Jag är min egen värsta mobbare

I hela mitt liv har jag varit tjock, jag föddes tjock, jag växte mig tjockare och idag är jag fortfarande tjock enligt samhällets BMI.
 
När man är tjock som barn är det ingen rolig uppväxt. Jag blev mobbad hela min barndom - långt upp i tonåren. När jag var ett barn så spottade man på mig i busskön, misshandlade mig bakom skolan och gjorde sånger om min vikt. Jag blev så mobbad så det blev rättegång och killarna blev dömda, då var jag precis fyllda 15 år. 
 
Jag har vägt 170 kilo, jag har vägt 75. Även när mobbarnas röster har tystnat, lever dem kvar i mitt huvud. Det blir väldigt konkret när man är mobbad, jag är tjock - alltså duger jag inte och jag har inte rätt att bli älskad. När jag var barn så sa vuxna till mig att jag aldrig kommer hitta en pojkvän för ingen vill vara ihop med en tjockis. På avslutningscermonin i nian så sa dem att jag aldrig kommer förlora oskulden för ingen vill ta i mig. 
 
När jag växte upp fick jag höra att jag hade så fint ansikte, att det var så synd att jag var tjock. Som om vikt har ett samband med skönhet per automatik. När jag blev ihop med Martin, han var 19 och jag var 22 - fick Martin beröm av omgivningen. Vad stark han var som vågade vara tillsammans med en tjej som vägde 130 kilo - en tjockis! Vilken fin själ han hade som kunde se förbi mina valkar. Vilka jävla puckon det finns. Som att jag inte dög, som att jag inte var tillräcklig för att jag var tjock. Som att det gör Martin till en bättre människa. Vissa undrade om han hade någon fetisch på tjocka tjejer. Som att min själ inte var tillräcklig för att jag skulle bli älskad av honom. Min kropp är mitt värde och Martin var fin nog att se bortom det.
 
I veckan bodde jag på Bornholm i en liten stuga vid ett rökeri. Det fanns varken våg eller helkroppsspegel i stugan. Helt plötsligt hade jag noll koll på min kropp. Jag visste inte om den svällde eller krympte, jag kunde inte kontrollera någonting alls. Jag hade dessutom massor av tid att döda. Internet fungerade sådär och dansk TV är ingen höjdare. Jag hade helt enkelt tid och möjlighet att lyssna på mina tankar i mitt huvud, och jag kan tala om - det var ingen rolig visa där inne. De saker jag tänkte om mig själv var så hemska att inte ens mobbarna sa dem. Och jag insåg - min mobbing är inte slut, den har aldrig varit det - idag är jag min egna värsta mobbare.
 
Mina tankar berättade för mig att jag inte var smal nog, snygg nog - att jag inte duger och att jag inte är värd mitt jobb, mina relationer eller att bli älskad. Vem kan ens älska mig när jag ser ut såhär? Jag behöver gå ner i vikt minst 10 kilo och all den överflödiga hud jag har på min kropp efter min viktnedgång på 95 kilo - fy fan vad motbjudande! Det var ingen rolig vecka i mitt huvud - och jag insåg att dessa tankar loopar om och om igen, 24/7 - alla dagar i veckan. Jag blev ledsen, jag blev rädd - men så insåg jag, jag behöver inte leva såhär längre! Om det så är det sista jag gör så skall det vara att älska mig själv och bli min egen bästa vän. 
 
Jag inser snabbt att det inte är någon idé att hålla på att fokusera på "big is beautiful" - det handlar om att skilja mellan äpplen och päron. Jag kan vara tjock och vacker - på en och samma gång. Precis som att jag kan snäll och rolig eller chef och mamma. Det ena utesluter inte det andra.
 
Jag inser också att skönhetsindustrin är genomkorrupt. Jag mår illa när jag tänker på den - men framför allt blir jag förbannad över hur jäkla hjärntvättad jag är och har varit i 29 år på denna jord. Skönhetsindustrin är lika genomvidrig som matindustrin och big pharma. Som bantningsindustrin. Och alla dem lever i symbios - utan den ena överlever inte den andra. Vi skapar en sjuk norm som ingen jävel, förutom de som är grymma i Photoshop, kan uppnå. Sen bantar vi hysteriskt, klarar inte av att gå hungriga och hetsäter snabba processade kolhydrater. Bantar en gång till och blir sjuka och behöver mediciner. Jag duger inte - jag kommer aldrig duga.
 
Enligt vem då? Jag kan inte ändra världen, men jag kan ändra mitt förhållande till världen. Jag kan vägra fastna i skönhetsfällan. Snabbt kom jag underfund med hur svårt det är. Hur galna mina tankar är, färgade av dagens normer. Jag kan inte tvinga mig att tänka annorlunda - men jag kan påverka mitt agerande och beteende. 
 
Jag kan:
 
- Spegelbanta. Jag behöver inte titta mig i spegeln 511 gånger om dagen. Det räcker med en gång när jag väljer outfit.
 
- Kasta vågen. Den är ett mekaniskt verktyg för att få oss att må skit så vi skall börja banta som leder till hetsätning som leder till att jag först blir sjuk i huvudet och sedan i kroppen.
 
- Meditera 15 minuter och upprepa stilla i mitt inre att jag är värdefull
 
- Fokusera på vad min kropp kan göra istället för hur den ser ut
 
- Jag kan prata om viktiga saker istället för om vikt
 
- Jag kan visa min kropp och min själ empati istället för att läxa upp den för att den inte ser ut som en ouppnåerlig jäkla norm som ingen jävel klarar att uppnå ändå
 
Detta är inget som vänder på en dag. Jag har blivit hjärntvättad och piskad i 29 år av samhällets sjuka normer. Men jag vägrar att delta i den mobbing av mig som började när jag var ett litet barn. My är härmed färdigmobbad. Jag förväntar mig återfall i mobbingen av mig själv - men härmed deklarerar jag att jag tar upp kampen. Jag tänker aldrig acceptera att bli mobbad igen - varken av andra eller av mig själv!
 
KÖSS
 
Snygg då - snygg nu
 
 
16
mariesopinion.blogg.se

Så ledsen över allt du har varit med om. Men du är grymt stark och kommer såklart kunna vara snällare mot dig själv. Tankens kraft och allt det där. ☺

Carina Mozart

Amen.
Jag har kommit på ett jävligt bra svar till alla idioter som vräker ur sig skit, nämligen; "Mobbar du enbenta människor i rullstol också??". Och fortsättning på det flödesschemat kan ju ingen jävel vinna.

Elisabeth G

Jättebra kommentar, Carina Mozart!

Vad gäller det där med att mobba sig själv minns jag när jag träffade min man första gången. Jag vägde 62 kg till 167 cm och kände mig jättetjock. Först ville jag bara springa min väg och tänkte att jag inte kan träffa någon förrän jag väger 58 kg (som jag gjort tidigare). Helt sjukt! Nu har vi varit gifta i över fyrtio år. :-)

Anonym

Bästa och viktigaste inlägget!!!! Tack!!! Jag är 45 och slåss med det där fortfarande.

Anonym

Bästa och viktigaste inlägget!!!! Tack!!! Jag är 45 och slåss med det där fortfarande.

Sandra

Hej! Tack för delning! Starkt av dig att våga berätta. Känner igen mig i det mesta. Men på ett helt annat sätta. Styrkekram /En sockersyster

Camilla

Jag håller med dig i allt du säger, vi lever i ett skevt och ytligt samhälle som livnär sig på medborgarnas osäkerhet och ständiga kamp för att duga. Men byt ut snygg mot värdefull, för snygg är ju precis det vi hela tiden kämpar för att vara. Behöver vi det, är vi inte värdefulla precis som vi är med skavanker, ärr, fett, gropar och rynkor?

Anonym

Fina My💖 Tack för att du delar med dig av din historia. Själv fyller jag snart 59 och kämpar fortfarande. Nu är det nog! Jag ska börja leva fullt ut och ge min kropp och min själ vad den behöver 🙏 Kram 🌺🌸🌺

Anonym

Du har gjort en grym resa. Jag känner igen mig i mycket av det du skriver av andra orsaker fast jag aldrig haft problem med vikten. Man kan känna sig värdelös när man inte orkar och går in i väggen. Har ältat många gånger vad jag skulle gjort annorlunda men hittar inget svar. När jag gick till min chef och sa att det är för mycket skulle han avlasta mig från min chefsroll och tog bort mig när problemet låg i att ha för mycket operativt arbete så man inte har tid att vara chef plus ett nytt affärssystem som inte fungerade som jag fick rodda som key user. Felet var att jag som chef nog inte skulle vara key user. En chef som inte bryr sig om personalen där många på ekonomi går in i väggen. En grupp som i princip mobbar mig när man inte kan ha koll på allt. Noll förståelse. Som tur är är jag stark och inte bryr mig nämnvärt om att bli utfryst. Efter flera månaders sjukskrivning har jag lämnat bolaget och börjar nytt efter sommaren. Önskar alla bror duktiga lycka till framförallt min efterträdare som enligt rykten inte hinner med utan försöker sopa saker under mattan och skjuta över på andra grupper. Jag försökte lösa allt som var vårt. Fd Redovisningschef på ett franskt bolag i konsultbranschen

Anonym

Tack för din delning bästa My ❤️. Jag känner så himla väl igen mig i din historia! Det är inte lätt att vara barn och överviktig😥. Stor kram till dig //Nina, sockersyster

jala

Du är en helt underbar människa My. Jag har lärt mig mycket om beroende från dig. Ett stort tack.

Emma

Hög igenkänningsfaktor på det här inlägget. Var som att jag var Emma 12-13 år igen mitt i skiten, som ibland förföljer mig fortfarande. Nu har jag aldrig vägt över 100 kg men jag har alltid varit kraftig. Alltid varit lång. Drabbas varje år av perioder då jag hatar och blir äcklad av mig själv, dessa perioder sätter käppar för all träning och kosthållning. Sen har vi de väldigt bra perioderna när jag accepterar mig för den jag är och skiter i vad eller om folk tycker något och då flyter allt på med träning och mat också. Sjukt men sant. Fy för hjärnspöken.

Anonym

Jag har inte varit mobbad av andra, men desto mer av mig själv. Nu är jag 40 år och kämpar dagligen med att vara lika snäll och ödmjuk mot mig själv som jag är mot alla andra. Stor kram till dig My, som delar dina tankar och känslor på ett så öppet och fint sätt!

Anonym

Tack för ett starkt inlägg! <3

Anonym

<3

Anonym

<3