Powered by Jasper Roberts - Blog

BAAM upp i vikt

I förrgår nådde jag ny lägstavikt. Förut var det 76,6 och nu är det 76,1. Kändes kul! Meeen. Två dagar efteråt vägde jag 77,8. Och jag hade varken överätit eller ätit konstigheter. Jag tycker mig också ha gått på damrummet som vanligt och allt är i sin ordning. 
 
Kroppen är en spännande mekanism. Ibland känns det som att den går upp i vikt på... luft? Så jävla konstigt. Grejen är att det värsta man kan göra i det läget är att stressa upp sig. Stressar vi och blir hysteriska så utsöndras kortisol och vi lägger på oss ännu mer. Det vi gör då är att faktiskt inte bry sig så mycket. Att acceptera att kroppen funkar såhär, och att det är helt okej. Vi behöver inte leta fel, äter vi maten vi ska äta och inget utöver det så kommer det reversera - utan tvekan.
 
Säkert är det ngt med cykeln för min del. Att kroppen förbereder sig för brudvecka eller ngt. Och det ska vi ju vara tacksamma för att mackapärerna funkar som de ska. 
 
Jag vet att ni är många där ute som blir väldigt oroliga när man bara går upp i vikt utan egentlig förklaring. Men försök lita på att det är sådär det ska vara, att kroppen kommer att balanseras så länge du inte slår på högvarv liksom. 
 
Vikten spelar ju egentligen en mindre roll. Tänk hur bra vi mår i kropp och knopp av bra mat. Att slippa den paralyserade ångesten och att faktiskt ha en bra självkänsla. Det är ju det som räknas, eller hur?
 
KÖSS
 
 
 
12

Stå still

Jag kollade i mina anteckningar över min vikt. Jag har stått still i 9 veckor nu. Med stå still menar jag pendling mellan +- 3 kilo. Jag pendlar mellan 76,6 till 79,9. Som den erfarna viktresenären man är, vet jag ju att det är det intervallet man rör sig inom. Homoner och vätska, tjohej. Jag är så himla van att jaga kilon. Det har jag ju gjort hela mitt liv, jag kan inget annat. Jag är fan inte bra på att stå still, not my thing. Ändå förstår jag ju - det är ju inte långt kvar av min viktresa. Jag måste öva på att stå still. Enligt BMI ska jag ligga mellan 50-66 kilo. Hur jag i hela världen skulle kunna gå ner till 50 kilo vet jag inte. Jag tänker mer 10 kilo till, men kroppen får bestämma själv. Äter jag regelbundet och tränar, så hamnar jag tillslut på den vikt jag är designad för att vara på. Jag kan inte bestämma själv, det får min kropp göra.
 
Jag vet ju varför jag har stått still, jag har överätit mycket till och från dessa 9 veckor. Vargen har varit vaken och jag har haft ett sånt ursinne i mig. Inte pallat hunger, fått panik och säkrat upp. Påsken var jättejobbig. Att jag lyckats stå still i denna gungande period och inte plussat typ 10 pannor, är jag stolt över. Men det får mig att fundera. De senaste dagarna har det varit ett lugn i min kropp. Jag vill inte ropa hej än, men ett lugn som jag inte känt på 9 veckor. Jag vet att vargen kommer komma tillbaka, men jag hoppas hjärtinneligt att det dröjer. Det fick mig att fundera lite, tänk om det inte bara är miljöfaktorer? När vargen är vaken börjar jag genast med lykta och ljus kolla på vad jag gör för fel. Vilka utlopp ger jag efter på? Hur sover jag? Är jag stressad? osv. Men ibland undrar jag: det känns som att det inte bara är mjuka värden. Det känns faktiskt som att det är en fysisk sjukdom, att det är något fysiskt som händer i kroppen. Som många andra sjukdomar så kommer det och går i perioder. Vissa perioder är det sjukt enkelt, andra perioder är det sjukt svårt. I de perioderna känns det som att min kropp fysiskt motarbetar mig. Att den vägrar samarbeta. Att det är någonting som händer i den som gör det otroligt svårt för mig att leva abstinent. I de perioderna känner jag mig fysiskt sjuk. Att det hjälper att hålla koll på mina beteenden, men att det inte motar vargen i grind helt.
 
Även om vågen står still så känner jag mig pytteliten. Det har varit bra att stå still. Hud på mina armar har gått tillbaka enormt. Jag har fått jättemycket komplimanger att jag ser ut som att jag gått ner i vikt. Min kropp har behövt vilan. Den har behövt balansera hormoner och hud. Detta är bara, och enbart, positivt. Det är kul att kunna ha kläder i mer än 4 veckor innan de blir för stora också.
 
KÖSS
 
 
 
 
8

-90 kilo

Idag startade jag dagen med ett storböl. Idag vägde jag 79,9 kilo. Jag har inte vägt såhär lite sedan jag var en 9-10 årig liten flicka. Det är klart det är omskakande. Helt sjukt omskakande faktiskt. Till min korta längd räknad har jag bara 13 kilo övervikt kvar. WTF. Det är ingenting. Tänk då min lösa hud, även om den inte är extrem så väger ju den sin del. 
 
Idag har har jag tappat 90 kilo. På LCHF, styrketräning och behandling hos Arteget för min sockerberoendesjukdom. Enbart kostomläggning är inte tillräckligt stark medicin för mig. Det går snabbt nedåt sedan jag fick behandling. Jag är dock så tacksam för att jag hann att upptäcka LCHF innan jag tackade ja till operation. Och mitt eget jävlar-anamma. Att jag aldrig ger upp. När jag hade gått ner -80 kilo så hamnade jag i en sockersvacka och gick upp +20 kilo mitt i resan. Istället för att ge upp, så letade jag efter nya vägar och fann Arteget som jag lade in mig på sockerdetoxkurs. Jag är så stolt över mig själv att jag aldrig slutar fightas. Att jag tittar på nya vägar som ligger bortom maten, att jag vågar ta hjälp av experter som kan sin sak. Att jag vågar erkänna min otillräcklighet. Att jag vågar prova nya saker. Tillslut hittar vi det som fungerar för just oss. Och det finns inga genvägar, det finns bara trial and error. 
 
KÖSS
 
 
På bilden till vänter hade jag inte gått upp till 170 kilo än. Lägg på ca 20 pannor.
56