Sätta gränser

En stor utmaning i att vara människa är att våga sätta kärleksfulla gränser i sina relationer. Vi människor är flockdjur och det är viktigt för oss att få höra till. Där blir det en utmaning i att våga sätta gränser mot dem vi älskar - dem vi vill höra till. Vad är då att sätta en gräns?
 
- En gräns är att säga nej
- En gräns är att säga emot
- En gräns är att stå upp för sig själv genom värderingar och principer
- En gräns är att välja att inte gå in i vissa typer av samtal 
- En gräns är att välja bort
 
Det är så enkelt att börja tvivla på sitt liv om vi låter människor ströva fritt över våra gränser. Att tveka och undra om vi verkligen äter rätt, att ta en kaka fast vi egentligen inte vill eller att befatta sig med gränslösa samtal.
 
För mig är det viktigt att välja mina duster. Framförallt väljer jag att umgås med människor som redan från början respekterar mina gränser och förstår var dem går. Det blir klurigare när det inte finns där. Då måste jag avgöra i stunden om det är värt att sätta en gräns eller inte. 
 
En lurig gräns att uppehålla är när en grupp människor har samtal som inte jag kan stå för. Exempelvis när de snackar skit om andra, då blir min gräns att antingen gå därifrån eller att inte delta i samtalet. 
 
För mig är det viktigare att sätta kärleksfulla gränser än att alltid bli omtyckt i alla lägen. Gör jag inte det, vet jag att jag sviker mig själv och då ökar risken för återfall.
 
Återfall i dålig mat eller dåliga matvanor har inte med viljestyrka att göra - det handlar om att må bra över sig själv. Går vi emot våra värderingar gång på gång så kommer vi inte må bra över oss själva och därför ta återfall. Därför är det viktigt att våga hålla på sina gränser. Det häftiga med det är att vi faktiskt blir mer omtyckta när vi sätter en gräns än när vi bara jamsar med. Det är min absoluta erfarenhet.
 
KÖSS
 
 
2

För lycklig

Jag är uppväxt i ett kaos, jag skapade ett liv i kaos när jag var slav under sockret och jag har levt ett liv i kaos, kort och gott: jag är en kaospilot. Det är där jag är van att leva, jag är bra på att rodda i kaotiska förhållanden. Allt från en uppväxt med mobbing till tidig alkoholdebut till sjuka relationer. 
 
Här om dagen så översköljdes jag av en insikt och en enorm flodvåg av tacksamhet slog mig: jag har aldrig haft det såhär bra! Jag har min drömutbildning, jobbet flyter på bra, min och Martins relation är to-die-for och maten fungerar mer än väl. ALLT klaffar! Det är lugn och ro och jag är på riktigt lycklig. Jag vaknar upp varje dag med en enorm tacksamhetskänsla, en flodvåg av starkt lyckorus sköljer över mig.  Det låter väldigt politiskt korrekt, men det är helt ärligt - jag har aldrig i mitt liv varit såhär lycklig! Carnivore var liksom den sista pusselbiten.
 
Vad händer då? Paniken slår mig, jag får svårt att andas. Tanken att "nu kommer det  hända någon skit snart". Martin sitter på ett flygplan och jag börjar hysteriskt googla på flygplansolyckor. Söker i tanken efter möjliga hot. Tills det slår mig: jag är inte van att ha det bra. Jag är inte van att ha lugn och ro och leva ett problemfritt liv. Inte med min uppväxt, inte med min beroendesjukdom. 
 
Sedan börjar det klia i händerna, jag vill göra något. Jag vill shoppa. Gärna mycket och saker jag inte behöver. Också typiskt beroendesjukdomen, är det lugnt i livet så slår auto-destruktiva-piloten på. När allt är bra skall vi beroendehjärnan in och riva. Det är därför det är så viktigt att hela tiden underhålla med friskfaktorer och gemenskap. Att inte tro att bara för allt är bra så kan vi sluta jobba med oss själva.
 
I mitt arbete med mig själv och med andra sockerberoende har jag sett en sak upprepas om och om igen: vi bygger, vi river. När allt är lugnt så skall vi in och förstöra. När vi har nått vår målvikt då jäklar hetsäter vi. När vi har skapat ett bra förhållande, letar vi fel och lämnar. När jobbet flyter på, tröttnar vi och säger upp oss. När livet är bra tar vi ett återfall. 
 
Det vi behöver öva på är att hålla oss till planen, att låta livet vara lugnt och jobba med det underhåll som krävs för att få livet att flyta på. Att våga stanna i det som är bra, att skörda frukten av det hårda jobb vi har stoppat in för att nå dit vi är idag. Det är faktiskt okej, det är läkande - att slippa drama.
 
 
En sak har jag lärt mig: Livet får vara bra
 
 
18

SockerSorgen

Början av sockerfriheten kantas ofta av en berg och dalbana. Den första känslan vi känner är ofta stark motivation - nu skall sockerdjävulen ut! Vi känner oss motiverade och inspirerade och lockas av tanken på ett friare liv i styrka. 
 
Efter ett tag, dagar eller veckor, byggs trycket upp inom oss. Minnet av konsekvenserna sockret ger oss bleknar sakta men säkert och byts ut mot ett tomrum. Vi blir arga, rastlösa men framförallt känner vi sorg som sakta övergår i någon slags självömkan. Varför får alla andra äta skit utan jag?
 
En gång var jag i ett väldrigt destruktivt förhållande. Det var av och på om varannat. Då och då klippte jag kontakten för att de negativa konsekvenserna blev för stora. Sakta bleknade minnet av detta, och även om jag kände mig stärkt de första dagarna efter uppbrottet kände jag mig tillslut ensam, ledsen och tom. All tid jag hade spenderat med honom var ju helt tom nu! Var skulle jag ta vägen? Var skulle jag nu fylla min tid med?
 
Exakt samma känner vi när vi slutar med sockret. Vi glömmer snart bort alla de jobbiga konsekvensera och så tappar vi fokus och tar till drogen igen. Vi blir arga, isolerade och ledsna. Det är bara att vara beredd på!
 
Att leva i sockerfrihet är som att lära känna oss själva på nytt och börja bygga på ett nytt jag. Vi måste framförallt fylla tomrummet som sockret lämnar efter sig, står det bara tomt och gapar kommer vi förr eller senare börja äta skit igen. Det gör vi genom att utforska nya intressen, träffa andra sockerberoende och prova nya saker. Tillslut i ditt sökande så har du skapat ditt drömliv med ditt drömjag. Däremot behöver vi acceptera sorgen så länge!
 
KÖSS
 
 
4