En sockerberoende anorektiker

Den allmäna myten är att alla sockerberoende är överviktiga. Detta är en myt jag vill slå hål på. Övervikt KAN vara en av konsekvenserna av sockerberoende, men är inte alltid det. Beroende är en själslig, andlig och fysisk sjukdom som tar död på oss. Möt Isabelle, en sockerberoende tillfrisknad anorektiker.
 
 

"Isabelle, allt är inte svart eller vitt", "Du behöver inte vara så extrem".  

Jo, just så är det att vara beroende. Allt är antingen svart eller vitt, mycket eller lite. Det finns ingenting som heter lagom i min värld. Antingen är det högsta växeln och full fart i skarpa kurvor eller farfarsbilarna på Liseberg - det går per automatik. Det handlar inte om att ha någon diagnos, att vara en rastlös själ eller att vara otålig. Det handlar om en beroendehjärna som reagerar, aktiveras och hålls i schakt på olika sätt. Det är ett sätt att hantera livet, känslor och tankar. 

Jag är beroende. Jag är en tillfrisknad anorektiker, har en ortorexi under uppsyn och har gjort en snabb karriär inom bulimispektrum. Allt på grund av ett utlösande sockerberoende. 

Jag har så länge jag kan minnas brottats med min beroendehjärna. Från underätning till överätning och tillbaka igen. Men det är först på senare år som jag har kommit till insikt och blivit ärlig med mig själv. Jag är beroende, jag är en beroendepersonlighet som hela tiden strävar efter att få min fix, att få kickar, att få bekräftelse eller må bra för en stund. 

Att äta har alltid varit mitt sätt att hantera livet. Oavsett om det handlar om jobbiga känslor, livskris eller rent av lycka och eufori. Min lösning har varit att äta. Eller att inte äta. 

 

Det är just den komplexiteten som jag vill belysa. Beroendeproblematiken. Beroendesjukdomen. Den finns där hos oss alla, mer påtaglig för vissa, men utloppen ter sig så himla olika. Det syns inte alltid utåt heller. Det finns generella uppfattningar om vad tvångsmässig ätning innebär men till syvende och sist är vi alla människor med olika bakgrunder och uttryck för vårt innersta. 

Jag är en anorektiker i en bulimikers kropp som genom min ortorexi håller mig "fit". Det är så jag alltid har sett på mig själv. Hälsan själv, sund mat och mycket träning. I själva verket äter jag på känslor. Underäter eller överäter. På vägen från anorexin gjorde jag en avstickare inom bulimispektrum. Jag skyllde min hetsätning på hormoner. Jag hade efter en lång sjukdomstid äntligen lyckats bli gravid och föda fram en vacker dotter. 

Jag är uppvuxen i en dysfunktionell familj. Från min barndom minns jag mest mörker, mobbing, psykiskt och fysiskt lidande. Jag har ett fotografiskt minne som aldrig låter mig glömma detaljer. Har man svårt att sudda bort minnesbilder, ja då flyr man på andra sätt. Jag har gjort det genom mat, alkohol, träning, arbete och relationer. Och i enorm konsumtion. Ju äldre jag blivit desto svårare har mitt sug- och tätt sammankopplade flyktbeteende varit att mätta. 

Jag har i perioder startat morgonen med 6-8 polarkakor med nutella, ätit på McDonalds tre gånger om dagen eller tryckt i mig en form kladdkaka under en håltimme. Andra perioder har jag svält mig själv till den grad att min kropp har fått fysiska men. För 4 år sedan låg jag på min dödsbädd. Jag fick besked om att jag eventuellt inte skulle överleva veckan ut. Det var en tisdag. Mina värden var så dåliga, mitt hjärta riskerade att stanna om jag stressade, klev in i ett flygplan eller skrattade. Det som skulle vara mina bästa år, där låg jag, som en grönsak. Allt till följd av ett omättligt sockerberoende. Ett beroende som jag under 13 års tid höll i schakt genom att svälta mig. Nolltolerans. Jag tillät mig inte att äta tillräckligt, jag kompenserade med träning inför varje mål mat och tillslut hade jag inte tillräckligt många timmar på mitt dygn till att äta och träna att jag helt enkelt struntade i att sova. 

Jag bestämde mig för att överleva. Det tog tid men det gjorde jag. Jag lever. Idag med en fantastiskt fin dotter som är resultatet av en livslång och stark kärlek mellan mig och min man. 

Jag är anorektiker. Jag är en överlevare. Jag är en tvångsmässig ätare, som till följd av självhat tvingade mig själv att leva utan "onyttigheter" i över 13 år. Och så kom äntligen graviditeten.  49 kg lätt genomgick vi en IVF och blev gravida. Det var en lång och svår resa men nu var vi där. Med det kom också ett nytt utlopp för beroendesjukdomen. Jag började som höggravid att hetsäta. Jag åt tvångsmässigt. Mina hormonnivåer var så skyhöga att jag trotsade min tvångsmässiga anorektiker och satte full fart mot bulimikernas land. Med det kom också stort psykiskt lidande. Mitt kontrollbehov tillät mig inte att ta tillvara på graviditeten och "njuta". Nej, självhatet var aldrig läkt och jag straffade mig själv ständigt med kompensationstänk, träningshets och ett pendlande mellan över- och underätning. 

Sockermonstret höll mig krampaktigt kvar i sitt starka grepp även efter förlossningen. Med facit i hand tror jag att det hela bottnade i en inre kamp. Efter 13 års svält och stress fick jag panik av tanken att återgå till det livet. Min kropp hade "tillåtits" äta igen. Äta allt. Och för mycket. Jag var rädd för att tappa kontrollen, åt båda håll. Hela tiden vågskålen; överätning-underätning. ​

Beroendesjukdomen är lurig. Den kan ta fruktansvärda uttrycksformer. Det syns inte alltid hur mycket du lider. Är du anorektiskt smal syns det att man svälter sig. Är man stor i maten och dessutom har en övervikt, ja då ses man som bulimiker. Men kom ihåg att det inte är så enkelt. Beroendesjukdomen ljuger, manipulerar och tar sig olika former hela tiden för att få fotfäste och fastna hos en människa. 

Jag bloggar på Wellbeingbybelle.devote. se. Där delar jag min resa, min livsberättelse. Där talar jag om kost och hälsa utifrån såväl friskhetsfaktorer som beroende. 

TACK till er och till lchfingenjören för denna ära, att gästblogga här. 

Vill du publicera din sockerberoendeberättelse på bloggen? Du kan välja att vara helt anonym om du vill. Maila din berättelse till LCHFIngenjoren@outlook.com

 
1

2 år sockerfri

5/5-15 är ett datum jag aldrig kommer att glömma. Det var dagen jag kapitulerade inför min sjukdom sockerberoende. Det var min allra första abstinenta dag. Det var min allra första dag som sockerfri, min första kursdag hos beroendeterapeuterna på Arteget. 
 
Dagen innan tog jag mitt förhoppningsvis sista sockeråterfall. Jag åt START med flytande honung istället för mjölk. Jag var supersjuk i mitt sockerberoende. 
 
Jag har ätit enligt LCHF sedan 2010, och första året gick riktigt bra. Jag lyckades att hålla mig clean och var hög på tanken att få äta mig mätt men ändå gå ner i vikt. Efter det började sockeråterfallen komma smygandes. När jag gifte mig vägde jag 85 kilo, tog en bit bröllopstårta och sedan åt jag mig upp till 110 pannor igen. Jag åt socker fram och tillbaka i 9 månader och var fast i sjukdomens klor. Som tur var snubblade jag över en intervju med Kicki Käller som berättade om sockerberoende och jag spontananmälde mig till deras sockerdetoxkurs. Det var det bästa beslut jag har tagit.
 
Sedan 2010 har jag tappat 95 kilo på egen hand. Jag hade 2 år kvar att leva och var handikappad av min kropp, ångest och sjukdom. 
 
Att inse och kapitulera inför min sjukdom är det bästa jag har gjort för mig själv. Det har gett mig så mycket, det har gett mig livet tillbaka.
 
Förr när jag gick upp i vikt hatade jag mig själv och min kropp. Jag skyllde det på dålig disciplin och karaktär. Idag när jag går upp i vikt i perioder, vet jag att sjukdomen har tagit ett grepp om mitt liv. Jag kan fortfarande bli obekväm i min kropp, men jag tycker att andra människor ska ge fan i min viktuppgång. Jag anser att omgivningen har lika mycket rätt att klanka på min viktuppgång som när en annan insjuknar i ett skov av MS.
 
Förr så var dieter min högre kraft. En ny diet skulle startas i ur och skur. Idag tar jag till hjälp av beroendeterapeuter, 12-stegsprogram, meditation och mentala verktyg när jag insjuknar i ett skov. Förr var det kilon, idag är det psykisk hälsa.
 
Förr skämdes jag över mitt ätbeteende. Idag har jag planlagt alla mina återfallssignaler och alla, från min man till de jag är chef över, till de allra högsta cheferna på det globala IT-företaget jag jobbar på - är medvetna om mitt ätbeteende. Jag skäms inte längre, jag ber om hjälp och vågar blotta min svaghet gällande mat.
 
Förr hade jag en varm offerkofta, det var så jävla synd om mig för att just jag hade kontrollförlust gällande mat. Att jag gick upp i vikt av minsta lilla medan folk kan trycka pizzor och dricka öl utan att det påverkar. Idag vet jag att i detta liv så blev maten min utmaning. Alla har något de brottas med, dåliga relationer, sjukdomar, svårt i skolan/på jobbet. Just min förbannelse är maten och jag har ett ansvar att hålla mig frisk. Det är inte synd om mig, det är ett konstaterande bara.
 
Med hjälp av att jag äntligen fått en etikett att sätta på min svaghet så har jag också fått kraft och verktyg att må bra. Jag förstår att sjukdomen inte bara håller sig till maten, jag har extremt många utlopp. För att hålla mig frisk måste jag hålla ett öga på hur jag beter mig mot folk i min omgivning, sluta med alkohol och se till att anknyta till människor och inte till föremål som mat.
 
Jag vet också att jag aldrig kan lägga ner garden. Jag har träffat människor som levt fria från socker i 10 år och sedan tagit ett återfall och blivit supersjuka.
 
Med hjälp av denna insikt har jag klarat av att hantera livet. I relation är jag relativt nyabstinent, så ännu hanterar jag det inte 100 - men jag överlever. Jag gick igenom 4 dödsfall, en skiljsmässa och oron att inte ha ett eget hem - utan att äta socker eller dricka alkohol. Och det är av en anledning: programmet. Jag fick hjälp av sockersystrar att överleva, jag fick hjälp av omgivningen att hålla mig sockerfri. Det finns hopp och stöd och man behöver inte vara själv. Och det stavas inte DIET, det stavas GEMENSKAP.
 
Idag har jag levt i 2 år utan socker, mjöler, sötningsmedel, mejerier (undantaget smör) och alkohol. Det är helt sjukt. Hur jag firar? Jag unnar mig en veckas semester. Idag ska jag och min älskade älskade man på SPA. Sen blir det att åka till sthlm men min tjejkompis. För det är jag fucking värd!
 
KÖSS
 
 
7

Läsarbrev från en sockersyster

Fick ett jättefint brev från en Sockersyster. Ni kanske läste artikeln om henne på Kostdoktorn och jag tycker hon är sååå superinspirerande. 
 
"Hej My!            
Har följt din blogg nu i nästan fyra år och det slog mig att jag har så otroligt mycket att tacka dig för, att det inte är mer än rätt att du får veta hur tacksam jag faktiskt är, och hur enorm positiv påverkan du haft på mitt liv! Förhoppningsvis kan jag skänka lite glädje eller påverka din dag i en positiv riktning idag, så som du så ofta gör med min 😊
 
Mitt namn är SannaMari, och du kanske känner igen mitt namn från någon kommentar på bloggen eller instagram eller liknande. Jag är 21 år och definitivt sockermissbrukare. Detta hade jag dock aaaaaaldrig vetat om ifall det inte vore för dig. Jag har alltid tränat enorma mängder, då jag tävlat på elitnivå i bordtennis enda fram till sommaren 2016 då jag tog beslutet att börja studera på heltid. Kanske har jag träningen och eventuellt genetik att tacka för att jag aldrig varit direkt överviktig, men som sagt är sockerberoende så otroligt mycket mer än endast en orsak till övervikt, och jag tänkte berätta lite hur min kamp mot sockret sett ut.
 
Att tampas med ett sockermissbruk medan man elitidrottar är tufft. Det finns hela tiden socker tillgängligt runt omkring en olika former, och det måste konstant fyllas på med energi. Därmed uppmanas man också konstant att äta, och det är väl en av de stora nackdelarna när man i andras ögon uppfattas som normalviktig. ”Ät mer”, ”ta en chokladbit så du orkar nästa match också” med mer var något man ofta fick höra. Hur skulle de kunna veta att effekten en chokladbit hade på mig var motsatt från önskad effekt? Jag såg ju inte ens själv kopplingen förrän jag via din blogg fick insikt och kunde se sambandet mellan hur jag presterar och hur jag ligger till i mitt missbruk, det vill säga om min hjärna är avslappnad och fokuserad på uppgiften eller om den är totalt kapad av socker. Att det måste fyllas på med energi är ju sant till viss del, men för mig hade det alltid varit bättre med ägg eller en avokado.
 
 
När jag så småningom plockade bort maten jag inte klarar av lyckades jag lägga all fokus på idrottandet och det förde med sig en massa fina medaljer! 😃 Det är så otroligt viktigt att vara mentalt närvarande när man ska prestera (oavsett vad det handlar om), och skillnaden mellan sockerkapad hjärna och fri ”blå hund”-hjärna är enorm! Jag upplever även, precis som du, att min beroendehjärna (när den är i balans) har större förmåga till fokus på uppgifter, men också på att vara närvarande i relationer. Man går liksom all-in i allt man gör, och på det sättet är jag tacksam till min beroendehjärna. Jag hade kanske inte varit där jag är idag utan den. Jag kan också definitivt säga att jag inte varit där jag är idag om jag inte hittat din sida. För två år sedan hade jag ett halvår där jag var som mest kapad av sockret och jag var nära att gå in i en riktig depression. Gick upp en hel del i vikt och det var mörkt och dimmigt. Med dina konstanta uppdateringar såg jag en lösning och så småningom tog jag mig ur det på egen hand. TACK!
 
 
Vill även lyfta fram att de senaste inläggen du gjort om relationer är helt otroligt intressanta. Har nyligen inlett en relation (5 månader) och det är väldigt intressant att se hur det påverkar min beroendehjärna. Min uppfattning är att den blir väldigt mycket lugnare när jag är med min partner, jag klarar av livsmedel som du placerat i (kokoschips, minimorötter, frysta ärtor – kategorin) i väldigt mycket större utsträckning om du förstår vad jag menar 😉 Dvs livsmedel som jag vanligtvis hade kunnat överäta på är helt ointressanta när jag är med honom. Att grotta ner sig i detta ämne hade varit otroligt kul!
 
Summa summarum är sockermissbruk ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag studerar just nu ekonomi i kombination med business-mandarin men jag brukar skämta om att jag ändå kommer sluta som kostrådgivare eller vem vet, kanske sockerberoendespecialist?
Slutligen vill jag bara säga att jag hejar så ofantligt mycket på dig. Du är verkligen COOL! Tycker det är så otroligt kul att följa hur du uppmärksammar sockerberoende och jag ser verkligen hur det blir mer och mer allmänt känt för varje dag som går. Väldigt kul att ni ska starta Sockersystrar nu också med Frontallobskollaps, tycker även hon är riktigt cool måste jag säga.
Om du någonsin har vägarna förbi Stockholm och är sugen på att ”tjöta” lite med en sockersyster får du mer än gärna höra av dig. Detta gäller även Frontallobskollaps!
Varma hälsningar,
SannaMari
 
PS. Det går bra att följa mig på instagram: @smbolenius"
 
PS! Vill du berätta din sockerhistoria? Maila: LCHFingenjoren@outlook.com
 
KÖSS
4