Ett steg tillbaka och två steg fram

När vi vill göra en stor förändring i livet så vill vi oftast att det sker NU och så tror vi gärna att vägen är spikrak. Om vi vill gå från att äta ostbågar till att träna ett par dagar i veckan så vill vi att det ska ske i ett ögonblick.
 
Det är något speciellt för människan - vägen är aldrig spikrak. Den är krokig och snirklar sig fram och tillbaka utan att vi riktigt förstår vad som är syftet med det. Vi får räkna med att om vi är vana att sitta i soffan alla dagar i veckan och sedan börjar träna att vi någon gång kommer hamna där igen. Det är som att vi måste smaka på det förflutna någon gång för att få en varaktig förändring och det är helt okej.
 
När vi ska leva sockerfria så behöver förstå att det kommer komma med bakslag - vi kommer hamna i gamla mönster då & då och det är helt okej - det innebär inte att vi har misslyckats.
 
Jag känner och vet ingen som ändrat sitt liv från en dag till en annan. De vanor vi har byggt upp är starkt förankrade i oss och alltid det alternativ vår hjärna kommer att föredra framför nya vanor. Därför är det okej när vi faller tillbaka, vi är alltid påväg framåt.
 
KÖSS