Skam

Att vara människa innebär ofta att vi slits mellan lust och förstånd. Vi vet att vi inte borde göra något men vi gör det ändå. Vi borde inte äta socker, vi borde lämna vår partner eller vi borde ta tag i träningen. 
 
Att vara fast i destruktiva beteenden är ett helvete och det är så himla svårt att sluta. Oftast bottnar det i en rädsla, vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får. Om vi alltid tröstar oss och firar med socker, hur skall det ens gå till om vi slutar? Och våra fredagskvällar i soffan - kommer de ens bli detsamma utan en påse godis? Och visst är äktenskapet kass, men man slipper ändå vara ensam. 
 
Och vet du vad? Det är helt okej!
 
Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med vänner och sponseerer när de skamfyllt berättar om sina djupaste ångestbeteenden. De vet att de gör "fel" men de gör det ändå. De vet att de lever oärligt - men de fortsätter leva så.
 
Överallt möts vi av budskap att vi borde lämna våra olyckliga relationer, sluta äta socker och börja träna. Som att sådana grejor går över på en fikarast. Därför blir vi skamfyllda när vi inte klarar av det, som att vi är sämre människor. Det är inte så jävla enkelt att vara människa, vi slits alltid mellan lust och förstånd. Och vi behöver tid att mogna!
 
Det är lätt att tro att jag som har gått ner -95 kilo bara tog ett beslut och VIPS så var jag normalviktig! Så är det inte. Innan jag blev sockerfri en gång för alla kämpande jag med återfall i 5 år. Upp och ner ur sockerfällan, hit och dit. Det tillhör liksom processen att falla dit, att nå botten efter botten tills man tillslut får nog.
 
Jag håller också på med oärliga beteenden, även om det inte inkluderar att äta socker längre. Saker jag vet att jag borde sluta med, saker jag vet att jag borde ändra på. Men jag skäms inte över det - det tillhör att vara människa liksom. Skammen kan vara så stark hos oss människor att vi lever i förnekelse, då blir det något så gnagande att vi inte vet vad det är för fel. 
 
Första steget är alltid att våga titta på det, att våga erkänna våra oärliga beteenden för oss själva och gärna för en annan medmänniska. Därefter börjar en mognadsprocess i oss och sedan är vi redo för förändring. Det är helt okej att det tar tid, det är helt okej att vi är rädda och det vi behöver jobba på är oftast våra egna känslor av skam, de är dem som äter på oss.
 
KÖSS
 
 
1
Effie

Det var nog ganska manga år sedan jag bestämde mig för att skam är en kontraproduktiv känsla. Jag ska inte skämmas!
Jag fick höra av andra att jo, skam är bra, då undviker man att göra dåliga saker som man skäms för. Men om man vet att något är dåligt, så undviker man väl att göra så! Eller inte... skammen lär ju inte påverka det; man mår bara sämre av den.
Jag tror på att vara snäll; mot sig själv och andra, så gott man klarar.