När förutsättningarna är emot dig

Det är så lustigt det här med viktnedgång och hur vi pratar i samhället om det idag. Alla är övertygade att vi skall behandla vår komplexa kropp som någon slags maskin. Är vi feta skall vi stoppa in lite energi och förbruka massor av energi. Spring mer, ät mindre - säger man. Detta leder till en oerhört fatshaming. Det är ju så enkelt att äta mindre och ta sig en löprunda! Och fixar du inte det, skall du skämmas.
 
Kroppen är så mycket mer än en enkel ekvation. Plus och minus, hur enkelt som helst! Jag kan ärligt talat inte i min värld förstå hur folk kan tro att det är så enkelt. Kroppen är en komplicerad maskin som har tusentals parametrar som bör tas i beaktning. Inte nog att den reagerar på olika slags livsmedel, det är även beroende av den hormonella balansen och processen bakom. Att säga att en kalori är en kalori och det är detsamma gällande allt, kan vara den dummaste mest seglivade myten i vårt samhälle. Kroppen svarar med olika hormoner och signalsubstanser beroende på vilket livsmedel du stoppar i dig. Vissa kalorier är fettbildande, andra är hungertriggande några är hungerdämpande. 
 
Jag har tappat -56% av min kroppsvikt. Jag har tappat 95 kilo. Detta gjorde jag utan varesig operation, svält eller att träna som en blådåre. Jag har aldrig räknat kalorier och jag har aldrig sprungit en mil. Jag har inte heller behövt gå hungrig, blivit yr eller mått dåligt av min kost. 
 
Sedan jag var 9 år gammal har jag lidit av fetma. Jag började hos dietist som 6-åring, viktväktarna som 9-åring, körde pulver som 13-åring och bantat konstant i hela delen av mitt liv. Jag vet inte hur man lever utan att banta. Jag har gjort stora viktnedgångar. En gång som 17-åring gick jag ner 30 kilo på träning och kalorisnålkost. När det blev för mycket hunger gick jag upp 40 kilo. Som 20 åring vägde jag 170 kilo och läkarna sa att jag riskerade att dö inom 2 år då mina värden var så dåliga med skyhögt blodsocker och förstorat hjärta. Jag kunde inte knyta mina egna skor, ha bilbälte eller knappt torka mig efter toaletten. Livet var pest och pina.
 
Jag har alla förutsättningar emot mig.
Forskning visar på att är du fet som barn så har du fler fettceller som lätt då fyller på med fett. Jag kan gå upp extremt snabbt över extremt kort tid. Rekord var 8 kilo på en månad.
 
Jag har PCO som är en sjukdom som gör att jag har större sötsug, lättare för viktuppgång och svårare för viktnedgång.
 
Jag har nedsatt sköldkörtel vilket innebär att min förbränning är sänkt och jag har en lägre basal förbränning.
 
Jag har bantat i hela mitt liv, vilket innebär att kroppen går i försvarsläge och vill spara spara spara.
 
Men jag har gjort min viktresa ändå och för mig är enda lösningen att titta på kroppen som helhet och hålla koll på två viktiga hormoner: kortisol och insulin. Det innebär på vanlig svenska: undvika stress och kolhydrater. En så enkel lösning på så många av mina problem!
 
Jag älskar min kropp, men kan verkligen bli lite trött ibland att den jobbar emot mig. Det är inte konstigt alls med tanke på det liv den har levt och de förutsättningar den har. Men samtidigt tacksam att jag äter och lever med den kost jag gör som är fantastiskt god, läkande och mättande. 
 
Så även om du har usla förutsättningar för att gå ner i vikt går det ändå. Men det krävs viktiga komponenter: tålamod, villighet och nyfikenhet. Tålamod för att det kommer ta längre tid för dig. Villighet för att det kommer att krävas en insats av dig och en nyfkenhet för att du skall kunna pussla ihop ditt biologiska pussel och hitta exakt rätt kost för just dig!
 
KÖSS
 
6

Kroppen i obalans

Min kropp har lätt att gå upp i vikt. Men den har alltid svarat oerhört bra på strikt LCHF också. Men inte just nu. Och jag är jävligt frustrerad. 
 
Jag har räknat igenom allt. Äter perfekt med protein, pyttelite kolisar och lagom med kalorier. Men det händer inte ett skit. 
 
Och detta är ett FUCK OFF - DRA ÅT HELVETE inlägg. Jag är inte ett dugg jävla inspirerande idag. Jag är bara jävligt sur. Att jag utsatte mig själv för sån idioti i höstas att min kropp har tagit sån jävla stryk. Jag borde fan veta bättre än såhär.  Välkommen till inlägg "sur fjortiz My". Dessa symptom har jag fått på grund av stressen som min hemska jävla höst gav:
 
- IBS 
- Knäckt hår (risit som fan)
- 4 flisor i tänder har gått pga gnisslande på nätterna
- Går inte ner i vikt
- Konstant sug mer eller mindre
 
Så sjukt vad stress gör med ens kropp. När jag fick IBS så blev jag pytteytteliten och alla bah: shit My, lägg i handbromsen. Jag kunde ärligt talat sitta på damrummet fram till lunch. Men efter de värsta hade lagt sig är min kropp som en jävla svamp. Suger åt sig ALLT. Och den vill ha mer, därför den är konstant sugen. Och jag förstår den, stackarn. Är la skiträdd att bli utsvulten och dra storlek 34/36.
 
Och nu vill min Högre Makt att jag skall praktisera: TÅLAMOD! För jag VET att om jag bah chillar, skiter i allt och äter som jag ska så kommer det att lossna. Men tyvärr ingick inte den egenskapen i paketet My när jag tillverkades.  
 
Det finaste man kan ge en kropp som är besegrad av stress är rutiner. Att äta samma mängd varje dag. Att ha förståelse att den behöver tid på sig för att "komma igen". Då behöver vi ställa bort vågen, arbeta på att koppla bort vikttankar och köra vårt race. Det är inte enkelt, men vi växer enormt av det. Jag VET ju detta. Men just nu suger det. Men det går framåt i alla fall:
 
- Har inte haft ett IBS-skov på veckor.
- Håret börjar må bra igen och bli tjockt och vackert
- Suget släpper vissa dagar
 
Så det går ju framåt, det gör det. Men det är en jävligt frustrerad ingenjör ni har här. Jag hatar att väga +10 kilo mot vad jag brukar. På att jag åkte på en utslagen mage och en kropp som är svinrädd. Men jag vet också att det kommer komma en dag då jag tittar i backspegeln och samlar ihop mina lärdomar om denna platå.
 
Det är frustrerande att äta nyttigt men inte få resultat. Men jag vet att när min kropp fattat grejjen och förstår att den är i trygghet kommer den att arbeta med mig igen. Jag får bara ge den tid och förståelse. 
 
Vad är dina tankar kring sega platåer?
 
KÖSS
 
 
 
9

Hej då vågen!

3 gånger om dagen vägde jag mig som mest. Och då menar jag standardvägningar, inte alla smygvägningar som klämdes in emellan. Varje morgon klev jag upp på vågen och avläste värdet. Det var liksom en del av min morgonrutin. Och den rutinen satte känslan för hela dagen. Var det minsta plus, om än bara hundra gram, så kände jag mig fet, misslyckad och ful. Gick jag ner i vikt var det ändå inte tillräckligt snabbt.
 
I hela mitt liv har vågen varit en viktig del. Jag fick börja väga mig offentligt redan som liten flicka. Mina starkaste barndomsminnen var när jag stod naken i mina blommiga trosor hos doktorn på en kall stålvåg medan sjuksköterskan, mamma och pappa stod och titta på. Det var tyst i rummet och endast sjuksköterskans raspande penna hördes. Jag hade alltid gått upp i vikt vid dessa tillfällen. Alltid var jag det tjocka barnet. Jag väger mindre idag än vad jag gjorde som tioåring. Och mamma grät alltid efter besöket. Nu förstår jag att det var på grund av att hon kände sig maktlös, då kopplade jag ihop det med prestationen på vågen. Jag hade ångest veckor innan läkarbesöken.
 
På Viktväktarna smögs jag in som 9-åring. Där fick man också väga sig. Hemma hade vi en våg under mamma och pappas dubbelsäng. Vågen har alltid funnits med. Alltid varit närvarande. Alltid avgjort mitt värde. Som hälsoinspiratör idag är det viktigt att jag håller koll på min vikt. Inte skenar. Nya läsare är alltid intresserade av min vikt idag. Hur många kilogram min kropp väger. I vården finns strikta tabeller hur mycket jag får väga i förhållande till min längd. Värden som varken tar hänsyn till hur mycket jag tränar eller till min lösa hud eller densitet.
 
Så länge jag gått på denna jord. Så länge jag har haft ett medvetande, så har min vikt satt mitt värde. Jag har speglat mitt personliga värde i vågen. Den har avgjort om jag är lyckad eller misslyckad. Värdefull eller värdelös. Glad eller ledsen. 
 
Jag ställer mig frågan: hur många dagar har jag spenderat irriterad och arg på grund av min vikt? Hur många nära och kära har jag snäst åt på grund av att morgonvägningen gjort mig ledsen? Hur många dagar har jag spenderat med dålig magkänsla på grund av att jag vägde mig det första jag gjorde?
 
Sedan slutet av oktober så har mitt liv ändrats radikalt. Jag har inte ställt mig på vågen sedan dess. Inte haft den apparaten i mitt hem, i mitt liv. Och det är sjukt vad saker ändras. Mest förvånad var jag över att jag faktiskt upplevde abstinensbesvär de första veckorna. Vad skulle nu sätta mitt värde för resten av dagen? Hur skulle jag veta om jag åt rätt? Vad skulle jag svara när folk undrade över min vikt? Så jag började att fråga. Ser jag tjock ut? Ser jag ut som jag har gått upp i vikt? Känna efter i kläderna jag satte på mig. Tills den dagen då jag tittade mig själv i spegeln: jag är inte min vikt. Mina dagar är mer värdefulla än att avgöras av siffror. Mina relationer är viktigare än att bantas bort.
 
En ny värld har öppnats för mig. Jag vet i mitt samvete och kropp om jag äter destruktivt, det behöver inte jag en våg för att tala om för mig. Och jag äter för att må bra, inte för att få resultat. Jag dricker vatten på kvällen, äter när det passar mig - inte så tidigt som möjligt för att maxa resultatet vid morgonvägningen. Jag inser hur sjuk vågen har gjort mig, hur mycket den tar och äter på mig. Jag är mer värdefull än så. 
 
Vikten finns alltid i mitt bakhuvud. Som en skärmsläkare på datorn surrar den runt långt därbak. Kanske får jag leva med den bilden resten av livet. Vikten blev introducerad på tok för tidigit i mitt liv, i min barndom. Den ärrade min själ. Men jag är chef över mitt liv. Jag bestämmer hur jag vill må. Jag tänker inte falla offer för min ryggsäck. En del av det beslutet har gjort att jag nu mera är fri från invägningar. Jag är så mycket mer än en siffra på en elektronisk apparat. Jag är jag, och jag är värdefull oavsett vikt.
 
KÖSS
 
 
12