Från isolerad till extrovert: en sockerjunkies historia

Det har trillat in en hel del nya följare i samband med mina inlägg om PCO och jag tänkte dra lite kort om min historia gällande mitt bruk av socker och mjöl.
 
Barndom
Den 8 juli 1989 så föddes jag av en blond, passionerad mamma med röda läppar och ett stort skratt. Min biologiska pappa var egentligen inte med i bilden. Jag var ett resultat av en stark passion och deras relation höll inte så länge. Mamma var vegetarian och åt mycket godis under graviditeten, något vi tror såhär i efterhand har påverkat min känslighet för socker - men något man inte hade kunskap om då. Redan som bebis låg jag över viktkurvan, mamma berättade att jag som liten bebis hade en stor viktökning och att man på BB frågade om mamma ville donera bröstmjölk. Jag var också ett krävande barn som ville sitta fast i mamma hela tiden. I efterhand kan jag dra paralleller till oxytocin, ett hormon som utsöndras vid närhet - OCH vid överätning! 
 
Man beskrev mig som ett matglatt barn. Mamma kunde hitta mig under köksbordet bläddrandes i en kokbok och smacka högt. Hela tiden låg jag över viktkurvan, men det tog inte fart ordentligt förän jag fyllde 7 år. Mamma träffade en ny man, en man som skulle komma bli min pappa. Då var jag 3 år gammal och tidpunkten var perfekt. Pappa hade två utvecklingsskadade söner och behövde en dotter, jag behövde en pappa. Matchen var total! Idag ser ingen att han inte är min biologiska pappa, vi är väldigt lika - både till sinne och utséende. Varken han eller jag tänker på att vi inte delar gener, pappa blir man av ansvar - inte av DNA. Min biologiska pappa flyttade till Bosnien som minröjare när jag var 7 år och efter det har vi egentligen inte haft någon större kontakt - trots att han bor i Sverige nu. Jag har totalt 7 syskon. Två äldre som mamma fick långt innan mig (jag är en sladdis), två styvbröder och 3 systrar på min biologiska pappas håll. Eftersom det är stor ålderskillnad mellan alla oss och alla har olika föräldrar växte jag upp med mina bröder.
 
Min nya pappa har alltid varit väldigt sjuk. Han är en affärsman som rest jorden runt och jobbat i alla möjliga länder. När mamma och pappa skulle flytta ihop så blev han påkörd av en bil och fick whiplash och blev sjukpensionär. Att gå från karriärist till hemma sjuk måste vara fruktansvärt traumatiskt. Lägg på all den smärta whiplashen orsakade honom. När jag var 7 år fick pappa cancer och hela världen rasade i vår familj. Mamma och pappa är högljudda och tar mycket plats och plötsligt blir familjen helt tyst. Pappa var jättesjuk på sjukhus, mamma var utbränd och mina bröder placerades i fosterfamilj. Jag påbörjade min karriär som sockerberoende på riktigt, det enda jag gjorde om dagarna var att äta och äta. Jag stal pengar ur min sjuka pappas plånbok, snattade och manipulerade min omgivning för att få tag i godis och bakverk. 
 
Jag kommer ihåg hur jag gömde undan kladdiga bakverkspapper i min skrivbordslåda, den surnade grädden började stinka och mitt rum var ett råtthål. Jag hade mycket ångest redan som barn, skam över att leva som jag gjorde. Skuld över att föråda min familj på det sättet.
 
Efter något år hade jag gått upp extremt mycket i vikt och mamma såg hur stor jag hade blivit så det blev ständiga besök hos dietisten. Sockret hade mig i starkt grepp och jag ljög och manipulerade dietisten. Skammen över att jag inte kunde äta mindre och springa mer födde en sådan ångest att jag åt ännu mer.
 
När min pappa blev friskförklarad så tog vi beslutet att flytta ut till Gullholmen där pappa hade sommarhus, vi skulle få en nystart! Min pappa var sjukpensionär och mamma var så slut efter sin utbrändhet att hon var hemma-mamma. Vi bodde på 48 kvadrat på 5 personer. Min ena bror bodde i garderoben! På Gullholmen fanns det varken kommunalt vatten, avlopp eller bilar. Vattnet och avloppet frös stup i kvarten på vintertid och vi fick leva väldigt primitivt med vedeldad värme. Vi hade det inte heller fett, jag hade inte många kläder och när något gick sönder fick vi laga. Min ständigt skenande vikt belastade familjens ekonomi då jag behövde nya kläder hela tiden. 
 
När jag var 9 år så började jag på viktväktarna första gången. Det var tioårsgräns men man smög in mig då man trodde man gjorde mig en tjänst. På den tiden var fettet boven och jag kommer ihåg de illaluktande fettfria popcornen som mamma köpte hem. Det stank bränd soya i hela det lilla huset!
 
Mjölken byttes snart ut mot lättmjölk och sedan byttes lättmjölken ut mot den blågråaktiga sörjan minimjölk. Men det stoppade inte mig. Jag låg vaken om nätterna och smög ner när alla sov för att äta direkt ur frysen!
 
Mamma och pappa lagade långkok och bakade eget bröd, det var egentligen inget fel på den maten de gav oss (förutom att den var fettfri), men jag var mest intresserad av brödet, pastan, riset och potatisen. Mamma var så rädd att jag var så stor att hon ringde runt till alla mina vänner och belade mig med godisförbud. Hon till ochmed belade mig med godisförbud hos den lokale ICA handlaren, men jag manipulerade mina bröder att köpa ut åt mig.
 
Jag blev också väldigt mobbad. I busskön spottade de äldre barnen på mig och ibland fick jag hem hemska brev. Jag kommer ihåg en dag när det låg en bränd CD-skiva i vår brevlåda som innehöll 1 enda låt "Rullar fram med Fronda". När jag blev 15 år så anmäldes 2 grabbar, de blev rättegång och de blev dömda. 
 
När jag tittar tillbaka på min barndom vill jag aldrig mera uppleva den. Jag är glad att jag är vuxen och slipper det trauma jag fick gå igenom.
 
Tonår
Jag flyttade hemifrån som 16-åring då det var 2h enkel väg till gymnasiet. Och då började min tonårsrevolt. Jag gick ut högstadiet med höga betyg men i gymnasiet började jag festa 2-4 dagar i veckan. För att döva bakfylleångesten åt jag godis och kakor. Jag började också isolera mig allt mer, ville inte träffa folk. Detta gjorde att jag hade 70% fråvaro i skolan och fick ofullständiga betyg. En skam, jag som alltid varit en prestationsprinsessa!
 
 
 
Jag fick också behandling av ätstörningsläkare, men inte ens det hjälpte. Det fanns ingen terapi i världen som kunde få mig att äta lagom. Mina pengar räckte inte långt så jag lånade mycket av mamma & pappas obefintliga kassa för att finansiera mitt sockermissbruk. Jag var så stor och så sjuk att jag inte visste hur man överlevde utan socker. 
 
I hela mitt liv har jag lidit av astma och allergier. Jag hade så mycket astma att min dosering inte räckte långt och därför så gick jag till flera olika läkare för att få flera recept. På den tiden fick man recept på gula lappar så ingen höll koll på det totala uttaget. Jag var också allergisk mot ägg, fisk, fågel, nötter, pälsdjur med mera... 
Jag åkte in till akuten minst en gång i månaden och var helt handikappad av mina allergier, astma och övervikt. Min hygien var ursusel, det var avlagringar i toaletten, ett diskberg och jag är glad om jag duschade en gång i veckan.
 
Efter gymnasiet började jag jobba som telefonförsäljare. Jag var bästa säljaren - när jag var där - men oftast var jag hemma "sjuk". Jag hade 30 panikångestattacker om dagen och började närma mig 170 kilos sträcket. Mitt liv var kaos. Jag hade ingen moral eller etik, jag ljög, stal och manipulerade för att få dagens fix.
 
När jag var 20 år fick jag min dödsdom. Antingen gå ner i vikt eller dö inom 2 år. Mina hälsovärlden var katastrof. Bilbälten räckte inte runt magen, jag kunde inte böja mig ner och knyta mina skor och jag hade inget liv. Appropå skor, jag fick köpa storlek 42 för att mina fötter var så breda. Idag har jag storlek 36/37.
 
 
 
Vändningen
När jag var 20 år gammal snubblade jag över LCHF när jag stod i operationskön till en gastric bypass. På den tiden fanns inga tidningar eller inspokonton för LCHF. Det var verkligen okänt! Men jag valde att prova och första året så satt jag enbart i soffan och åt bacon - och tappade 40 kilo! 3 års gymnasiebetyg läste jag upp på 3 månader med alla rätt på varje prov och jag kunde nästan sluta helt med min medicinering.
 
Mitt liv idag:
 
- Civilingenjör
- Minus 95 kilo
- Blivit fri från allergier (kan äta fisk och i veckan kunde jag för första gången umgås med en hund 1 vecka i sträck)
- Fri från panikångest 
 
LCHF har verkligen gett mig ett liv. Inte ett liv TILLBAKA, då jag inte hade något liv innan dess. LCHF i kombo med behandling för beroende (samma behandling alkoholister och narkomaner får) och styrketräning har gjort mig frisk, smal och lycklig. Det är en enorm gåva!
 
Och vet du vad? Kan jag, kan du också!
 
KÖSS
 
 
11
Petra

Tack för att du delade med dig! Vilken barndom...fantastiskt att du har tagit dig dit du är! Kram Petra <3

Petra

Tack för att du delade med dig! Vilken barndom...fantastiskt att du har tagit dig dit du är! Kram Petra <3

Carin S

Tack för du delade med dig av din historia. Vilken otrolig resa du gjort. Du är en inspirationskälla oavsett vilka problem o mål som vi har. Intressant att du blivit bra från astma o allergi.
Fortsatt lycka till!
Glad Påsk utan socker
Carin

Sonja

Otroligt jobb du gjorde!!

Sanna

Kul att få läsa hela din historia. Jag har följt dig i massa år men aldrig riktigt fattat hur allting började. Du är en fantastisk inspiration!

Anonym

Tack för att du delar med dig! <3 Du har alltid haft en sån utstrålning och självförtroende genom alla tider!Tänker att din bakgrund gett dig din enorma drivkraft!

Anonym

Och sen vill jag ge den yngre My en stor kram för allt stök du fått gå igenom för att människor inte förstår hur man beter sig mot andra!

Camilla

Tack för att du delar med dig!! Det betyder mycket och får mig att tro att också jag kan klara av det!

toxikolog

Wow, vilken historia du har. Du är ju verkligen alldeles fantastisk som kommit dit du är med de förutsättningarna! Vilket livsöde! Visste inte allt detta, men detta gör ju att du VERKLIGEN vet vad du pratar om och har mycket erfarenhet och kan plocka fram känslor och tankar på en helt annan nivå än många andra.

Så grymt starkt jobbat och imponerande!!!

Inte nog med det - du är en så himla fin, omtänksam och underbar vän också. Så äkta, genuin och härligt sprallig på ett sätt jag inte förstått att du var förrän jag träffade dig! <3

Anonym

Hej! Jag har en 11-årig son som liknar dig på bilden där du har en gul tröja med blommor. Vi har via skolsjukvården fått en tid hos dietist samt Claude Marcus. Jag vägrar att låta min son träffa den galningen o undrar om du vet någon med LCHF-tänk som även tar sig an barn? Gärna i Sthlms-trakten
Min man är tyvärr av åsikten att det räcker att äta mindre o springa mer & behöver träffa någon som kan få honom på andra tankar. Jag lyckas inte & mitt hjärta gråter för vår lilla kille.
Varma hälsningar, Madde

Anonym

Hej! Jag har en 11-årig son som liknar dig på bilden där du har en gul tröja med blommor. Vi har via skolsjukvården fått en tid hos dietist samt Claude Marcus. Jag vägrar att låta min son träffa den galningen o undrar om du vet någon med LCHF-tänk som även tar sig an barn? Gärna i Sthlms-trakten
Min man är tyvärr av åsikten att det räcker att äta mindre o springa mer & behöver träffa någon som kan få honom på andra tankar. Jag lyckas inte & mitt hjärta gråter för vår lilla kille.
Varma hälsningar, Madde