Powered by Jasper Roberts - Blog

2 år sockerfri

5/5-15 är ett datum jag aldrig kommer att glömma. Det var dagen jag kapitulerade inför min sjukdom sockerberoende. Det var min allra första abstinenta dag. Det var min allra första dag som sockerfri, min första kursdag hos beroendeterapeuterna på Arteget. 
 
Dagen innan tog jag mitt förhoppningsvis sista sockeråterfall. Jag åt START med flytande honung istället för mjölk. Jag var supersjuk i mitt sockerberoende. 
 
Jag har ätit enligt LCHF sedan 2010, och första året gick riktigt bra. Jag lyckades att hålla mig clean och var hög på tanken att få äta mig mätt men ändå gå ner i vikt. Efter det började sockeråterfallen komma smygandes. När jag gifte mig vägde jag 85 kilo, tog en bit bröllopstårta och sedan åt jag mig upp till 110 pannor igen. Jag åt socker fram och tillbaka i 9 månader och var fast i sjukdomens klor. Som tur var snubblade jag över en intervju med Kicki Käller som berättade om sockerberoende och jag spontananmälde mig till deras sockerdetoxkurs. Det var det bästa beslut jag har tagit.
 
Sedan 2010 har jag tappat 95 kilo på egen hand. Jag hade 2 år kvar att leva och var handikappad av min kropp, ångest och sjukdom. 
 
Att inse och kapitulera inför min sjukdom är det bästa jag har gjort för mig själv. Det har gett mig så mycket, det har gett mig livet tillbaka.
 
Förr när jag gick upp i vikt hatade jag mig själv och min kropp. Jag skyllde det på dålig disciplin och karaktär. Idag när jag går upp i vikt i perioder, vet jag att sjukdomen har tagit ett grepp om mitt liv. Jag kan fortfarande bli obekväm i min kropp, men jag tycker att andra människor ska ge fan i min viktuppgång. Jag anser att omgivningen har lika mycket rätt att klanka på min viktuppgång som när en annan insjuknar i ett skov av MS.
 
Förr så var dieter min högre kraft. En ny diet skulle startas i ur och skur. Idag tar jag till hjälp av beroendeterapeuter, 12-stegsprogram, meditation och mentala verktyg när jag insjuknar i ett skov. Förr var det kilon, idag är det psykisk hälsa.
 
Förr skämdes jag över mitt ätbeteende. Idag har jag planlagt alla mina återfallssignaler och alla, från min man till de jag är chef över, till de allra högsta cheferna på det globala IT-företaget jag jobbar på - är medvetna om mitt ätbeteende. Jag skäms inte längre, jag ber om hjälp och vågar blotta min svaghet gällande mat.
 
Förr hade jag en varm offerkofta, det var så jävla synd om mig för att just jag hade kontrollförlust gällande mat. Att jag gick upp i vikt av minsta lilla medan folk kan trycka pizzor och dricka öl utan att det påverkar. Idag vet jag att i detta liv så blev maten min utmaning. Alla har något de brottas med, dåliga relationer, sjukdomar, svårt i skolan/på jobbet. Just min förbannelse är maten och jag har ett ansvar att hålla mig frisk. Det är inte synd om mig, det är ett konstaterande bara.
 
Med hjälp av att jag äntligen fått en etikett att sätta på min svaghet så har jag också fått kraft och verktyg att må bra. Jag förstår att sjukdomen inte bara håller sig till maten, jag har extremt många utlopp. För att hålla mig frisk måste jag hålla ett öga på hur jag beter mig mot folk i min omgivning, sluta med alkohol och se till att anknyta till människor och inte till föremål som mat.
 
Jag vet också att jag aldrig kan lägga ner garden. Jag har träffat människor som levt fria från socker i 10 år och sedan tagit ett återfall och blivit supersjuka.
 
Med hjälp av denna insikt har jag klarat av att hantera livet. I relation är jag relativt nyabstinent, så ännu hanterar jag det inte 100 - men jag överlever. Jag gick igenom 4 dödsfall, en skiljsmässa och oron att inte ha ett eget hem - utan att äta socker eller dricka alkohol. Och det är av en anledning: programmet. Jag fick hjälp av sockersystrar att överleva, jag fick hjälp av omgivningen att hålla mig sockerfri. Det finns hopp och stöd och man behöver inte vara själv. Och det stavas inte DIET, det stavas GEMENSKAP.
 
Idag har jag levt i 2 år utan socker, mjöler, sötningsmedel, mejerier (undantaget smör) och alkohol. Det är helt sjukt. Hur jag firar? Jag unnar mig en veckas semester. Idag ska jag och min älskade älskade man på SPA. Sen blir det att åka till sthlm men min tjejkompis. För det är jag fucking värd!
 
KÖSS
 
 
7

Läsarbrev från en sockersyster

Fick ett jättefint brev från en Sockersyster. Ni kanske läste artikeln om henne på Kostdoktorn och jag tycker hon är sååå superinspirerande. 
 
"Hej My!            
Har följt din blogg nu i nästan fyra år och det slog mig att jag har så otroligt mycket att tacka dig för, att det inte är mer än rätt att du får veta hur tacksam jag faktiskt är, och hur enorm positiv påverkan du haft på mitt liv! Förhoppningsvis kan jag skänka lite glädje eller påverka din dag i en positiv riktning idag, så som du så ofta gör med min 😊
 
Mitt namn är SannaMari, och du kanske känner igen mitt namn från någon kommentar på bloggen eller instagram eller liknande. Jag är 21 år och definitivt sockermissbrukare. Detta hade jag dock aaaaaaldrig vetat om ifall det inte vore för dig. Jag har alltid tränat enorma mängder, då jag tävlat på elitnivå i bordtennis enda fram till sommaren 2016 då jag tog beslutet att börja studera på heltid. Kanske har jag träningen och eventuellt genetik att tacka för att jag aldrig varit direkt överviktig, men som sagt är sockerberoende så otroligt mycket mer än endast en orsak till övervikt, och jag tänkte berätta lite hur min kamp mot sockret sett ut.
 
Att tampas med ett sockermissbruk medan man elitidrottar är tufft. Det finns hela tiden socker tillgängligt runt omkring en olika former, och det måste konstant fyllas på med energi. Därmed uppmanas man också konstant att äta, och det är väl en av de stora nackdelarna när man i andras ögon uppfattas som normalviktig. ”Ät mer”, ”ta en chokladbit så du orkar nästa match också” med mer var något man ofta fick höra. Hur skulle de kunna veta att effekten en chokladbit hade på mig var motsatt från önskad effekt? Jag såg ju inte ens själv kopplingen förrän jag via din blogg fick insikt och kunde se sambandet mellan hur jag presterar och hur jag ligger till i mitt missbruk, det vill säga om min hjärna är avslappnad och fokuserad på uppgiften eller om den är totalt kapad av socker. Att det måste fyllas på med energi är ju sant till viss del, men för mig hade det alltid varit bättre med ägg eller en avokado.
 
 
När jag så småningom plockade bort maten jag inte klarar av lyckades jag lägga all fokus på idrottandet och det förde med sig en massa fina medaljer! 😃 Det är så otroligt viktigt att vara mentalt närvarande när man ska prestera (oavsett vad det handlar om), och skillnaden mellan sockerkapad hjärna och fri ”blå hund”-hjärna är enorm! Jag upplever även, precis som du, att min beroendehjärna (när den är i balans) har större förmåga till fokus på uppgifter, men också på att vara närvarande i relationer. Man går liksom all-in i allt man gör, och på det sättet är jag tacksam till min beroendehjärna. Jag hade kanske inte varit där jag är idag utan den. Jag kan också definitivt säga att jag inte varit där jag är idag om jag inte hittat din sida. För två år sedan hade jag ett halvår där jag var som mest kapad av sockret och jag var nära att gå in i en riktig depression. Gick upp en hel del i vikt och det var mörkt och dimmigt. Med dina konstanta uppdateringar såg jag en lösning och så småningom tog jag mig ur det på egen hand. TACK!
 
 
Vill även lyfta fram att de senaste inläggen du gjort om relationer är helt otroligt intressanta. Har nyligen inlett en relation (5 månader) och det är väldigt intressant att se hur det påverkar min beroendehjärna. Min uppfattning är att den blir väldigt mycket lugnare när jag är med min partner, jag klarar av livsmedel som du placerat i (kokoschips, minimorötter, frysta ärtor – kategorin) i väldigt mycket större utsträckning om du förstår vad jag menar 😉 Dvs livsmedel som jag vanligtvis hade kunnat överäta på är helt ointressanta när jag är med honom. Att grotta ner sig i detta ämne hade varit otroligt kul!
 
Summa summarum är sockermissbruk ett ämne som ligger mig väldigt varmt om hjärtat. Jag studerar just nu ekonomi i kombination med business-mandarin men jag brukar skämta om att jag ändå kommer sluta som kostrådgivare eller vem vet, kanske sockerberoendespecialist?
Slutligen vill jag bara säga att jag hejar så ofantligt mycket på dig. Du är verkligen COOL! Tycker det är så otroligt kul att följa hur du uppmärksammar sockerberoende och jag ser verkligen hur det blir mer och mer allmänt känt för varje dag som går. Väldigt kul att ni ska starta Sockersystrar nu också med Frontallobskollaps, tycker även hon är riktigt cool måste jag säga.
Om du någonsin har vägarna förbi Stockholm och är sugen på att ”tjöta” lite med en sockersyster får du mer än gärna höra av dig. Detta gäller även Frontallobskollaps!
Varma hälsningar,
SannaMari
 
PS. Det går bra att följa mig på instagram: @smbolenius"
 
PS! Vill du berätta din sockerhistoria? Maila: LCHFingenjoren@outlook.com
 
KÖSS
4

Jhenny tog tag i sitt beroende

Jag är så himla lyckligt lottad som får vara med er sockersyskon på er resa! Ofta får jag härliga mail om berättelser hur ni mår så himla mycket bättre genom att ta tag i ert beroende. Så nu har jag bestämt mig för att börja fråga om jag får publicera era berättelser. Detta är Jhenny Magns historia:
 
"I februari skrev jag till dig. Tänkte dela med mig lite. 21 mars stod vågen igen nästan på 80 kg. (77-78) alltså min startvikt för 2 år sedan.. jag kände att nu får de vara nog. Jag lusläste din blogg. Gick igenom när jag hamnade i fällor och inte. Insåg att 70kg (delmål1) var en sjukt stor triggers för återfall. Oftast vid 70 började jag ge upp och åter ner i kolhydratsfällan. Jag valde bort att gå in i personalrummet när de fanns fika m.m jag dricker fortfarande visa zero produkter. Men aldrig en dag när jag ser/känner min beroende persoblighet. I söndags 14 veckor senare srod vågen på 65.5 (de senaste 2 veckorna 13-14 så har vågen annars legat ganska stabilg på 66.5-65.5) 65 är delmål2. Under dessa 14 veckor har jag igen börjat träna. Har haft ett tränings schema och inte låtit beroende övertala mig till annat. Har de inneburit att jag kanske inte hinner göra tvätten dagen så har tvätten fått vänta. Min hälsa är viktigast.. din blogg har gjort så mycket gör mig. Jag damma av alla mina gamla böcker från när jag läste till socialpedagog. Gick igenom att stegen en missbrukare har. Sa till min sambo att han får inte köpa hem socker o sånt om jag har en dålig dag. Jag förklarade hur mina beroende tendenser ser ut. Samt att inte under några omständigheter låta mig övertala honom till att köpa något åt. Tack för att du synlig gjorde allt detta för mig så jag kunda använda mig egna utbildning till att rädda mig själv. Jag måste fortfarande äta daglig medecin mot migrän. Men jag behöver inte ta starka behovs tabletter (var o varannan dag) och jag har inte längre ont i lederna.

Jag bifogar med en bild här. Den vänsta är när jag vägde 80 för 2 år sedan. Men jag jämnför med den delvis för att jag var nära på att hamna där igen. Samt för min egen ätstörningspersonlighet och beroende personlighet inte ska säga att det är någon skillnad. (Jag ser inte skillnad i spegeln därför tar jag bild o mäter)

Så tack. För din blogg. För att den kan vara så sjukt jobbig o läsa när man ser sig själv. Men tack! Jag vet inte om jag faller igen. Som beroende är de lätt. Men känner att jag har verktygen att ta mig upp. Tack"
 
 
 
Jhenny, du är en grym förebild! GRATTIS och starkt jobbat! Det är en sann utmaning att ta hand om sitt beroende!
 
Vill du också inspirera dina sockersyskon att ta hand om sitt beroende? Maila in din historia till: lchfingenjoren@outlook.com så publicerar jag på bloggen. Du kan vara anonym om du vill :)
 
KÖSS
3