När partnern äter socker

Jag och min man har varit ihop i 8 år i år. 8 fantastiska år med toppar och dalar. Vi träffades när jag ätit LCHF i 1,5 år och första året åt han "normal" kost. Sedan orkade han inte koka pasta till maten så det blev naturligt att han åt som jag gjorde. Han var med när jag insåg att jag led av ett beroende och hur hård jag behöver vara - att aldrig göra undantag. Det första året var vi tvungna att ha förhållningsregler, jag ville inte se på när han åt så han kunde inte äta framför mig. 
 
Idag, drygt 4 år senare, bryr jag mig inte alls. Han äter carbs framför mig, på helger och under semestern och jag kan inte bry mig mindre. Det känns inte som om jag saknar det alls. Tvärtom - när vi sitter efter lunchen på Mallis och han säger att han känner sig däst och jag mår som en prisessa efter lite kött & grillade veggies så känner jag mig bara tacksam att slippa. Det finns så mycket annat gott som är inom mina ramar som får mig att må bra. 
 
Maten på Mallis blir inte perfekt för min del. Jag fastar inte utan "småäter" hela tiden då mattiderna här är upp och ner. Hemma äter jag lunch och middag med 80-90 E% fett. Här kommer jag inte upp i den höga ration utan gör mitt bästa. Jag äter frukost-lunch-mellis-sen middag. Känner mig såklart lite svullen och mer trög i huvudet - mår bäst av fasta. Men detta funkar bra och jag slipper vara carbbakis.
 
När omgivningen äter carbs kan det vara svårt att stå emot. Det är helt okej att man känner så. För mig är det viktigast att komma ihåg min enkla matplan. Den håller jag fast i i ur och skur. Om jag skulle gå på carbsen hade jag snabbt tappat glädjen över att resa - då hade jag varit borta som i en dimma!
 
KÖSS
 
 
3