Andras kommentarer

Vi är väldigt många överviktiga i Sverige. Faktum är att varannnan person är överviktig - du är alltså inte ensam att ha extra kilon på kroppen. I kombo med de sjuka kroppsnormerna vi har så går väldigt många av oss omkring med en urusel självkänsla. Övervikt kopplas ihop med lågt IQ, fulhet och ohälsa. Vi överviktiga är alltså sjuka, korkade och fula enligt samhällets normer. Därför anser sig vissa ha rätten att kommentera vårt utseende, mer eller mindre medvetet. 
 
Vi överviktiga träffar läkare, välmenande grannar och arbetskamrater som tar sig rätten att kommentera vår vikt. Ibland är det som en omedveten kommentar, ibland är det rena elakheter. Men framförallt är det folk som verkligen inte tänker sig för - man blir liksom mörkrädd!
 
Människor som kläcker ur sig klumpigheter har en sak gemensamt - usel självkänsla. Tänk att de pratar så med dig, tänk då på hur de pratar med sig själva. Tänk alla hårda ord, piskor och uppfostrande kommentarer de säger till sig själva. Hur de ser på sin kropp - hur de ser NER på sin kropp.
 
Med det sagt - jag är hellre överviktig med en positiv inre dialog än smal och hård mot mig själv.
 
Länge leve kroppen!
 
KÖSS
 
 
1
Kristin

Har läst en del på din blogg, och är såklart imponerad över att du håller vikten fortfarande. Och din viktnedgång, såklart.
Men överdiver du inte lite när du skriver att du hellre är överviktig med en positiv inre dialog, än smal med en hård inre dialog? Eller det kanske beror på hur du definierar "överviktig med en positiv inre dialog".
Jag blir alla fall rätt provocerad av de som förespåkar att vi ska omfamna även fetma, helt enkelt eftersom det inte är hällsosamt. Med den självklara brasklappen att det inte är säkert att hälsoriskgränsen går vid BMI 25 utan vid 27, och att det ju är bättre att var lite överviktig och vältränad, än otränad och smal.
Som barn och upp till 20 var jag idet "övre normala", nu efter 3 barn och en avhandling väger jag säker 25 kg för mycket. Men det mest fascinerande är att jag som barn och ung hatade min kropp, lade hela min existens värde i den. Men nu är det inte så. Och som du skrev i ett inlägg -- det är inte motivation jag behöver, det är nåt annat. Det är tiden som ska gå, att gneta på och hitta tillbaka till det sätt att leva som gjorde att jag gick ner efter att barnen föddes.