans ;-) Hitta lösningar, tänk konstruktivt, planera. Man måste inte göra som alla andra eller göra exakt lika mycket av varenda specifik syssla, det viktiga är att man mår bra.
7. Var inte rädd för att be om eller ta emot hjälp av dina närmaste.
8. Sist: Ditt eget ideal skapar INTE samhället eller reklamen, utan du själv. Skit i vad andra tycker och gå din egen väg. Det finns inget som säger att du måste jobba heltid, utföra hushållssysslor, bli mamma, se bra ut eller faktiskt ens laga mat. Men om du vill ha barn har du förstås ett ansvar för att tillfredsställa deras grundläggande behov.

Lycka till med allting, och försök ta saker som de kommer och vara glad åt dem :-) Kram!