Gästblogg: Rebecca Bergsland

Rebecca Bergsland är sockerberoende och engagerad biohacker både privat och inom sitt forskningsområde som sociolog. Hon har fått uppmärksamhet på utländska bloggar och Instagram för sina funktionella hälsoexperiment, bland annat alternativ sköldkörtelbehandling och hormonfri fertilitetstracking, som hon skriver om på Instagram-profilen Health outside the box (@healthoutsidethebox). På Quantified Self-konferensen i Amsterdam i juni kommer hon att presentera sin forskningsartikel om hur människors självuppfattning påverkas av konstant interaktion med teknologi.

Jag ska berätta om mitt sockerberoende, min biohacking-approach till hälsa och hur dessa två saker hänger ihop. När jag ser tillbaka på mitt tidigare liv som ovetande sockerberoende så tänker jag på obalans. Inte bara har jag pendlat upp och ner i vikt utan även levt i en mental berg-och-dalbana. Eller, egentligen har jag mått mer eller mindre dåligt hela tiden. Det är kanske också därför jag alltid experimenterat med min hälsa; testat olika saker för att må bättre och observerat effekterna. Förutom otaliga kostprojekt och träningsexperiment har jag exempelvis trackat migränanfall och använt egentillverkade hudprodukter. Men jag fick aldrig några vidare resultat, ingenting tycktes göra någon större skillnad och jag hade nästan accepterat kroniska tillstånd av huvudvärk, ångest och en diffus sjukdomskänsla. Det jag inte förstod då var att vägen till balans i kropp och själ hindrades av att jag levde livet enligt de officiella rekommendationerna: Motionera mer, ät mindre och därutöver finns det alltid ett piller att ta för resterande obehag och symtom. 2012, när jag hade levt i 28 år, uppdagades de fysiska konsekvenserna av den här livsstilen; en stor obalans i mina hormonsystem, bland annat en sköldkörtelinflammation och PCOS. Jag hade då slutat att få mens och kände konstant ångest, panik, muskelsvaghet och hjärndimma. De läkare och specialister som var inblandade i min vård ville avvakta och efter ett år utan behandling var mina prover inom referens och jag blev friskförklarad. Men mina symtom kvarstod.

 

Det var sensommar 2016 när jag äntligen insåg att jag var sockerberoende. Jag skriver ”äntligen”, för det var då allt vände, och jag ska berätta hur. Eftersom sockerberoende inte är en erkänd diagnos visste jag att någon hjälp från sjukvården skulle jag inte få. Därför började jag läsa på och lära mig mer, gick med i 12-stegsgemenskapen FAA (Anonyma matmissbrukare), för att sedan själv ta det första vacklande steget som sockerfri. När jag övergick helt till att äta riktig mat utan olika former av socker, mjöl och sötningsmedel hände något (jag hade visserligen ätit LCHF från och till i flera år men aldrig lyckats hålla mig ifrån socker helt någon längre tid). Förutom ett mentalt lugn blev jag viktstabil på en lägre vikt och efter bara några veckors tid hade jag mindre huvudvärk, bättre luktsinne, mer detaljerat smaksinne, en ökad hörsel, högre känslighet för beröring, och efter en tid kunde jag till och med sluta använda mina läsglasögon. Effekten förbluffade mig. För första gången hade jag blivit mer balanserad och frisk, och jag hade dessutom åstadkommit det själv! Plötsligt förstod jag att makten att förbättra min hälsa ligger hos mig. Insikten gav mig motivation att fortsatta läsa på och även ta ett flertal prover för att få en bild av hur det egentligen låg till med min hälsa. När jag såg vad som behövde förbättras lärde jag mig om ett problem i taget och började sedan testa mig fram för att se vad som ger resultat och gör just mig friskare.

 

Och det är där jag är idag. Genom ett litet steg i taget förändrar jag mig; förbättrar mig själv och min hälsa. Första steget är att ta tag i maten. De flesta som äter LCHF, keto eller paleo – kanske speciellt vi sockerberoende – har känt de positiva effekterna av att utesluta kolhydrater och förstått hur mycket kosten påverkar kroppen. Men det som många – både sockerberoende och ”normisar” – missar därefter är att man själv kan göra så mycket mer. Förutom mat, läkemedel och annat vi stoppar i oss så påverkas vi av allt ifrån andning, träning och naturligt/elektriskt ljus till krämer vi smörjer på vår hud

och konventionella hårprodukter. Om man vill må bra, eller bara bättre, är därför ett helhetsperspektiv på hälsa nödvändigt; där man tar hänsyn till alla aspekter i livet. Ett förslag till ett andra steg efter en kostförändring är att göra det som ter sig mest angeläget. Två saker jag gör som förbättrar min hälsa avsevärt utöver kosten är exempelvis:

 

* Jag behandlar min hypotyreos, Hashimotos och binjureutmattning på egen hand, utan Levaxin.

* Jag följer min fertilitetscykel och behöver inte använda preventivmedel med hormoner därför att jag vet exakt när jag är fertil och inte.

 

Att testa olika saker och själv göra sin kropp friskare är en otroligt empowering känsla. Jag går inte längre omkring och mår dåligt och tror att det är min lott i livet, att jag inte kan göra något åt mina problem. Istället hackar jag mitt sockerberoende, binjurar och sköldkörtel i synnerhet och min biologi och hälsa generellt. Eftersom sockerberoende inte är en erkänd diagnos kan egentligen alla vi som är sockersyskon kalla oss biohackers. Vi tar eget ansvar för vår hälsa och testar oss fram på ett alternativt sätt till vad som fungerar för oss – health outside the box! För min del har en biohacking-approach gett mig kontrollen över min hälsa och förbättrat mitt psykiska och fysiska mående. Alla som vill må bra, eller bara bättre kan med fördel inspireras av biohacking-synsättet.

 

/ (@healthoutsidethebox

 

 
6

Gästblogg

Jag tycker det är väldigt spännande och intressant att lyssna på andra människors erfarenheter om LCHF. Speciellt när de äter LCHF pga en helt annan anledning än jag själv. 

På eventet En friskare framtid i Falkenberg mötte jag en inspirerande man som heter David som berättade om sin LCHF-resa för mig. Därför vill jag gärna dela med Davids berättelse till er också. Sprid gärna denna vidare till dem som tränar, som är normalviktiga och som inte har problem med ätmönstret. 

Här kommer Davids berättelse:

 

Min resa från ointresse av mat till nutritions-NÖRD!

 

Mitt förhållande till mat sedan barnsben, har alltid varit att mat är ett nödvändigt ont. Hade det funnits ett piller som hade gjort att man hade blivit mätt så hade jag varit dess största konsument.

Växte upp i en normal familj, med en mamma, pappa samt en 5 år äldre syster. Min mamma stod ofta vid spisen och lagade ett mål hemlagad mat varje dag medan pappa ofta tog hand om disken. Övriga måltider var nog av normalkaraktär, dvs. två smörgåsar med ett glas mjölk, eller lite fil med cornflakes. I jämförelse med min syster så var jag alltid pinnsmal och det fanns inget som jag stoppade i mig som gjorde att jag kunde lägga på mig. På helgerna ibland så delade min syster och jag på en 33 cl läskflaska och ev. lite godis eller choklad. Trots det att vi inte var några storkonsumenter av godis och läsk, så visade min tandstatus annorlunda under uppväxtåren. Mina föräldrar var väl inga stora anhängare av att bevaka min tandborstning L

Minns att jag ofta tog två skivor bröd och slängde dom i botten av skräppåsen så att det skulle se ut som om jag hade ätit. Detta för att jag skulle hinna iväg och umgås med mina kompisar.

Vid 18 års ålder så var jag 186 cm lång och vägde 74 kilo. Ända från tidig tonårsålder så har jag haft väldigt mycket energi, och detta kom i uttryck att jag ägnade mig åt adrenalinsporter under ca 20 års tid. Först sportdykning, fallskärmshoppning och sedermera tandempilot där jag fick glädjen att dela med mig av sporten.

2009 så kom min svägerska från England på besök, och varje morgon så sprang hon ca 10 km. Jag själv var mäkta imponerad, som aldrig hade tyckt om löpning och vid tidpunkten så hade jag gått upp till 79 kg, 5 kg hade satt sig där ”sexpacket” tidigare befunnit sig. Närmade mig även de 40, och bestämde mig för att klara av en mil. Tuggade taggtråd i ca fyra månader och klarade till slut av den där milen.  

Min ”lilla” diagnos har alltid varit att jag inte kan göra något halvhjärtat, när jag tog mig för saker och ting så gick jag alltid ”All-in”. Sportdyka gjorde jag så ofta tillfälle gavs och gärna över hela världen. Jag är även den snabbast färdigutbildade fallskärmshoppareleven på den konventionella stegen (två helger så var jag färdig). När det gällde löpningen så snöade jag in på löpteknik rätt så omgående läste och såg allt som var värt att upptäcka. Positivt i vissa sammanhang, men kan vara lite påfrestande för min Anna ibland, som behöver stå ut med mitt engagemang!

Detta har lett till att jag har lärt mig att älska löpningen och idag springer jag gärna barfota (upp till 25 km) och även ultralopp.

Efter 4 års löpning, ett antal halvmaror och maraton senare så stod vågen fortfarande kvar på de 79 kg som jag hade när jag började med löpningen. Hade fortfarande samma känslor kring mat. Var det gott så underlättade det när maten skulle ner, och min Anna fick aldrig, och har fortfarande inte fått något förslag på mat som jag kan vara sugen på. Blev lite förbryllad över att jag inte gick ner i vikt. Visste ju sedan tidigare att det handlade endast om att förbränna kalorier och det hade jag ju nu gjort stegrande de fyra sista åren. Det stod ju till och med i min löparklocka hur många kalorier jag hade förbränt!

2013 så börjar jag söka efter information, och får bla låna boken, ”Jag vill se bra ut naken” författad av Jonas Colting, av en god vän! Där och då startar mitt intresse för nutrition och några månader senare så får jag i julklapp av min Anna en föreläsning av och med Jonas Colting uppe i Göteborg.

 

Coltings föreläsning var i slutet av januari -14 och min kostomläggning skedde gradvist fram till slutet av maj! Jag var ju tvungen att få med mig min Anna på tåget, då det främst är hon som tycker det är roligt att laga mat! Initialt så var anledningen till att lägga om kosten att jag skulle bli en bättre fettförbrännare, dvs. sluta vara beroende av kolhydrater när jag springer, och kunna nyttja det kroppsegna fettet som bränsle. Människan kan lagra ca 2 000 kalorier i form av kolhydrater i våra kroppar (max ca 2 h löpning), men den mest vältränade människan har minst ca 70 000 kalorier lagrade i vårt kroppsegna fett! Då jag var inriktad på ultralopp så var valet av bränsle självklart och samtidigt så fick jag hela tiden nya positiva inslag på varför man skulle skippa kolhydraterna och öka mängden fett. Jag blev strikt i min kost i slutet av maj och i mitten på augusti så hade jag förlorat de där 5 kg som satt kring min midja! Jag upplevde aldrig några större besvär i min kostomläggning, saltat generöst hade jag alltid gjort, och mitt välbefinnande nådde helt nya höjder.

Anledningen till att jag idag fortsätter att äta enl. LCHF (LowCarbHealthyFats) är kosten har en så stor påverkan på ens liv. Grundorsaken finns kvar, dvs. att jag skall kunna prestera optimalt i mitt löpande, men detta är inte mitt huvudargument till varför andra individer skall anamma detta urgamla sätt att äta. Vi har alla olika genetiska förutsättningar att hantera vår moderna kost. Utifrån all den litteratur som jag har läst (och det är inte lite) så har jag en övertygelse om att den skenande ohälsan som drabbar den moderna människan har en direkt koppling till vår dåliga kosthållning. Det är därför jag utesluter socker och spannmål i min kost då jag anser att de utifrån ett nutritionsperspektiv har väldigt lite eller intet värde (samt är beroendeframkallande) och äter mat som har nyttiga och goda fetter i sig.

Min kostresa har i jämförelse med andra varit otroligt enkel, nörd som jag är så har jag nog grävt djupare än de flesta för att hitta argument till varför jag skall hålla mig till en kost som uppfattas så provocerande av andra och som gör att jag sällan äter ute.

Idag går jag in och ut ketos (ett metabolt tillstånd, som vissa inom sjukvården hävdar är livsfarligt) och jag fastar 24 h varje måndag och detta är den bästa dagen i veckan. Egentligen så finns det väldigt många fler aspekter som skulle kunna belysas, hoppas att ni läsare finner mitt gästinlägg intressant och att My kanske vill låta mig återkomma och ytterligare utveckla mitt resonemang kring varför vi skall anamma nutritionsperspektivet vid val av kost?

Avslutar mitt inlägg med några tankar och tips för att man skall lyckas i sin hälsoresa!

·         Läs på och skapa dig grundläggande kunskaper kring hur kroppens metabolism är skapt.

·         Titta på ohälsan i samhället och fråga dig själv om det verkligen kan vara så att kosten inte är inblandad!

·         Sist men inte minst, utmana dig själv och gör Phil Maffetone’s två veckors test och se hur din kropp reagerar!

 

·         Podcasts är ett bra sätt att vidga sina vyer, och här kommer några av mina favoriter. ”Unika Människor” en podd av Jojje Borssén och avsnittet med vetenskapsjournalisten Ann Fernholm. “Ben Greenfield fitness”, avsnittet “Primal Endurance” från den 6 feb. ”Coltings nakna sanning” och avsnitt nr 6 “Om ortorexi”.

 

                                                                                                             David Bodiroza

                                                                                                             Instagram:@skygoodone

Ps ”Hjärnan består till 70 % av fett”

 

 
 
3

Lisa gästbloggar!

En tjej från min gymnasietid har ätit LCHF och fått sin fibromyalgi lindrad. Här är hennes historia! Men först en liten intervju:
 
 

Ålder: 25 år

Bor: med en galen katt och en knepig hund i lilla Uddevalla.

Hej Lisa. Vad kul att du gästbloggar på LCHFingenjören! Jag tror att mina läsare är nyfikna på, vem är egentligen Lisa?

Positiv tjej som är både hyperaktiv och passiv men har ett finger med lite här och var. Alltid nya projekt och idéer på gång men har lärt sig att försöka ta det lite lugnt. Ofta lägger hon ändå krokben för sig själv men reser sig igen och tar tillvara på det som ger livet guldkant.

Hur äter du? 

Jag äter överlag strikt med fokus på bra fett och protein, väljer krav och ekologiskt så långt pengarna räcker och tänker på att handla svenskt och närproducerat. Helst också mejerifritt och jag försöker undvika tillsatsämnen, aspartam, maltodextrin, glutamat etc. även i viss mån fläskkött och ser till att hålla omega 6 kvoten nere. Varje morgon äter jag en sked kokosolja tillsammans med mina vitaminer och det nya är att försöka äta tre planerade mål om dagen för att få igång hungerkänslorna och se till att kroppen inte ställer sig i svältläge igen.

Vad är dina framtidsplaner?

Jag vill komma igång med studierna och då innebär det även flytt till en ny stad så det är det som står på agendan och det jag jobbar mot. Jag har stora drömmar och en vacker dag är jag där.

Vilka och vad inspireras du av i din resa?

My är en stor inspiration med sin jävlar anamma, även andra människor som med hjälp av LCHF och enorm drivkraft tar sig framåt mot sina mål och drömmar. Även andra starka kvinnor, särskilt entreprenörer är riktigt inspirerande då jag en dag vill stå på egna ben med eget företag.

Vad är dina bästa råd till de som lever med fibromyalgi?

Livet är orättvist, ta dig lite tid att sörja, bli förbannad men se till att inte fastna i det läget. Något jag har lärt mig den hårda vägen är att är du inte mottaglig för hjälp så spelar det ingen roll hur mycket hjälp som än ges. Så lär känna dig själv och din kropp, bryt gamla vanor och tankemönster för negativa tankar gör dig sämre. Läs på om din sjukdom, var dock källkritisk för information och kunskap är makt. Var snäll mot dig själv, älska dig själv, respektera dig själv. Hårda ord men varför ska andra göra det om du själv inte gör det? Sist men inte minst, en dag i taget, ibland en minut i taget men tror på dig själv för det är du och ingen annan som i slutändan har makten att förändra ditt liv.

Här är hennes historia

 

Jag är inte mina diagnoser – men jag lever med dem

2015 är mitt år, jag blir 26 och är på god väg mot ett bättre, friskare och hälsosammare liv. Så har det inte tidigare sett ut.

Jag var kaos och virrvarr av känslor, gjorde impulsivt samma misstag, gång på gång oftast utan att inse konsekvenserna. Jag försökte vara till lags, svårt att säga nej och ville duga men räckte aldrig till. Levde aldrig upp till andras förväntningar då jag själv satte ribban för högt. Jag var rädd, nervös och ofta osäker som barn och kaxig tonåring då jag inte riktigt förstod mig på hur livet fungerade.

När jag gick i förskolan blev jag tjock och tjockare allt eftersom tiden gick. Jag har aldrig varit mobbad, men alltid känt mig annorlunda och ofta en känsla av utanförskap. Jag levde med en inre stress som utvecklades till ångest och självskadebeteenden. Mycket av fokusen låg i perioder på vikt och mat. Min bästa vän och värsta fiende.

Ironiskt nog var det min första kontakt med lågkolhydratskost som drog igång min fettskräck. Jag var 13-14 år och rasade i vikt efter att via BUP blivit satt på behandling där kostomläggning ingick. Det ledde till första av många gallstensanfall.

Jag jobbade för mycket, sov för lite, ville för mycket. Flyttade hemifrån, pluggade och sommaren jag fyllde 18 år blev min gallblåsa så inflammerad att jag akutopererades. Innan dess fanns varningssignaler, kroppen skrek efter vila men jag körde på i 250 tills psyket inte höll och energin var slut, samma visa varje gång.

Året därpå och nästa operation ledde till trauma efter ryggmärgsbedövning och kulan var satt i rullning. Neuropatisk smärta, diskbråck, blindtarm, tillfällig förlamning, känselbortfall och så fortsatte det med ungefär en akutoperation om året.

Tillslut efter mycket kamp fick jag i vuxenålder en ADHD diagnos. Bestämde mig trots allt att livet var värt att leva och att min ADHD går att hantera med rätt verktyg. Jag kastade mig in i terapier, krävde vård och rätt vård för mig. DBT, ADHD DBT, ångestgrupper, mindfullnes, yoga etc. allt skulle testas. Och så kom dagen då jag kände mig bra och tyckte sjukskrivning var onödigt. Jag sökte till högskolan övertygad om att nu är jag redo. PANG!

Akut tarmvred. En komplikation av alla operationer då det är fullt av ärrvävnad. Jag snittas ca 22 cm vertikalt över buken då ingen vet var stoppet sitter på grund av att jag inte kan behålla kontrastvätskan.

Istället för 2 veckors återhämtning med smärtlindring blev det 5 veckor och tid som spenderades på sjukhus då smärtan inte gick att få ner. Den försvann inte riktigt och jag började få konstiga symtom. En period kunde jag inte gå, benen fungerande inte och jag var livrädd. Dock så var det som vanligt, ingen hittade något fel och jag blev inte trodd.

FIBROMYALGI. 23 år och fick veta att det här ska jag leva med. Jag bröt ihop, psykiskt, fysiskt. Jag gav upp. Jag skrek, jag grät, smärtor som inte går att beskriva. Efter ett tag kom ilskan, jag var så arg så in i helvete förbannad och den ilskan blev min drivkraft. Jag började läsa på om fibromyalgi, letade behandlingar och tvingade mig till fysioterapeuter, multimodal rehabilitering och med enorma mängder mediciner lärde jag mig sakta att acceptera situationen och att hantera grundsmärtan. Då kom nästa käftsmäll, borrelia. Behandlingen slog ut mig och kroppen tog stryk.

Vändpunkten kom för ett år sedan i samband med bassängträning, arbetsträning och tillslut tack vare att jag vågade byta kost.

LCHF. 90 kg, 160 cm och ungefär 30 tabletter om dagen. Inga kläder passade. Jag hade fortfarande smärtor, svår värk och smärtattacker. Dock hade jag skaffat mig för mycket självrespekt för att svälta mig ned i vikt. Magen rasade, det pratades om IBS, ofta kramp i gallgångarna och migränanfallen blev värre och värre. Jag levde tillslut på kolhydrater för att orka, hetsåt, drack sirap och åt socker. Dessutom är jag laktosintolerant men älskade glass.

Jag började läsa om LCHF igen, jag måste ner i vikt. Hittade människor som fått fantastiska resultat med viktnedgång men jag var rädd för allt fett och livsmedel som triggade gallkramperna.

I april startar jag ändå med LCHF. Bryter från en dag till en annan med snuset, sockret och de flesta hatälskade kolhydrater. Fy fan de första veckorna av avgiftning vill jag helst glömma, men kilona trillade av trots att jag trillade dit några gånger och fortfarande gör.

Lite av energin och den riktiga livslusten kom tillbaka och utan att först reflektera över det missade jag ibland att ta värkmediciner mitt på dagen och det gjorde varken till eller från. I juni plockades de tunga värkmedicinerna bort och jag åt inte längre mediciner dagligen. Sommaren var nästan slut och jag bestämde mig för att sluta röka. Från att ha rökt 1 ½ paket om dagen till inga alls, hamnande jag under hösten i en lång viktplatå som fick mig att börja experimentera.

Nu har viktplatån börjat ge med sig dock efter att jag slutade räkna i olika appar, slutade väga mig varje dag och började lägga fokus på helheten istället för vikthetsen. Jag har fortfarande min grundsmärta, en vänstersida med nedsatt funktion och ibland skov men fram tills ett botemedel mot fibromyalgi kommer så är det troligen något jag får acceptera. Jag behöver fortfarande planera in vila varje dag, begränsa mig och göra lagom och vissa dagar inget alls vilket krockar enormt mycket med min ADHD.

Dock det jag har märkt tydligast med LCHF är att många fibromyalgisymtom och andra symtom går att förebygga med kosten. Desto renare mat utan tillsatser jag äter desto bättre fungerar jag.

Idag handlar inte LCHF enbart om viktminskning för min del utan om att jag äter mig friskare, ger min kropp en chans att läka och mig själv en chans till ett friskare och hälsosammare liv för det är jag värd. Visst jag har kilon kvar att tappa och en del fluff på magen men jag mår så mycket bättre på alla plan. Så att resterande viktnedgång tar tid det gör mig inget. 22 kg och 45 cm över magen är mer än en god start och jag njuter av att kunna ta promenader med hunden själv, tvätta håret, hålla i ett glas och andra saker som jag tidigare tog för givet.

Varje dag är en kamp och ofta ett steg fram och några tillbaka men det går, kan jag så kan du. Våga leva, ta för dig av livet och viktigaste av allt ta hand om dig och visa din kropp lite respekt.

Lisa Akervall

 

7