Powered by Jasper Roberts - Blog

Gästblogg

Jag tycker det är väldigt spännande och intressant att lyssna på andra människors erfarenheter om LCHF. Speciellt när de äter LCHF pga en helt annan anledning än jag själv. 

På eventet En friskare framtid i Falkenberg mötte jag en inspirerande man som heter David som berättade om sin LCHF-resa för mig. Därför vill jag gärna dela med Davids berättelse till er också. Sprid gärna denna vidare till dem som tränar, som är normalviktiga och som inte har problem med ätmönstret. 

Här kommer Davids berättelse:

 

Min resa från ointresse av mat till nutritions-NÖRD!

 

Mitt förhållande till mat sedan barnsben, har alltid varit att mat är ett nödvändigt ont. Hade det funnits ett piller som hade gjort att man hade blivit mätt så hade jag varit dess största konsument.

Växte upp i en normal familj, med en mamma, pappa samt en 5 år äldre syster. Min mamma stod ofta vid spisen och lagade ett mål hemlagad mat varje dag medan pappa ofta tog hand om disken. Övriga måltider var nog av normalkaraktär, dvs. två smörgåsar med ett glas mjölk, eller lite fil med cornflakes. I jämförelse med min syster så var jag alltid pinnsmal och det fanns inget som jag stoppade i mig som gjorde att jag kunde lägga på mig. På helgerna ibland så delade min syster och jag på en 33 cl läskflaska och ev. lite godis eller choklad. Trots det att vi inte var några storkonsumenter av godis och läsk, så visade min tandstatus annorlunda under uppväxtåren. Mina föräldrar var väl inga stora anhängare av att bevaka min tandborstning L

Minns att jag ofta tog två skivor bröd och slängde dom i botten av skräppåsen så att det skulle se ut som om jag hade ätit. Detta för att jag skulle hinna iväg och umgås med mina kompisar.

Vid 18 års ålder så var jag 186 cm lång och vägde 74 kilo. Ända från tidig tonårsålder så har jag haft väldigt mycket energi, och detta kom i uttryck att jag ägnade mig åt adrenalinsporter under ca 20 års tid. Först sportdykning, fallskärmshoppning och sedermera tandempilot där jag fick glädjen att dela med mig av sporten.

2009 så kom min svägerska från England på besök, och varje morgon så sprang hon ca 10 km. Jag själv var mäkta imponerad, som aldrig hade tyckt om löpning och vid tidpunkten så hade jag gått upp till 79 kg, 5 kg hade satt sig där ”sexpacket” tidigare befunnit sig. Närmade mig även de 40, och bestämde mig för att klara av en mil. Tuggade taggtråd i ca fyra månader och klarade till slut av den där milen.  

Min ”lilla” diagnos har alltid varit att jag inte kan göra något halvhjärtat, när jag tog mig för saker och ting så gick jag alltid ”All-in”. Sportdyka gjorde jag så ofta tillfälle gavs och gärna över hela världen. Jag är även den snabbast färdigutbildade fallskärmshoppareleven på den konventionella stegen (två helger så var jag färdig). När det gällde löpningen så snöade jag in på löpteknik rätt så omgående läste och såg allt som var värt att upptäcka. Positivt i vissa sammanhang, men kan vara lite påfrestande för min Anna ibland, som behöver stå ut med mitt engagemang!

Detta har lett till att jag har lärt mig att älska löpningen och idag springer jag gärna barfota (upp till 25 km) och även ultralopp.

Efter 4 års löpning, ett antal halvmaror och maraton senare så stod vågen fortfarande kvar på de 79 kg som jag hade när jag började med löpningen. Hade fortfarande samma känslor kring mat. Var det gott så underlättade det när maten skulle ner, och min Anna fick aldrig, och har fortfarande inte fått något förslag på mat som jag kan vara sugen på. Blev lite förbryllad över att jag inte gick ner i vikt. Visste ju sedan tidigare att det handlade endast om att förbränna kalorier och det hade jag ju nu gjort stegrande de fyra sista åren. Det stod ju till och med i min löparklocka hur många kalorier jag hade förbränt!

2013 så börjar jag söka efter information, och får bla låna boken, ”Jag vill se bra ut naken” författad av Jonas Colting, av en god vän! Där och då startar mitt intresse för nutrition och några månader senare så får jag i julklapp av min Anna en föreläsning av och med Jonas Colting uppe i Göteborg.

 

Coltings föreläsning var i slutet av januari -14 och min kostomläggning skedde gradvist fram till slutet av maj! Jag var ju tvungen att få med mig min Anna på tåget, då det främst är hon som tycker det är roligt att laga mat! Initialt så var anledningen till att lägga om kosten att jag skulle bli en bättre fettförbrännare, dvs. sluta vara beroende av kolhydrater när jag springer, och kunna nyttja det kroppsegna fettet som bränsle. Människan kan lagra ca 2 000 kalorier i form av kolhydrater i våra kroppar (max ca 2 h löpning), men den mest vältränade människan har minst ca 70 000 kalorier lagrade i vårt kroppsegna fett! Då jag var inriktad på ultralopp så var valet av bränsle självklart och samtidigt så fick jag hela tiden nya positiva inslag på varför man skulle skippa kolhydraterna och öka mängden fett. Jag blev strikt i min kost i slutet av maj och i mitten på augusti så hade jag förlorat de där 5 kg som satt kring min midja! Jag upplevde aldrig några större besvär i min kostomläggning, saltat generöst hade jag alltid gjort, och mitt välbefinnande nådde helt nya höjder.

Anledningen till att jag idag fortsätter att äta enl. LCHF (LowCarbHealthyFats) är kosten har en så stor påverkan på ens liv. Grundorsaken finns kvar, dvs. att jag skall kunna prestera optimalt i mitt löpande, men detta är inte mitt huvudargument till varför andra individer skall anamma detta urgamla sätt att äta. Vi har alla olika genetiska förutsättningar att hantera vår moderna kost. Utifrån all den litteratur som jag har läst (och det är inte lite) så har jag en övertygelse om att den skenande ohälsan som drabbar den moderna människan har en direkt koppling till vår dåliga kosthållning. Det är därför jag utesluter socker och spannmål i min kost då jag anser att de utifrån ett nutritionsperspektiv har väldigt lite eller intet värde (samt är beroendeframkallande) och äter mat som har nyttiga och goda fetter i sig.

Min kostresa har i jämförelse med andra varit otroligt enkel, nörd som jag är så har jag nog grävt djupare än de flesta för att hitta argument till varför jag skall hålla mig till en kost som uppfattas så provocerande av andra och som gör att jag sällan äter ute.

Idag går jag in och ut ketos (ett metabolt tillstånd, som vissa inom sjukvården hävdar är livsfarligt) och jag fastar 24 h varje måndag och detta är den bästa dagen i veckan. Egentligen så finns det väldigt många fler aspekter som skulle kunna belysas, hoppas att ni läsare finner mitt gästinlägg intressant och att My kanske vill låta mig återkomma och ytterligare utveckla mitt resonemang kring varför vi skall anamma nutritionsperspektivet vid val av kost?

Avslutar mitt inlägg med några tankar och tips för att man skall lyckas i sin hälsoresa!

·         Läs på och skapa dig grundläggande kunskaper kring hur kroppens metabolism är skapt.

·         Titta på ohälsan i samhället och fråga dig själv om det verkligen kan vara så att kosten inte är inblandad!

·         Sist men inte minst, utmana dig själv och gör Phil Maffetone’s två veckors test och se hur din kropp reagerar!

 

·         Podcasts är ett bra sätt att vidga sina vyer, och här kommer några av mina favoriter. ”Unika Människor” en podd av Jojje Borssén och avsnittet med vetenskapsjournalisten Ann Fernholm. “Ben Greenfield fitness”, avsnittet “Primal Endurance” från den 6 feb. ”Coltings nakna sanning” och avsnitt nr 6 “Om ortorexi”.

 

                                                                                                             David Bodiroza

                                                                                                             Instagram:@skygoodone

Ps ”Hjärnan består till 70 % av fett”

 

 
 
3

Lisa gästbloggar!

En tjej från min gymnasietid har ätit LCHF och fått sin fibromyalgi lindrad. Här är hennes historia! Men först en liten intervju:
 
 

Ålder: 25 år

Bor: med en galen katt och en knepig hund i lilla Uddevalla.

Hej Lisa. Vad kul att du gästbloggar på LCHFingenjören! Jag tror att mina läsare är nyfikna på, vem är egentligen Lisa?

Positiv tjej som är både hyperaktiv och passiv men har ett finger med lite här och var. Alltid nya projekt och idéer på gång men har lärt sig att försöka ta det lite lugnt. Ofta lägger hon ändå krokben för sig själv men reser sig igen och tar tillvara på det som ger livet guldkant.

Hur äter du? 

Jag äter överlag strikt med fokus på bra fett och protein, väljer krav och ekologiskt så långt pengarna räcker och tänker på att handla svenskt och närproducerat. Helst också mejerifritt och jag försöker undvika tillsatsämnen, aspartam, maltodextrin, glutamat etc. även i viss mån fläskkött och ser till att hålla omega 6 kvoten nere. Varje morgon äter jag en sked kokosolja tillsammans med mina vitaminer och det nya är att försöka äta tre planerade mål om dagen för att få igång hungerkänslorna och se till att kroppen inte ställer sig i svältläge igen.

Vad är dina framtidsplaner?

Jag vill komma igång med studierna och då innebär det även flytt till en ny stad så det är det som står på agendan och det jag jobbar mot. Jag har stora drömmar och en vacker dag är jag där.

Vilka och vad inspireras du av i din resa?

My är en stor inspiration med sin jävlar anamma, även andra människor som med hjälp av LCHF och enorm drivkraft tar sig framåt mot sina mål och drömmar. Även andra starka kvinnor, särskilt entreprenörer är riktigt inspirerande då jag en dag vill stå på egna ben med eget företag.

Vad är dina bästa råd till de som lever med fibromyalgi?

Livet är orättvist, ta dig lite tid att sörja, bli förbannad men se till att inte fastna i det läget. Något jag har lärt mig den hårda vägen är att är du inte mottaglig för hjälp så spelar det ingen roll hur mycket hjälp som än ges. Så lär känna dig själv och din kropp, bryt gamla vanor och tankemönster för negativa tankar gör dig sämre. Läs på om din sjukdom, var dock källkritisk för information och kunskap är makt. Var snäll mot dig själv, älska dig själv, respektera dig själv. Hårda ord men varför ska andra göra det om du själv inte gör det? Sist men inte minst, en dag i taget, ibland en minut i taget men tror på dig själv för det är du och ingen annan som i slutändan har makten att förändra ditt liv.

Här är hennes historia

 

Jag är inte mina diagnoser – men jag lever med dem

2015 är mitt år, jag blir 26 och är på god väg mot ett bättre, friskare och hälsosammare liv. Så har det inte tidigare sett ut.

Jag var kaos och virrvarr av känslor, gjorde impulsivt samma misstag, gång på gång oftast utan att inse konsekvenserna. Jag försökte vara till lags, svårt att säga nej och ville duga men räckte aldrig till. Levde aldrig upp till andras förväntningar då jag själv satte ribban för högt. Jag var rädd, nervös och ofta osäker som barn och kaxig tonåring då jag inte riktigt förstod mig på hur livet fungerade.

När jag gick i förskolan blev jag tjock och tjockare allt eftersom tiden gick. Jag har aldrig varit mobbad, men alltid känt mig annorlunda och ofta en känsla av utanförskap. Jag levde med en inre stress som utvecklades till ångest och självskadebeteenden. Mycket av fokusen låg i perioder på vikt och mat. Min bästa vän och värsta fiende.

Ironiskt nog var det min första kontakt med lågkolhydratskost som drog igång min fettskräck. Jag var 13-14 år och rasade i vikt efter att via BUP blivit satt på behandling där kostomläggning ingick. Det ledde till första av många gallstensanfall.

Jag jobbade för mycket, sov för lite, ville för mycket. Flyttade hemifrån, pluggade och sommaren jag fyllde 18 år blev min gallblåsa så inflammerad att jag akutopererades. Innan dess fanns varningssignaler, kroppen skrek efter vila men jag körde på i 250 tills psyket inte höll och energin var slut, samma visa varje gång.

Året därpå och nästa operation ledde till trauma efter ryggmärgsbedövning och kulan var satt i rullning. Neuropatisk smärta, diskbråck, blindtarm, tillfällig förlamning, känselbortfall och så fortsatte det med ungefär en akutoperation om året.

Tillslut efter mycket kamp fick jag i vuxenålder en ADHD diagnos. Bestämde mig trots allt att livet var värt att leva och att min ADHD går att hantera med rätt verktyg. Jag kastade mig in i terapier, krävde vård och rätt vård för mig. DBT, ADHD DBT, ångestgrupper, mindfullnes, yoga etc. allt skulle testas. Och så kom dagen då jag kände mig bra och tyckte sjukskrivning var onödigt. Jag sökte till högskolan övertygad om att nu är jag redo. PANG!

Akut tarmvred. En komplikation av alla operationer då det är fullt av ärrvävnad. Jag snittas ca 22 cm vertikalt över buken då ingen vet var stoppet sitter på grund av att jag inte kan behålla kontrastvätskan.

Istället för 2 veckors återhämtning med smärtlindring blev det 5 veckor och tid som spenderades på sjukhus då smärtan inte gick att få ner. Den försvann inte riktigt och jag började få konstiga symtom. En period kunde jag inte gå, benen fungerande inte och jag var livrädd. Dock så var det som vanligt, ingen hittade något fel och jag blev inte trodd.

FIBROMYALGI. 23 år och fick veta att det här ska jag leva med. Jag bröt ihop, psykiskt, fysiskt. Jag gav upp. Jag skrek, jag grät, smärtor som inte går att beskriva. Efter ett tag kom ilskan, jag var så arg så in i helvete förbannad och den ilskan blev min drivkraft. Jag började läsa på om fibromyalgi, letade behandlingar och tvingade mig till fysioterapeuter, multimodal rehabilitering och med enorma mängder mediciner lärde jag mig sakta att acceptera situationen och att hantera grundsmärtan. Då kom nästa käftsmäll, borrelia. Behandlingen slog ut mig och kroppen tog stryk.

Vändpunkten kom för ett år sedan i samband med bassängträning, arbetsträning och tillslut tack vare att jag vågade byta kost.

LCHF. 90 kg, 160 cm och ungefär 30 tabletter om dagen. Inga kläder passade. Jag hade fortfarande smärtor, svår värk och smärtattacker. Dock hade jag skaffat mig för mycket självrespekt för att svälta mig ned i vikt. Magen rasade, det pratades om IBS, ofta kramp i gallgångarna och migränanfallen blev värre och värre. Jag levde tillslut på kolhydrater för att orka, hetsåt, drack sirap och åt socker. Dessutom är jag laktosintolerant men älskade glass.

Jag började läsa om LCHF igen, jag måste ner i vikt. Hittade människor som fått fantastiska resultat med viktnedgång men jag var rädd för allt fett och livsmedel som triggade gallkramperna.

I april startar jag ändå med LCHF. Bryter från en dag till en annan med snuset, sockret och de flesta hatälskade kolhydrater. Fy fan de första veckorna av avgiftning vill jag helst glömma, men kilona trillade av trots att jag trillade dit några gånger och fortfarande gör.

Lite av energin och den riktiga livslusten kom tillbaka och utan att först reflektera över det missade jag ibland att ta värkmediciner mitt på dagen och det gjorde varken till eller från. I juni plockades de tunga värkmedicinerna bort och jag åt inte längre mediciner dagligen. Sommaren var nästan slut och jag bestämde mig för att sluta röka. Från att ha rökt 1 ½ paket om dagen till inga alls, hamnande jag under hösten i en lång viktplatå som fick mig att börja experimentera.

Nu har viktplatån börjat ge med sig dock efter att jag slutade räkna i olika appar, slutade väga mig varje dag och började lägga fokus på helheten istället för vikthetsen. Jag har fortfarande min grundsmärta, en vänstersida med nedsatt funktion och ibland skov men fram tills ett botemedel mot fibromyalgi kommer så är det troligen något jag får acceptera. Jag behöver fortfarande planera in vila varje dag, begränsa mig och göra lagom och vissa dagar inget alls vilket krockar enormt mycket med min ADHD.

Dock det jag har märkt tydligast med LCHF är att många fibromyalgisymtom och andra symtom går att förebygga med kosten. Desto renare mat utan tillsatser jag äter desto bättre fungerar jag.

Idag handlar inte LCHF enbart om viktminskning för min del utan om att jag äter mig friskare, ger min kropp en chans att läka och mig själv en chans till ett friskare och hälsosammare liv för det är jag värd. Visst jag har kilon kvar att tappa och en del fluff på magen men jag mår så mycket bättre på alla plan. Så att resterande viktnedgång tar tid det gör mig inget. 22 kg och 45 cm över magen är mer än en god start och jag njuter av att kunna ta promenader med hunden själv, tvätta håret, hålla i ett glas och andra saker som jag tidigare tog för givet.

Varje dag är en kamp och ofta ett steg fram och några tillbaka men det går, kan jag så kan du. Våga leva, ta för dig av livet och viktigaste av allt ta hand om dig och visa din kropp lite respekt.

Lisa Akervall

 

7

Gästblogg: Unni vecka 14 på LCHF

Gästblogg

 

Sommarvärmen är här och det är riktigt härligt!

Denna veckan började bra och jag var väldigt strikt på att räkna och mäta så gott jag kunde! I helgen som var jobbade jag på hundutställning vilket gjorde att jag inte kunde räkna exakt på hur mkt jag åt men huvudsaken är ju att man vet att man äter "rätt". Träning hann jag inte heller med, men jag rörde på mig under arbetet iaf :)

Efter min ätadag har jag än så länge gått ner till 67.5 vilket jag ändå är glad för! mitt mål har ju hela tiden varit att vara nere på 65 men då detta är en ny livsstil får det ta den tid det tar. Det är ju inte så att det är akut för mig att gå ner i vikt för min hälsa utan helt enkelt bara för att det är en siffra i mitt huvud som jag en dag vill nå och hålla.

Jag kan också meddela att det är riktigt svårt nu att hålla sig till strikt LCHF, speciellt när man jobbar på restaurang och har godbitarna rakt framför ögonen på en, vissa dagar går det bra men ibland har det råkat trilla ner en kaka, pannkaka eller ngt annat sött o gott i min mage. Först så känner jag mums så gott men efter ett tag tycker inte min mage om mig längre och jag får lätta magkramper, alltså det är inte värt det! Men vill bara säga till alla er där ute att det är okej att trilla dit!! Vi är inte mer än människor och vårt värde sitter inte i maten och inte i vågen. Om du dock känner att det inte är värt att "fuska" ibland så är det bara att göra om och göra rätt :) Nu är det dags för mig att göra om och göra rätt! Kommer dock inte vara lika hårt mot mig själv som jag tidigare varit för känner att det skapade stress och min kropp tyckte inte om det. Så nu blir det mer leva med LCHF i en stressfri miljö :)

Ha en underbar vecka så hörs vi snart igen!!

 

 

Dag 92

kl 10.00 - 48g bacon, 2st ägg, 30g bregott

kl 18.30 - hamburgare(200g nötkött), 60g beasås

(60g protein, 102g fett, 1g kh, ratio 1.7)

Träning - Bodypump 45min

 

Dag 93

kl 12.30 - 55g bacon, 2st ägg, 25g smör

kl 20.00 - 75g kyckling, 200g lax, 70g beasås, liten sallad på fetaost, oliver, paprika, chaminjoner, zucchini, tomater och grönsallad (ca120g tot)

(83g protein, 117g fett, 5g kh, ratio 1.3)

Träning - Bodypump 60min

 

Dag 94

kl 14.00 - 50g bacon, 30g kyckling, 30g revben, 100g chorizo, 20g grädde, 50g smör, 1st ägg

kl 21.30 - 50g bacon, 40g smör

(46g protein, 146g fett, 10g kh, ratio 2.6)

Träning - crosstraining 60min

 

Dag 95

kl 12.30 - kebabsallad

kl 20.00 - 100g kött, 40g kycklingfile, beasås

(osäker på intaget men ca 55g protein, 110g fett, 10g kh)

 

Dag 96

kl 13.00 - fläskfile med grönsallad

kl 20.00 - kebabsallad

 

Dag 97

kl 13.00 - fläskfile med grönsallad

kl 19.30 - filet mignon med grönsaker istället för potatisgratäng

 

Dag 98

kl 13.00 - 100g bacon, 50g entrecote, 50g smör, 3st ägg, 40g grädde, 100g grillkorv

(58g protein, 135g fett, 11g kh, ratio 1.9)

Träning - Bodypump 60min + mage

 

2