Vikten och självvärdet

Så tidigt som 6 år blev jag medveten om att jag var annorlunda de andra barnen. Det var då jag gick till dietisten för första gången. Vid 9 år smögs jag in på Viktväktarna och vid 11 års ålder körde jag min första pulverdiet. Det jag kommer ihåg av min barndom mest är min vikt. Som liten var min vikt central, jag vägdes flera gånger i månaden. Vuxna i min närhet kom med goda råd och jag fick restriktioner och förbud i kosten.
 
Det är inte lätt att vara förälder till ett överviktigt barn. Hur man än vänder och vrider på problemet anses man dålig i samhällets ögon. Om man å ena sidan skiter i det anses man slapphänt och en barnmisshandlare, om man försöker kontrollera barnets kost genom olika metoder anses man kontrollerande och en barnmisshandlare. Det är förjävligt.
 
Mina föräldrar, vården och de vuxna i min omgivning har alltid agerat med gott motiv. Man har följt råden och erbjudit den hjälp man har kunnat. Resultatet blev dock katastrof - jag är riktigt sjuk när det kommer till min vikt.
 
Överallt i min uppväxt var min vikt central. Hos doktorn, på Viktväktarna, hos dietisten. När jag hade gått ner fick jag en klapp på axeln och när jag hade gått upp drabbades alla av panik. Detta integrerades i mig - att mitt värde var ihopkopplat med min prestation på vågen. 
 
Idag tycker inte jag att jag är ful - jag hatar inte heller på min kropp. Hade jag varit missnöjd hade jag antagligen känt ett starkt behov att skönhetsoperera mig, vilket jag inte gör. Däremot kopplar jag ihop mitt egenvärde med min prestation på vågen. Jag står inte i spegeln och hatar på mig själv, jag ältar siffror. 
 
Jag är ännu inte fri från besatthet av min vikt, jag kommer fortfarande på mig själv att koppla ihop mitt värde med min vikt. Däremot växer jag, växer bort den sjuka delen av mig själv. Det blir liksom lite bättre hela tiden, jag önskar att när jag är tio år äldre så har det växt bort helt. 
 
Det jag gör för att jobba på min vikthets är att inte sitta ensam med tankarna, det är verkligen förödande. Det finns 3 knep jag använder mig av för att "bota" min vikthets:
 
1. Jag kontaktar någon vän och beskriver känslan. När jag får perspektiv på det blir jag inte inkladdad i värdelöshetskänslor
 
2. Jag skriver i en fin anteckningsbok mina tankar och funderingar, det känns som att jag då "öser ur" mig alla jobbiga känslor
 
3. Jag hjälper någon annan. När jag är viktcentrerad är jag ju väldigt egocentrerad och det hjälper ingen. Därför behöver jag "kliva ur" mitt ego och därför vända mig utåt genom att hjälpa någon annan. Det kan vara något så litet som att plocka ur diskmaskinen eller lyssna på någon annans problem. Det gör faktiskt under.
 
Det hjälper mig för stunden och i det långa loppet. Jag har också accepterat att detta är en utmaning jag kommer få leva med - och det är faktiskt okej. Jag känner tillit till att övning ger färdighet och att jag kommer bli allt bättre på att hantera detta.
 
Hur är det med dina vikttankar? Känner du av dem?
 
KÖSS
 
 
6
Effie

Det jag fastnade för I din blog var när du beskrev förhållandet till speglar. Dina kompisar stod där, smala och vackra, och letade fel; alltid hittade de någon detalj som inte var perfekt. Du tittade på din tjocka spegelbild och sade "hej snygging!". Det tyckte jag var så underbart, och så rätt.
Mitt förhållande till vikt? Ja, jag var ju också för tjock som liten. Inte tillräckligt för viktväktare och dietister, men fettsnåla kostråd och extra gymnastic. Det blev 40 extra kilon innan jag halkade in på LCHF vid 50 års alder. Men jag kan väga mig dagligen och ha en jaha-relation till vågen. Den visar en siffra jag inte gillar, men det är mer på nivån tråkigt. Klädstorlek är intressantare, men inte särskilt viktigt det heller.

Kristina

Hej!
Jag är mamma till ett överviktigt barn en tjej på 7,5 år. Hon älskar mat, det har hon gjort redan sen hon kom ut. Satt som en igel vid bröstet.
Man måste begränsa hennes ätande, annars äter hon lika mycket eller mer än mig. Hon är inte stor pga dålig mat, läsk, godis och liknande utan hon har ingen begränsning liksom.
Nu börjar det bli riktigt svårt för jag vill inte att hon ska bli ännu större, hon är redan nu begränsad i sin rörlighet och orkar inte lika mycket som andra jämnåriga.
Det är en sån himla hårfin balansgång.
Jag tycker om henne precis som hon är.
Jag vill att hon ska vara nöjd med sig själv oavsett vikt.
Jag vill inte att hon ska bli för överviktig på grund av alla hälsoproblem och jag vill inte att hon någonsin ska må som jag har mått angående min övervikt.
Jag vill inte orsaka ätstörningar hos henne!

Jag skulle skriva hur mycket som helst om detta men det jag egentligen undrar om du har några råd hur jag ska hantera detta med min dotter.

Ha det bäst!
Vänliga hälsningar
Kristina

Conny

Det du beskriver är såklart jättesvårt. Och jag har ingen aning om hur de är eller skulle kännas. Det enda jag kan göra, då jag möter någon med liknande bakgrund, är att lyssna och försöka förstå, visa förståelse och respekt tror jag i alla fall.

Karin

Kristina: det jag skulle rekommendera är att uppmuntra bra och rolig rörelse! Kanske börja med någon sportaktivitet eller liknande (fotbollsskolor och liknande brukar börja i tidig ålder). Det hjälper både vikten och den allmänna hälsan :) Då behöver inte för mycket fokus ligga på kosthållningen, med tanke på att du inte vill så frön till ätstörningar eller så!
Mvh
Föredetta överviktigt barn som vändes när jag började spela handboll vid 8 års ålder

Harriet

Det du beskriver som "åtgärd" är för mig tolvstegsprogrammets rekommendation hur man ska handskas med de känslor och tankar man tidigare ätit på... jag har tillämpat den där "trestegsraketen" då det gäller alkohol och det har fungerat klockrent, med mat är det mycket svårare (tycker jag) för allting är mer subtilt och svårt att riktigt bena upp vad det handlar om.

Anna Maria

Inte sedan jag slutade väga mig för 1.5 år sedan. Numera väger jag mig bara med min sponsor- om jag ska väga mig. Det har jag aldrig gjort hittills