Från isolerad till extrovert: en sockerjunkies historia

Det har trillat in en hel del nya följare i samband med mina inlägg om PCO och jag tänkte dra lite kort om min historia gällande mitt bruk av socker och mjöl.
 
Barndom
Den 8 juli 1989 så föddes jag av en blond, passionerad mamma med röda läppar och ett stort skratt. Min biologiska pappa var egentligen inte med i bilden. Jag var ett resultat av en stark passion och deras relation höll inte så länge. Mamma var vegetarian och åt mycket godis under graviditeten, något vi tror såhär i efterhand har påverkat min känslighet för socker - men något man inte hade kunskap om då. Redan som bebis låg jag över viktkurvan, mamma berättade att jag som liten bebis hade en stor viktökning och att man på BB frågade om mamma ville donera bröstmjölk. Jag var också ett krävande barn som ville sitta fast i mamma hela tiden. I efterhand kan jag dra paralleller till oxytocin, ett hormon som utsöndras vid närhet - OCH vid överätning! 
 
Man beskrev mig som ett matglatt barn. Mamma kunde hitta mig under köksbordet bläddrandes i en kokbok och smacka högt. Hela tiden låg jag över viktkurvan, men det tog inte fart ordentligt förän jag fyllde 7 år. Mamma träffade en ny man, en man som skulle komma bli min pappa. Då var jag 3 år gammal och tidpunkten var perfekt. Pappa hade två utvecklingsskadade söner och behövde en dotter, jag behövde en pappa. Matchen var total! Idag ser ingen att han inte är min biologiska pappa, vi är väldigt lika - både till sinne och utséende. Varken han eller jag tänker på att vi inte delar gener, pappa blir man av ansvar - inte av DNA. Min biologiska pappa flyttade till Bosnien som minröjare när jag var 7 år och efter det har vi egentligen inte haft någon större kontakt - trots att han bor i Sverige nu. Jag har totalt 7 syskon. Två äldre som mamma fick långt innan mig (jag är en sladdis), två styvbröder och 3 systrar på min biologiska pappas håll. Eftersom det är stor ålderskillnad mellan alla oss och alla har olika föräldrar växte jag upp med mina bröder.
 
Min nya pappa har alltid varit väldigt sjuk. Han är en affärsman som rest jorden runt och jobbat i alla möjliga länder. När mamma och pappa skulle flytta ihop så blev han påkörd av en bil och fick whiplash och blev sjukpensionär. Att gå från karriärist till hemma sjuk måste vara fruktansvärt traumatiskt. Lägg på all den smärta whiplashen orsakade honom. När jag var 7 år fick pappa cancer och hela världen rasade i vår familj. Mamma och pappa är högljudda och tar mycket plats och plötsligt blir familjen helt tyst. Pappa var jättesjuk på sjukhus, mamma var utbränd och mina bröder placerades i fosterfamilj. Jag påbörjade min karriär som sockerberoende på riktigt, det enda jag gjorde om dagarna var att äta och äta. Jag stal pengar ur min sjuka pappas plånbok, snattade och manipulerade min omgivning för att få tag i godis och bakverk. 
 
Jag kommer ihåg hur jag gömde undan kladdiga bakverkspapper i min skrivbordslåda, den surnade grädden började stinka och mitt rum var ett råtthål. Jag hade mycket ångest redan som barn, skam över att leva som jag gjorde. Skuld över att föråda min familj på det sättet.
 
Efter något år hade jag gått upp extremt mycket i vikt och mamma såg hur stor jag hade blivit så det blev ständiga besök hos dietisten. Sockret hade mig i starkt grepp och jag ljög och manipulerade dietisten. Skammen över att jag inte kunde äta mindre och springa mer födde en sådan ångest att jag åt ännu mer.
 
När min pappa blev friskförklarad så tog vi beslutet att flytta ut till Gullholmen där pappa hade sommarhus, vi skulle få en nystart! Min pappa var sjukpensionär och mamma var så slut efter sin utbrändhet att hon var hemma-mamma. Vi bodde på 48 kvadrat på 5 personer. Min ena bror bodde i garderoben! På Gullholmen fanns det varken kommunalt vatten, avlopp eller bilar. Vattnet och avloppet frös stup i kvarten på vintertid och vi fick leva väldigt primitivt med vedeldad värme. Vi hade det inte heller fett, jag hade inte många kläder och när något gick sönder fick vi laga. Min ständigt skenande vikt belastade familjens ekonomi då jag behövde nya kläder hela tiden. 
 
När jag var 9 år så började jag på viktväktarna första gången. Det var tioårsgräns men man smög in mig då man trodde man gjorde mig en tjänst. På den tiden var fettet boven och jag kommer ihåg de illaluktande fettfria popcornen som mamma köpte hem. Det stank bränd soya i hela det lilla huset!
 
Mjölken byttes snart ut mot lättmjölk och sedan byttes lättmjölken ut mot den blågråaktiga sörjan minimjölk. Men det stoppade inte mig. Jag låg vaken om nätterna och smög ner när alla sov för att äta direkt ur frysen!
 
Mamma och pappa lagade långkok och bakade eget bröd, det var egentligen inget fel på den maten de gav oss (förutom att den var fettfri), men jag var mest intresserad av brödet, pastan, riset och potatisen. Mamma var så rädd att jag var så stor att hon ringde runt till alla mina vänner och belade mig med godisförbud. Hon till ochmed belade mig med godisförbud hos den lokale ICA handlaren, men jag manipulerade mina bröder att köpa ut åt mig.
 
Jag blev också väldigt mobbad. I busskön spottade de äldre barnen på mig och ibland fick jag hem hemska brev. Jag kommer ihåg en dag när det låg en bränd CD-skiva i vår brevlåda som innehöll 1 enda låt "Rullar fram med Fronda". När jag blev 15 år så anmäldes 2 grabbar, de blev rättegång och de blev dömda. 
 
När jag tittar tillbaka på min barndom vill jag aldrig mera uppleva den. Jag är glad att jag är vuxen och slipper det trauma jag fick gå igenom.
 
Tonår
Jag flyttade hemifrån som 16-åring då det var 2h enkel väg till gymnasiet. Och då började min tonårsrevolt. Jag gick ut högstadiet med höga betyg men i gymnasiet började jag festa 2-4 dagar i veckan. För att döva bakfylleångesten åt jag godis och kakor. Jag började också isolera mig allt mer, ville inte träffa folk. Detta gjorde att jag hade 70% fråvaro i skolan och fick ofullständiga betyg. En skam, jag som alltid varit en prestationsprinsessa!
 
 
 
Jag fick också behandling av ätstörningsläkare, men inte ens det hjälpte. Det fanns ingen terapi i världen som kunde få mig att äta lagom. Mina pengar räckte inte långt så jag lånade mycket av mamma & pappas obefintliga kassa för att finansiera mitt sockermissbruk. Jag var så stor och så sjuk att jag inte visste hur man överlevde utan socker. 
 
I hela mitt liv har jag lidit av astma och allergier. Jag hade så mycket astma att min dosering inte räckte långt och därför så gick jag till flera olika läkare för att få flera recept. På den tiden fick man recept på gula lappar så ingen höll koll på det totala uttaget. Jag var också allergisk mot ägg, fisk, fågel, nötter, pälsdjur med mera... 
Jag åkte in till akuten minst en gång i månaden och var helt handikappad av mina allergier, astma och övervikt. Min hygien var ursusel, det var avlagringar i toaletten, ett diskberg och jag är glad om jag duschade en gång i veckan.
 
Efter gymnasiet började jag jobba som telefonförsäljare. Jag var bästa säljaren - när jag var där - men oftast var jag hemma "sjuk". Jag hade 30 panikångestattacker om dagen och började närma mig 170 kilos sträcket. Mitt liv var kaos. Jag hade ingen moral eller etik, jag ljög, stal och manipulerade för att få dagens fix.
 
När jag var 20 år fick jag min dödsdom. Antingen gå ner i vikt eller dö inom 2 år. Mina hälsovärlden var katastrof. Bilbälten räckte inte runt magen, jag kunde inte böja mig ner och knyta mina skor och jag hade inget liv. Appropå skor, jag fick köpa storlek 42 för att mina fötter var så breda. Idag har jag storlek 36/37.
 
 
 
Vändningen
När jag var 20 år gammal snubblade jag över LCHF när jag stod i operationskön till en gastric bypass. På den tiden fanns inga tidningar eller inspokonton för LCHF. Det var verkligen okänt! Men jag valde att prova och första året så satt jag enbart i soffan och åt bacon - och tappade 40 kilo! 3 års gymnasiebetyg läste jag upp på 3 månader med alla rätt på varje prov och jag kunde nästan sluta helt med min medicinering.
 
Mitt liv idag:
 
- Civilingenjör
- Minus 95 kilo
- Blivit fri från allergier (kan äta fisk och i veckan kunde jag för första gången umgås med en hund 1 vecka i sträck)
- Fri från panikångest 
 
LCHF har verkligen gett mig ett liv. Inte ett liv TILLBAKA, då jag inte hade något liv innan dess. LCHF i kombo med behandling för beroende (samma behandling alkoholister och narkomaner får) och styrketräning har gjort mig frisk, smal och lycklig. Det är en enorm gåva!
 
Och vet du vad? Kan jag, kan du också!
 
KÖSS
 
 
9

31 månader utan socker

Idag är inte vilken dag som helst, idag firar jag 31 månader utan socker!
 
Jag har ätit en sockerfri kost sedan 2010 men lyckades aldrig hålla mig ifrån socker några längre perioder fram till jag insåg att jag var som en alkis - fast med sockret. Då lade jag in mig på behandling den 15/5-2015 och har sedan dess levt i frihet från socker.
 
Under dessa månader har jag även varit fri från alkohol, sötningsmedel och mejerier. Allt det där som triggar igång mitt sötsug. 
 
Det bästa att leva utan socker är att mitt sinne är fritt, att jag upplever en enorm frihet. Förut var det ockuperat med vad, var och när jag skulle få äta socker igen. Jag planerade, smög och myglade - allt för att få tag i min drog. 
 
För det är verkligen som ett drogbeteende. Ni som tror att det inte är så farligt med socker, tänk igen! Jag höll på att äta ihjäl mig - bokstavligen! När läkaren säger att man har 2 år kvar att leva så är det ingen idé att jiddra! Det är precis som alkoholisten. Han vet att han förlorar hem, familj, arbete och barn - men fortsätter dricka. När jag åt socker fick mamma betala hyran, jag blev nästan avskedad och jag hade inte ens gymnasiebetyg. För mig var sockret prio 1. Och 2. Och 100 för den delen. Jag gjorde exakt allt för att få äta, ingenting får komma emellan mig och maten.
 
Idag lever jag ett helt liv. Ett normalt liv. Jag är inte rädd för att dö och min ångest kväver jag inte längre med socker. Jag väljer att leva. Givetvis viktpendlar jag några kilon upp och ner - liksom resten av befolkningen. Jag kan också tänka andra tankar som inte innehåller mat. Det är det som är den stora vinsten: att leva fri från tankebesatthet.
 
När jag lärt mig leva fri från tankebesatthet har jag blivit av med -95 kilo, tagit en civilingenjörsexamen, fått stipendium och jobbar idag som chef. Från att inte ens kunna knyta mina egna skor! Och jag är ingen supermänniska - kan jag, kan du också!
 
PS! Behöver du liksom jag behövde sockeravgiftas? Tillsammans med Valet har jag tagit fram en SockerDetoxHelg. Anmäl dig HÄR (LÄNK)
 
KÖSS
 
 
 
 
1

När förutsättningarna är emot dig

Det är så lustigt det här med viktnedgång och hur vi pratar i samhället om det idag. Alla är övertygade att vi skall behandla vår komplexa kropp som någon slags maskin. Är vi feta skall vi stoppa in lite energi och förbruka massor av energi. Spring mer, ät mindre - säger man. Detta leder till en oerhört fatshaming. Det är ju så enkelt att äta mindre och ta sig en löprunda! Och fixar du inte det, skall du skämmas.
 
Kroppen är så mycket mer än en enkel ekvation. Plus och minus, hur enkelt som helst! Jag kan ärligt talat inte i min värld förstå hur folk kan tro att det är så enkelt. Kroppen är en komplicerad maskin som har tusentals parametrar som bör tas i beaktning. Inte nog att den reagerar på olika slags livsmedel, det är även beroende av den hormonella balansen och processen bakom. Att säga att en kalori är en kalori och det är detsamma gällande allt, kan vara den dummaste mest seglivade myten i vårt samhälle. Kroppen svarar med olika hormoner och signalsubstanser beroende på vilket livsmedel du stoppar i dig. Vissa kalorier är fettbildande, andra är hungertriggande några är hungerdämpande. 
 
Jag har tappat -56% av min kroppsvikt. Jag har tappat 95 kilo. Detta gjorde jag utan varesig operation, svält eller att träna som en blådåre. Jag har aldrig räknat kalorier och jag har aldrig sprungit en mil. Jag har inte heller behövt gå hungrig, blivit yr eller mått dåligt av min kost. 
 
Sedan jag var 9 år gammal har jag lidit av fetma. Jag började hos dietist som 6-åring, viktväktarna som 9-åring, körde pulver som 13-åring och bantat konstant i hela delen av mitt liv. Jag vet inte hur man lever utan att banta. Jag har gjort stora viktnedgångar. En gång som 17-åring gick jag ner 30 kilo på träning och kalorisnålkost. När det blev för mycket hunger gick jag upp 40 kilo. Som 20 åring vägde jag 170 kilo och läkarna sa att jag riskerade att dö inom 2 år då mina värden var så dåliga med skyhögt blodsocker och förstorat hjärta. Jag kunde inte knyta mina egna skor, ha bilbälte eller knappt torka mig efter toaletten. Livet var pest och pina.
 
Jag har alla förutsättningar emot mig.
Forskning visar på att är du fet som barn så har du fler fettceller som lätt då fyller på med fett. Jag kan gå upp extremt snabbt över extremt kort tid. Rekord var 8 kilo på en månad.
 
Jag har PCO som är en sjukdom som gör att jag har större sötsug, lättare för viktuppgång och svårare för viktnedgång.
 
Jag har nedsatt sköldkörtel vilket innebär att min förbränning är sänkt och jag har en lägre basal förbränning.
 
Jag har bantat i hela mitt liv, vilket innebär att kroppen går i försvarsläge och vill spara spara spara.
 
Men jag har gjort min viktresa ändå och för mig är enda lösningen att titta på kroppen som helhet och hålla koll på två viktiga hormoner: kortisol och insulin. Det innebär på vanlig svenska: undvika stress och kolhydrater. En så enkel lösning på så många av mina problem!
 
Jag älskar min kropp, men kan verkligen bli lite trött ibland att den jobbar emot mig. Det är inte konstigt alls med tanke på det liv den har levt och de förutsättningar den har. Men samtidigt tacksam att jag äter och lever med den kost jag gör som är fantastiskt god, läkande och mättande. 
 
Så även om du har usla förutsättningar för att gå ner i vikt går det ändå. Men det krävs viktiga komponenter: tålamod, villighet och nyfikenhet. Tålamod för att det kommer ta längre tid för dig. Villighet för att det kommer att krävas en insats av dig och en nyfkenhet för att du skall kunna pussla ihop ditt biologiska pussel och hitta exakt rätt kost för just dig!
 
KÖSS
 
6