Min kropp är okej

Vi som tvångsmässigt bantat hela livet vet hur svårt det är att sluta banta. Det är liksom en snuttefilt.
 
Jag tror att alla människor går runt med ett svart hål i sig, ett hål vi fyller på olika sätt. Ett driv att bli älskade, accepterade och att få höra till. 
 
När jag växte upp vägde jag mycket mer än andra barn, omgivningen matade mig då med åsikter och goda tips att jag behöver banta, att jag behöver gå ner i vikt. Som liten tolkade jag det som att om jag går ner i vikt får jag höra till. Jag började liksom hos dietisten som 6-åring, viktväktarna som 9-åring och pulverdiet som 11-åring. Även om man inte började sin bantarkarriär lika tidigt som jag gjorde så formar samhället  oss redan från start. Vi skall se ut på ett visst sätt för att få höra till.
 
Vi kanske aldrig tänker på det, men det underliggande budskapet i kroppsnormen är att vi kommer bli accepterade - alltså får vi höra till, få trygghet och uppskattning - om vi väger på ett visst sätt. Därför är bantande en snuttefilt för oss. Vi tror omedvetet att vi skall få det där svarta hålet fyllt bara om vi går ner X kilon. Det är absurt, men helt logiskt i våra stenåldershjärnor.
 
Har du tänkt på att män får se ut hur fan som helst på TV? Jag tänkte på det här om dagen när jag såg deckare och dokumentärer på Netflix. Jag såg både "snygga" och "fula" män. De "fula" männen hade huvudroller också, de var överviktiga, flintskalliga och skäggiga. De hade pondus. Men kvinnorna, ALLA kvinnor jag såg, var smala och vältränade med fint smink. Detta gäller inte 100% av alla serier, men tyvärr majoriteten. Budskapet som matas ut är att vi kvinnor måste se perfekta ut för att få rätt att synas. Vi skall vara kompetenta OCH snygga. För männen räcker det med att vara kompetenta.
 
Det är därför inte konstigt att det är vi kvinnor som mest har problem med maten. Vi marineras i dessa sjuka ideal. Jag får inte lov att höra till om jag inte är snygg också.
 
Det är därför det är så jävla läskigt att sluta banta, att sluta banta och sluta jaga siffror är det absolut allra modigaste en kvinna kan göra - och de krävs övning. Jag tar 2 steg framåt och steg tillbaka. Ena dagen är jag stark och säger fuck it, nästa dag kan jag bli superledsen och rädd, det är läskigt att släppa sin snuttefilt och inse att jag är värdfull för allt annat än min vikt.
 
Vi har liksom 2 val här i livet. Att antingen vara fast i en evig loop av bantande/hetsätning och elaka tanka om våra kroppar som samhället stöttar, ELLER att slå sig fri och gå med skakiga ben på en stig som samhället förkastar. Att sluta banta, börja äta och dagligen öva sig på att syna bluffen. Tyvärr är den stigen ganska ensam, men jag finns här för dig!
 
KÖSS
 
 
3
monica

Vem har egentligen bestämt att kvinnor ska gå halvnakna och ständigt visa upp sin kropp. Såg en orkester från Enland häromkvällen. Kvinnorna bär baddräkt med kjol. Absolut tycker jag att klädbyte i jämlikehetens namn vore på tiden. För 100 år sedan var kvinnor lika påklädda som män. Inte visade mormor armar och ben. Varken hon eller morfar gick ut barhuvade.

Lena i Umeå

Ber om ursäkt för det jag skriver nu, men du i den där klänningen är verkligen en fröjd för ögat. Sååå fin.

Hanna

Tack my för dina ord. Jag har alltid varit inom spannet vad man kallar normalviktig. Jag är normen i det hänseendet men har alltid fått höra att jag är smal/söt/fin. min uppfattning blev då (och är ff delvis) att jag bara duger om jag är smal/söt/fin vilket har varit med (och allt i samhället och såklart vi lever ju i en värld där kvinnor och även flickors kroppar sexualisers) och skapat en dålig självkänsla hos mig, som jag idag jobbar på och börjar återfå en sundare kroppsuppfattning och en del till det är du my delar om din resa så tack 💐