Motivation suger

En av de vanligaste frågorna jag får är: HUR HÅLLER DU UPPE DIN MOTIVATION?!
 
Först och främst:
 
1. Motivation har ett bäst-före-datum, den försvinner efter ett tag. 
2. Motivation är en begränsad resurs, den tar slut
 
Kontentan: motivation är en urusel drivkraft! Motivation suger! Motivation är sjukt bra om vi ska göra något som kräver ett par timmar, max några dagar - men annars är det ingen tillförlitlig källa för förändring. Och vad basar egentligen motivation i en matförändring i? Ofta självhat - att vi avskyr våra kroppar. Det motivet känns inte kärleksfullt alls. 
 
Det vi behöver göra är att göra vår förändring i kosten ur en kärleksfull synvikel. Vi väljer bra mat pga att vi mår bra av det, att vi förtjänar att må bättre. Dessutom så måste vi vara smarta, att ha en kost som kräver att vi är hungriga och trötta och sugna för att lyckas är inte kärleksfullt alls. Det slår ALLTID tillbaka! Bara 1 av 20 personer lyckas hålla vikten efter en diet - vi har verkligen oddsen emot oss! Därför behöver vi tålamod och göra smarta förändringar, äta enligt kroppens behov. Vi behöver våga sluta dieta och börja äta - riktig mat och mätta! Då kommer din kropp och hjärna läka och sakta men säkert når du din målvikt. Lita på processen!
 
KÖSS
 
2

Skam

Att vara människa innebär ofta att vi slits mellan lust och förstånd. Vi vet att vi inte borde göra något men vi gör det ändå. Vi borde inte äta socker, vi borde lämna vår partner eller vi borde ta tag i träningen. 
 
Att vara fast i destruktiva beteenden är ett helvete och det är så himla svårt att sluta. Oftast bottnar det i en rädsla, vi vet vad vi har men vi vet inte vad vi får. Om vi alltid tröstar oss och firar med socker, hur skall det ens gå till om vi slutar? Och våra fredagskvällar i soffan - kommer de ens bli detsamma utan en påse godis? Och visst är äktenskapet kass, men man slipper ändå vara ensam. 
 
Och vet du vad? Det är helt okej!
 
Jag vet inte hur många gånger jag har suttit med vänner och sponseerer när de skamfyllt berättar om sina djupaste ångestbeteenden. De vet att de gör "fel" men de gör det ändå. De vet att de lever oärligt - men de fortsätter leva så.
 
Överallt möts vi av budskap att vi borde lämna våra olyckliga relationer, sluta äta socker och börja träna. Som att sådana grejor går över på en fikarast. Därför blir vi skamfyllda när vi inte klarar av det, som att vi är sämre människor. Det är inte så jävla enkelt att vara människa, vi slits alltid mellan lust och förstånd. Och vi behöver tid att mogna!
 
Det är lätt att tro att jag som har gått ner -95 kilo bara tog ett beslut och VIPS så var jag normalviktig! Så är det inte. Innan jag blev sockerfri en gång för alla kämpande jag med återfall i 5 år. Upp och ner ur sockerfällan, hit och dit. Det tillhör liksom processen att falla dit, att nå botten efter botten tills man tillslut får nog.
 
Jag håller också på med oärliga beteenden, även om det inte inkluderar att äta socker längre. Saker jag vet att jag borde sluta med, saker jag vet att jag borde ändra på. Men jag skäms inte över det - det tillhör att vara människa liksom. Skammen kan vara så stark hos oss människor att vi lever i förnekelse, då blir det något så gnagande att vi inte vet vad det är för fel. 
 
Första steget är alltid att våga titta på det, att våga erkänna våra oärliga beteenden för oss själva och gärna för en annan medmänniska. Därefter börjar en mognadsprocess i oss och sedan är vi redo för förändring. Det är helt okej att det tar tid, det är helt okej att vi är rädda och det vi behöver jobba på är oftast våra egna känslor av skam, de är dem som äter på oss.
 
KÖSS
 
 
1

Ditt värde är inte din vikt

Jag vill påstå att jag har en god kroppsbild - eller ja, den är inte katastrof. Men bara när jag jämför den med mina kompisars, de kan tänka extremt mycket mer elaka saker än vad jag tänker om min kropp. Ändå tänker jag jävligt taskiga grejor så jag är långt ifrån nöjd. Med god kroppsbild menar jag att de tankarna jag tänker inte har gett konsekvenser att jag hatar min imperfekta perfekta kropp till den grad att jag har lagt mig under kniven. 
 
Det handlar om övning varje dag - jag kan inte ta ETT beslut om att älska mig kropp och sedan hålla mig till det resten av livet. Samhället idag marinerar oss i hur en kropp skall se ut för att duga med reklam, normer och uppfattningar. Det krävs övning och kunskap för att ändra synen på sin kropp. 
 
Jag märker hur jäkla svårt det är, att om jag inte ser upp så får jag återfall i negativ kroppsbild. Det blev extra tydligt för mig förra veckan. Jag och min kompis skulle på möte. Jag och min kompis har väldigt olika kroppar. Jag är superkort och har ljuvliga kurvor. Kort och knubbig och go att klämma på! Min kompis är lång, smidig och vältränad. Supersnygg! Vi båda lever i tillfrisknande för sockerberoende och är aktiva inom 12-stegprogrammet. 
 
Vi börjar prata med en man om sockerberoende och han vänder sig till min kompis och säger "dig kunde man inte gissa att du är sockerberoende". Min kompis blir givetvis förbannad, ett missbruk i socker behöver liksom inte betyda att man väger 200 kilo - det är en farlig myt! Och vad händer inom mig? Min trasiga självbild vaknar givetvis till liv. "Men mig kan man se att jag är sockerberoende för jag är tjock och därmed värdelös. My, nu skärper du dig! Nu får du snörpa åt maten här! Gå ner 10 kilo, då kommer ingen kunna gissa att du är sockerberoende, då kommer du bli lycklig" yada yada, samhällsnormen strikes back again!
 
Och jäklar vilken spiral det drog igång! Först elaka tankar i flera timmar, sedan massa löften till mig själv att jag skall äta mindre och träna mer och sedan kolla på massa bilder där jag undersöker med lupp hur jag verkligen ser ut! Alltså samhällsnormen är farlig, den gör att minsta lilla grej blir en stor trigger som lätt kan trycka på PLAY på den elaka radion vi har i våra huvuden och så är de elaka tankarna igång.
 
Hur kommer man ur det? Här gäller återigen ÖVNING. Vi kommer alltid ha triggers omkring oss och folk kan kläcka ur sig de mest konstiga kommentarer utan att man är förberedd. Läkare med välmenande råd, kollegor och familj. Det gäller att ÖVA!
 
Steg 1 är att tydliggöra den elaka radion i huvudet. Så fort vi inser att den är igång behöver vi konstatera att en trigger tryckte på play. Om vi inte gör det kommer vi omedvetet acceptera bruset som en sanning. Det jag gör efteråt är att ringa mina vänner och berätta vad jag tänker och vad som sägs i mitt huvud. Ofta behöver jag prata om det flera gånger för att få distans till det. Det värsta vi kan göra är att sitta ensamma med tankarna och låta oss marineras av den skam som efterföljs. Skammen är bara en produkt av samhällets sjuka kroppsideal och har inte ett skit med dig att göra - det är konstruerat för att du skall spendera oerhörda summor på livsfarliga bantningsprodukter. 
 
Jag behöver då en kärleksfull påminnelse att mitt värde inte sitter i mitt utseende eller i en siffra på vågen. Jag är inte min vikt, jag är jag - jag är min själ och mina handlingar. DÄR sitter mitt värde! Jag har ett värde bara genom att födas in på denna jord. Även när jag ligger i soffan och slökollar på Paradise Hotel så är jag förbannat jäkla värdefull. Även när jag sitter och hetsäter så maten sprutar ur öronen så har jag ett okränkbart värde. Även när jag väger 170 kilo och inte kan knyta mina skor - är jag oerhört, okränkbart och helt fantastiskt värdefull. 
 
Trots god självbild (jämförelsevis) får jag återfall i värdelöshet, vikttankar och kroppsfixering. Det är helt okej, det är inget som försvinner på en fikarast i detta samhälle vi lever i. Det gäller att öva, en dag i taget. Min kroppskondition är för mig lika viktig - om inte viktigare - att öva på som min kondition på gymmet. Det är en muskel som behöver träning! 
 
Ditt värde sitter aldrig, och har aldrig gjort, i din vikt. Ditt värde sitter i att du är du. 
 
KÖSS
 
 
4