Sockerberoende föräldrar

Jag hamnade med en livlig diskussion med en bekant här om dagen. Hon jobbar på förskola och vi började prata om tjocka barn, att man borde sätta in insatser för barnen. Jag berättade hur det var för mig, att alla vuxna överallt pratade med mig nästan enbart om hur min vikt va och massa tips om hur jag kunde gå ner i vikt. Detta födde skam som jag åt på och började tidigt lära mig smyga med maten. Jag förklarade också att mina föräldrar gjorde de bästa de kunde - vi hade aldrig godis och skräpmat hemma och allt lagades från grunden. Jag föddes med insulinresistens så jag gick upp mer än de andra barnen och hade ett större sötsug. 
 
Det finns dock 3 kategorier föräldrar till överviktiga barn - de som är supernoga med maten men barnen smygäter ändå. Det kan finnas medfödda osynliga hormonrubbningar som den traditionella sjukvården inte har en aning om. Det finns dem som inte har tillgång till rätt kunskaper, man vet helt enkelt inte om vad som är bra och dålig mat - dessa föräldrar hittar vi ofta i ekonomiskt utsatta områden i världen. Men så finns det faktiskt dem som göder sina barn med snabbmat och godis. Tittar man på dessa föräldrar har de ofta problem med maten själva och är ofta överviktiga. Det är inte ovanligt att magoperationer görs i alla led hos dessa familjer - både hos föräldrarna, hos föräldrarnas syskon och senare hos barnen
 
Enligt samhället finns inte min sjukdom - att vara sockerberoende är bullshit, även fast vi vet idag att socker är 8 gånger mer beroendeframkallande än heroin. Vi ser på röntgenbilder att samma områden i hjärnan lyser upp hos mig som en heroinist. Ändå är min drog helt laglig.
 
Hur beter sig en traditionell alkis? Han ser till att alltid ha alkohol hemma, ser till att umgås i kretsar med alkohol och bjuder gärna sin omgivning - detta för att normalisera sitt eget bruk. Om alla andra dricker behöver inte han tänka på sitt eget drickande. Det sjuka blir det normala. Låt oss översätta detta till sockerberoende, hur beter vi oss? Vi ser till att alltid ha sötsaker till hands (förutom när vi dietar) och vi ser till alla göda alla andra med sötsaker. Det blir myskvällar framför teven både lördagar och tisdagar och varför laga egen mat när donken finns? 
 
Är du barn till en sockerberoende kommer du alltså bli insugen i drogspiralen, du kommer få skräpmat och sötsaker så fort din förälder agerar ut i sina cravings. Detta gör att vi inte bara ärver biokemin av en beroende, vi ärver även det psykosociala. Detta gäller inte bara sockerberoende utan alla ätstördningar ever. Jag kommer ihåg när jag växte upp och jag hade en kompis vars mamma nästan var anorektiskt och hon tjatade på barnen hela tiden om hur tjocka dem var (de var normalviktiga). Problem med maten smittar!
 
Därför är det så jäkla viktigt att samhället erkänner vår sjukdom som verklig - den finns! Om vi såg på socker som vi ser på alkohol så vet vi att barnen till dessa missbrukare löper större risk att utveckla missbruk själva. Då hade vi kunnat lägga in insatser som fungerade på riktigt! 
 
Tro mig - inget barn mår bra av att skammas för sitt ätande eller sin övervikt och hur vi möter dessa barn skall vara beroende på vilken grupp föräldrarna är i. Mina föräldrar lydde varenda råd de fick, men med mitt sockerberoende och min osynliga hormonrubbning bet ingenting. De var maktlösa i de dåvarande kostråden och kunskaperna. Hade jag fått hjälp med biokemin samt missbruksvård hade det gett ett bättre resultat. För andra krävs kunskaper och för några behöver föräldrarna missbruksvård. Därför kan vi inte förutsätta att föräldrar till tjocka barn är lata och dåliga - de gör faktiskt vad de kan efter deras förutsättningar. 
 
KÖSS
Jag som barn
 
6
Anonym

Tack. Vad bra skrivet. Knner igen mig i detta. Gunilla

Angelica

Det är en av mina största rädslor som förälder, att min dotter ska ärva något av det från mig. Jag jobbar emot det hela tiden och jobbar med mitt sockermissbruk också, så vi äter alltid bra mat, även om barn är lite svåra och selektiva med sitt ätande så vi känner att vi måste erbjuda ris, pasta och potatis. Lyckligtvis har hon aldrig riktigt fastnat för smörgåsar en slickar gärna bort smöret från mitt fröknäcke. När hon blir äldre kanske jag redan "förstört" henne, men då är det enklare att prata med henne om mat, varför jag inte äter pasta och varför vi slutat erbjuda det, då kan det vara lättare att få henne att äta protein med.

Anonym

Älskade My! <3

monica

Fira med tårtor. Fruktstunder. Vad de har för efterrätter och övrig mat,vet jag inte. Förhoppningsvis inga syltyoghurtar,marmelader, krämer.

Anonym

Hur vet man att man var insulinresistent som barn? Hur vet du att du är det nu? Nyfiken för tror jag oxå är det?

Fredrik "Majoren" Söderlund

Klokt och fint skrivet My!