Motivet bakom matvalen

Jag har bantat i hela mitt liv. I hela mitt liv har jag fått för mig att mitt värde sitter i min vikt. Jag skulle alltid ner, ner, ner. Idag tänker jag inte på samma sätt, idag tänker jag på min känsla i kroppen mer än vikten i kilon.
 
Det är så jävla ångestframkallande att enbart tänka i vikt och att man måste ner. Hela livet liksom förpestas av bantande. Förr i tiden fick jag massiv ångest om jag åt "för mycket" eller "fel". Idag kan jag känna att det inte känns najs om byxorna är tighta, men det ger mig ingen ärkeångest. 
 
Idag kan jag äta saker som inte ligger i min ordinarie matplan när jag är på resa. Om jag äter ostar så spiller det inte längre över i min vardag och jag äter så det sprutar ur öronen. Jag tror det beror på att jag inte är fixerad vid min vikt längre - jag bara fortsätter äta som vanligt när jag kommer hem igen. Att äta något överviktsframkallande för i tiden gav mig sjuk ångest, nu så bryr jag mig inte. Därför väcks inte merbegäret att döva ångesten och därför fortsätter jag äta som vanligt när jag kommer hem.
 
Ja, jag tycker det är jobbigt att konstatera att jag inte direkt blivit smalare över semestern, men det innebär inte att jag får ångest och slår på mig själv. Jag vet att när jag är i mina rutiner så ramlar det av efter en tid. Jag behöver inte vara supertight jämt - för mig är det mer värt att ha frihet att äta flexibelt än och då "offra" att jag känner mig plufsig en vecka än att jag blir låst av ångest och inte kan äta något! Ångesten är verkligen en rotorsak till att vi fortsätter äta även fast semestern är slut.
 
Hur kommer det sig då att jag inte äter bröd och glass när jag är borta? Dels har jag 0 intresse av det, dels så är jag sockerberoende och då jäklar spårar det ut! Det är det inte värt.
 
Jag mår allra bäst när jag bara äter kött och smör - jag blir bäst mentalt och min kropp mår bäst på den kosten. Därför väljer jag att äta så, inte för att gå ner tonvis i vikt eller för att jag inte "får" äta något annat. När jag semestrat ett par dagar liksom längtar jag tillbaka till rutinerna igen, att må sådär toppen i kropp och knopp. Då blir det enkelt - det blir en morot och ingen piska att välja "tråkig" mat.
 
Vad är motivet bakom dina matval? Morot eller piska?
 
KÖSS
 
 
1
Alicia

Motivet bakom mina matval är nu för tiden 9 av 10 gånger för att må bra och fungera optimalt, jag har mått sååå jääävla kasst fysiskt och psykiskt av den kost jag ätit innan i alldeles för många år!

Just nu tänker jag mycket på hur jag vill bli som mamma i framtiden om jag får möjligheten att bli förälder tillsammans med min sambo någon gång och det motiverar mig allra mest, jag vill ju bli en pigg, frisk, utåtriktad, glad och sund mamma! Och det blir jag på LCHF-kost utan sötningsmedel.

Jag tänker att jag vill vara så "färdig" med mig själv som möjligt när det kommer till mina tidigare mat-demoner INNAN familjelivet, jag vill ta fullt ansvar för mig själv och mitt välmående. Jag har så många vänner som lämnar sin egen hälsa åt slumpen och tror att "när de skaffar barn så kommer de ju skärpa sig med kosten och hälsan" men de fastnar bara ännu hårdare i kak-bak-fika-två-gånger-varje-dag-trötthets-övervikts-träsket. Att lägga en trygg och sund matgrund för mig själv NU för att undvika träsket SEN, är min bästa morot just nu! KRAM