Viktstabilitet

Visste du att 95% av oss som har gått ner i vikt har gått upp allt (+ ofta lite till) efter 3 år?
 
Alltså jag får hjärtklappning av dem siffrorna, är det inte hemskt tragiskt? Först så plågar vi skiten ur oss - sen var det till ingen nytta! Grejen är att kroppen liksom inte VILL gå ner i vikt. Kroppen får PANIK av för lite kalorier! Den reglerar ner typ allt i hela kroppen och blir mer och mer "bränslesnål" - den får en allt lägre basalmetabolism och reglerar ner allt från fertilitet och kognitiv förmåga.
 
Jag har varit mer eller mindre viktstabil sedan 2016. För mig är viktstabil ett vidare begrepp än andra då jag har ganska unika förutsättningar. Jag har PCOS (insulinresistens) - vilket gör att jag har genetiskt låg förbränning och insulinresistens, massa tomma fettceller efter min viktnedgång på -95 kilo (de vill fyllas på) samt ett sockerberoende som kan ta över min hjärna och övertyga mig om att hetsätning är svaret på livets alla problem. Det gör att jag pendlar plus minus 10 kilo över året utan att det är värsta grejen. Det är som att en metabolt frisk kropp pendlar plus minus 3 kilo, samma sak! 
 
Nyckeln till en viktstabilitet är tålamod och hormoner. Det är enkelt för oss impulsiva att bara kasta oss in i någon ny diet för att samhället har övertygat om oss att vi inte duger om vi inte går ner X kilon. Jag själv gick ner -95 kilo över 6 års tid - det tog tid, vilket var frustrerande just då men värdefullt nu. 
 
För att vara viktstabil skall vi inte skrämma skiten ur våra kroppar i vårt kämpande att vara smala. Går vi något/några hekto per vecka är det hur bra som helst. Att lägga sig på extremt minus i energiintag kommer bara fälla oss i framtiden. Och vad är egentligen grejen? Det är som att vi accepterar att livet får vara skit när vi bantar. Det är helt OK att plåga skiten ur oss med hunger och sug för att vi vill gå ner i vikt. Det är som att vi på riktigt tror att ALLT kommer bli bra och livet kommer bli FANTASTISKT bara för att vi når en viss vikt och att det är därför OKEJ att må skit i månader för att nå dit. HALLÅ? Det är en LÖGN som samhället har tutat i oss för att vi skall fastna i den mycket lönsamma cykeln banta-hetsäta-banta-bli sjuk. 
 
Tro mig, jag har stått på båda sidor. Jag har vägt 170 och 75 och kan säga ärligt att min lycka inte har ett skit med siffrorna på vågen att göra. Min lycka kommer ifrån att jag jobbade med mitt sockerberoende och inte längre är slav under maten. Jag hade aldrig orkat vara hungrig sedan 2010. 
 
Vi behöver äta en kost som synkar med vår biokemi så kroppen naturligt gör sig av med fett och sen behöver vi låta det vara OKEJ att det tar tid. Och för att låta det vara OKEJ behöver vi jobba med vår självbild - vi är inte mer värdefulla som människor bara för att vi väger mindre, jag är lika mycket värd idag som jag var när jag vägde 170 kilo.
 
Lycka är inget som sitter i antal kilon, däremot sitter olycka i vår självbild. Du kan ALDRIG banta bort en trasig självbild!
 
KÖSS