Att vara normal i kroppen

I hela mitt liv har min kropp legat utanför normen. Den har blivit mobbad, skammad och ifrågasatt. Idag är den helt "normal", helt oladdad.
 
Jag är absolut inte den smalaste i gemet, jag är inte heller störst. Jag bara är. Och det är en lustig känsla. Att dra strlk 38/40 och vara medelsvensson. Ingen som ser mig på stan skulle någonsin tänka något om min kropp - den är som vilken kropp som helst.
 
Jag är så nöjd med det, tacksam. Att slippa fighten. Jag har noll behov att bli pytteliten. Jag behöver inte se ut som en supermodell. Några hade säkert velat banta om de hade min kropp, vissa hade lagt sig under kniven för att skära bort all lös hud. Jag hade kunnat späna bort 15 kg och skära bort kilovis med hud, lyfta tuttarna och försökt med tid, pengar och energi se perfekt ut.
 
Istället så är jag så nöjd att vara normal. Min mage ser 7 resor värre ut än någon som fött 3 barn. Och jag älskar den, den är min. Med kläder på tänker man inte på det och jag har inget behov av att gå i bikini, min rosa baddräkt är supersöt.
 
Under livets gång kommer jag säkert penda upp och ner i storlek. Min kropp kommer förändrs hormonellt och jag kommer äta perfekt i perioder och vara ute på hal is i andra. Det är okej, det är ju så livet ser ut.
 
Min kropp bär mig, fungerar och finns där. Och jag tycker hunger är för jobbigt och mat är för gott för att plåga mig. Livet är så mycket mer än att banta och betala räkningar.
 
Att ha en "normal" kropp med skavanker och brister, som drar en mellanmjölksstorlek och lever och bär - är allt jag någonsin önskat mig. Att få utrymme att tänka på roliga och viktiga saker istället för att noja över kroppen är en sån oerhörd befrielse.
 
KÖSS
 
 
2
Anonym

Vilket fint inlägg och härlig inställning! Vilken fantastisk resa du har gjort, inte bara fysiskt, utan framförallt mentalt.

Svar: TACK kära du <3
My Westerdahl

Helena

Helt okej,men andra ord..normalt är bra :)

Svar: <3
My Westerdahl