To all my sisters and brothers

Detta är ett ganska utelämnande inlägg men som jag känner att jag behöver skriva för att förhoppningsvis hjälpa någon som lider i detta fortfarande.
 
När jag växte upp var jag väldigt stor. Som nioåring så vägde jag lika mycket som jag gör idag. Jag hade ingen kontroll på maten, maten hade kontroll på mig. Det var det enda jag tänkte på: när, var, vad och hur jag skulle få äta - så ingen såg. Då hade vi ingen aning om att jag hade beroendesjukdomen - man trodde ju att flickan My hade sämre karaktär än alla andra.
 
Jag har alltid varit extrovert och glad, snabbtänkt var jag också som barn och hade glimten i ögat. "Trots" att jag var extremt överviktig gillade killar att hänga med mig - problemet var att samhället föraktade min kropp och det krävs mycket av en person att gå emot det, kanske för mycket för en tonåring. 
 
När jag växte upp så hade jag en hemlig pojkvän ett tag men jag fick inte gå ut och prata om det - han förnekade det djupt fast han var dökär i mig. Det födde en skam för i mitt huvud så "förklarade" jag för mig själv varför det var hemligt och på det sättet underminerade mitt värde. Det är samma med killar jag var med som flirt, de fick djup ångest och antingen frös ut mig eller förnekade.
 
Beroendesjukdomen är djävlig på det planet, det kletar ner och trasar sönder allt de kommer åt - kroppen, relationer, självkänslan. Beroendesjukdomen är djävulen mitt ibland oss - den ger sig inte förän vi dör av den. Antingen av sjukdom eller självmord. Hur ska man orka leva ett helt liv med den skammen?
 
Jag kommer ihåg när jag träffade min man - då hade jag gått ner 40 kilo men vägde ändå 130. Alla tyckte han var modig och stark som vååååågade va med en så stor tjej. På riktigt?! Fuck samhället, fuck normerna!
 
Det hade varit så lätt för den där tjejen att låta förtidpensionera sina relationer, att aldrig våga komma nära igen. Men det gjorde hon inte - hon fortsatte att kämpa och idag är hon lycktlig tillsammans med sin man sedan 9 år.
 
Det där kan låta som skryt - men jag tränar självmedkänsla. Att träna självmedkänsla innebär att vi vågar titta tillbaka på våra liv och se de val vi gjorde med kärlek och prata om våra dåtida jag som om vi vore våra bästa vänner. 
 
Men det vill jag skicka med hopp - ge inte upp! Det gör ont, det smärtar - men det är verkligen värt det. Att våga älska en annan människa är bland det modigaste vi kan göra, då vi riskerar sorg och smärta. Jag vill skicka med massa kärlek till dig som är utanför normen - sexualitet, hudfärg, ålder, funktionsnedsättning, kroppsform. Vad det än är så är du värd kärlek och jag förstår att det gör ont, men du är inte ensam💜
 
KÖSS