31 månader utan socker

Idag är inte vilken dag som helst, idag firar jag 31 månader utan socker!
 
Jag har ätit en sockerfri kost sedan 2010 men lyckades aldrig hålla mig ifrån socker några längre perioder fram till jag insåg att jag var som en alkis - fast med sockret. Då lade jag in mig på behandling den 15/5-2015 och har sedan dess levt i frihet från socker.
 
Under dessa månader har jag även varit fri från alkohol, sötningsmedel och mejerier. Allt det där som triggar igång mitt sötsug. 
 
Det bästa att leva utan socker är att mitt sinne är fritt, att jag upplever en enorm frihet. Förut var det ockuperat med vad, var och när jag skulle få äta socker igen. Jag planerade, smög och myglade - allt för att få tag i min drog. 
 
För det är verkligen som ett drogbeteende. Ni som tror att det inte är så farligt med socker, tänk igen! Jag höll på att äta ihjäl mig - bokstavligen! När läkaren säger att man har 2 år kvar att leva så är det ingen idé att jiddra! Det är precis som alkoholisten. Han vet att han förlorar hem, familj, arbete och barn - men fortsätter dricka. När jag åt socker fick mamma betala hyran, jag blev nästan avskedad och jag hade inte ens gymnasiebetyg. För mig var sockret prio 1. Och 2. Och 100 för den delen. Jag gjorde exakt allt för att få äta, ingenting får komma emellan mig och maten.
 
Idag lever jag ett helt liv. Ett normalt liv. Jag är inte rädd för att dö och min ångest kväver jag inte längre med socker. Jag väljer att leva. Givetvis viktpendlar jag några kilon upp och ner - liksom resten av befolkningen. Jag kan också tänka andra tankar som inte innehåller mat. Det är det som är den stora vinsten: att leva fri från tankebesatthet.
 
När jag lärt mig leva fri från tankebesatthet har jag blivit av med -95 kilo, tagit en civilingenjörsexamen, fått stipendium och jobbar idag som chef. Från att inte ens kunna knyta mina egna skor! Och jag är ingen supermänniska - kan jag, kan du också!
 
PS! Behöver du liksom jag behövde sockeravgiftas? Tillsammans med Valet har jag tagit fram en SockerDetoxHelg. Anmäl dig HÄR (LÄNK)
 
KÖSS
 
 
 
 
1

När förutsättningarna är emot dig

Det är så lustigt det här med viktnedgång och hur vi pratar i samhället om det idag. Alla är övertygade att vi skall behandla vår komplexa kropp som någon slags maskin. Är vi feta skall vi stoppa in lite energi och förbruka massor av energi. Spring mer, ät mindre - säger man. Detta leder till en oerhört fatshaming. Det är ju så enkelt att äta mindre och ta sig en löprunda! Och fixar du inte det, skall du skämmas.
 
Kroppen är så mycket mer än en enkel ekvation. Plus och minus, hur enkelt som helst! Jag kan ärligt talat inte i min värld förstå hur folk kan tro att det är så enkelt. Kroppen är en komplicerad maskin som har tusentals parametrar som bör tas i beaktning. Inte nog att den reagerar på olika slags livsmedel, det är även beroende av den hormonella balansen och processen bakom. Att säga att en kalori är en kalori och det är detsamma gällande allt, kan vara den dummaste mest seglivade myten i vårt samhälle. Kroppen svarar med olika hormoner och signalsubstanser beroende på vilket livsmedel du stoppar i dig. Vissa kalorier är fettbildande, andra är hungertriggande några är hungerdämpande. 
 
Jag har tappat -56% av min kroppsvikt. Jag har tappat 95 kilo. Detta gjorde jag utan varesig operation, svält eller att träna som en blådåre. Jag har aldrig räknat kalorier och jag har aldrig sprungit en mil. Jag har inte heller behövt gå hungrig, blivit yr eller mått dåligt av min kost. 
 
Sedan jag var 9 år gammal har jag lidit av fetma. Jag började hos dietist som 6-åring, viktväktarna som 9-åring, körde pulver som 13-åring och bantat konstant i hela delen av mitt liv. Jag vet inte hur man lever utan att banta. Jag har gjort stora viktnedgångar. En gång som 17-åring gick jag ner 30 kilo på träning och kalorisnålkost. När det blev för mycket hunger gick jag upp 40 kilo. Som 20 åring vägde jag 170 kilo och läkarna sa att jag riskerade att dö inom 2 år då mina värden var så dåliga med skyhögt blodsocker och förstorat hjärta. Jag kunde inte knyta mina egna skor, ha bilbälte eller knappt torka mig efter toaletten. Livet var pest och pina.
 
Jag har alla förutsättningar emot mig.
Forskning visar på att är du fet som barn så har du fler fettceller som lätt då fyller på med fett. Jag kan gå upp extremt snabbt över extremt kort tid. Rekord var 8 kilo på en månad.
 
Jag har PCO som är en sjukdom som gör att jag har större sötsug, lättare för viktuppgång och svårare för viktnedgång.
 
Jag har nedsatt sköldkörtel vilket innebär att min förbränning är sänkt och jag har en lägre basal förbränning.
 
Jag har bantat i hela mitt liv, vilket innebär att kroppen går i försvarsläge och vill spara spara spara.
 
Men jag har gjort min viktresa ändå och för mig är enda lösningen att titta på kroppen som helhet och hålla koll på två viktiga hormoner: kortisol och insulin. Det innebär på vanlig svenska: undvika stress och kolhydrater. En så enkel lösning på så många av mina problem!
 
Jag älskar min kropp, men kan verkligen bli lite trött ibland att den jobbar emot mig. Det är inte konstigt alls med tanke på det liv den har levt och de förutsättningar den har. Men samtidigt tacksam att jag äter och lever med den kost jag gör som är fantastiskt god, läkande och mättande. 
 
Så även om du har usla förutsättningar för att gå ner i vikt går det ändå. Men det krävs viktiga komponenter: tålamod, villighet och nyfikenhet. Tålamod för att det kommer ta längre tid för dig. Villighet för att det kommer att krävas en insats av dig och en nyfkenhet för att du skall kunna pussla ihop ditt biologiska pussel och hitta exakt rätt kost för just dig!
 
KÖSS
 
6

Kroppen i obalans

Min kropp har lätt att gå upp i vikt. Men den har alltid svarat oerhört bra på strikt LCHF också. Men inte just nu. Och jag är jävligt frustrerad. 
 
Jag har räknat igenom allt. Äter perfekt med protein, pyttelite kolisar och lagom med kalorier. Men det händer inte ett skit. 
 
Och detta är ett FUCK OFF - DRA ÅT HELVETE inlägg. Jag är inte ett dugg jävla inspirerande idag. Jag är bara jävligt sur. Att jag utsatte mig själv för sån idioti i höstas att min kropp har tagit sån jävla stryk. Jag borde fan veta bättre än såhär.  Välkommen till inlägg "sur fjortiz My". Dessa symptom har jag fått på grund av stressen som min hemska jävla höst gav:
 
- IBS 
- Knäckt hår (risit som fan)
- 4 flisor i tänder har gått pga gnisslande på nätterna
- Går inte ner i vikt
- Konstant sug mer eller mindre
 
Så sjukt vad stress gör med ens kropp. När jag fick IBS så blev jag pytteytteliten och alla bah: shit My, lägg i handbromsen. Jag kunde ärligt talat sitta på damrummet fram till lunch. Men efter de värsta hade lagt sig är min kropp som en jävla svamp. Suger åt sig ALLT. Och den vill ha mer, därför den är konstant sugen. Och jag förstår den, stackarn. Är la skiträdd att bli utsvulten och dra storlek 34/36.
 
Och nu vill min Högre Makt att jag skall praktisera: TÅLAMOD! För jag VET att om jag bah chillar, skiter i allt och äter som jag ska så kommer det att lossna. Men tyvärr ingick inte den egenskapen i paketet My när jag tillverkades.  
 
Det finaste man kan ge en kropp som är besegrad av stress är rutiner. Att äta samma mängd varje dag. Att ha förståelse att den behöver tid på sig för att "komma igen". Då behöver vi ställa bort vågen, arbeta på att koppla bort vikttankar och köra vårt race. Det är inte enkelt, men vi växer enormt av det. Jag VET ju detta. Men just nu suger det. Men det går framåt i alla fall:
 
- Har inte haft ett IBS-skov på veckor.
- Håret börjar må bra igen och bli tjockt och vackert
- Suget släpper vissa dagar
 
Så det går ju framåt, det gör det. Men det är en jävligt frustrerad ingenjör ni har här. Jag hatar att väga +10 kilo mot vad jag brukar. På att jag åkte på en utslagen mage och en kropp som är svinrädd. Men jag vet också att det kommer komma en dag då jag tittar i backspegeln och samlar ihop mina lärdomar om denna platå.
 
Det är frustrerande att äta nyttigt men inte få resultat. Men jag vet att när min kropp fattat grejjen och förstår att den är i trygghet kommer den att arbeta med mig igen. Jag får bara ge den tid och förståelse. 
 
Vad är dina tankar kring sega platåer?
 
KÖSS
 
 
 
9