Att läka eller att skada

Vi alla bär med oss trauman från livet och barndomen. Ett trauma är inte bara vad vi tänker vid första anblick - en händelse som en katastof eller eller att någon slår oss. Det är också upprepade missgärningar under lång tid. Exempelvis när en förälder säger små taskiga kommentarer hela tiden eller att omgivningen hela tiden kommenterar din vikt. Det skapar trauma hos oss.
 
När vi genomgår trauma så skyddar sig vår hjärna med olika försvarsmekanismer. Om föräldern aldrig gav oss uppmärksamhet förutom när vi presterat är det lätt att vara duktiga flickan. Om vi aldrig fick lov att bli arga så är det lätt att när vi känner grundkänslan ilska börjar vi gråta istället. 
 
Som vuxna har vi 2 val: vi kan välja att läka eller att skada. Våra beteenden kommer skada omgivningen om vi inte läker. Vi snäser, håller på med försvar och är rädda - allt för att hjärnan har lärt sig att situation X är farlig och att vi där måste tillämpa försvar. Det kan också vara så att när vi växte upp i en lynnig omgivning att vi hela tiden bär på oro för vad som skall komma. 
 
Vi behöver därför titta på vilka situationer som som framkallar våra traumastrategier - för de finns där och vi alla bär med oss dem om vi inte hade en supertrygg barndom.
 
Det gör ont att utforska sina trauman, men liksom fysisk smärta skyddar oss för att få skador på vävnader så gör psykisk smärta samma jobb - skyddar oss från skador på själen. Så det är okej att ha ont i själen.
 
KÖSS
 
2
Anonym

Jag jobbar med detta, och gillar absolut inte att man skriver på det här viset på en populär blogg. Hoppas att folk förstår att läsa detta med en nypa salt. Jag förstår vad du försöker skriva, någonting av det är riktig information, men annat är mycket förvirrande och drar många över en och samma kam.

Anonym

Lite sjukt att ha sig själv som norm för allt mänskiligt beteende va?