Powered by Jasper Roberts - Blog

...Kanske räcker det nu?

Jag har bantat så länge jag kan minnas. Vågen har alltid funnits där. Mina tidigaste minnen rör vågen hos läkaren. Du vet, en såndär kall stålvåg där toppen vickar och så drar sjuksköterskan en plupp för kilo och hekto. Jag blev viktmedveten redan när jag kunde räkna åldern på en hand. Jag var ju så mycket större än de andra barnen...
 
Varje gång jag ser mig själv på kort eller går förbi en spegel tänker jag "wow. är det där jag?". När jag kollar på mina instagrambilder så förstår jag verkligen inte och måste dubbelfråga min make. Visst, man väljer ju alltid den tjusigaste selfien - men jag är ju ändå ganska liten, tydligen. När jag är naken så märks det att min kropp fightats. Hade jag vägt 75 - och alltid gjort, så hade jag ju varit tight. Nu flubbrar det och hänger, kroppen skrattar när jag går. Det är glada rörelser. Det blir så när man tappat 94,6 kilogram. Det klär jag ju bort, klär över. De som ska se min rosa fluffiga kropp utan kläder är jag och maken, och vi båda älskar min kropp.
 
Enligt BMI så ska jag ner 10 kilo till. För att ligga på översta gränsen av normalviktig. Fan, jag hatar det där djävulskapet till mått. Undra hur många BMI gett en ätstörning. 
 
Mina kläder köper jag i storlek 36-40, S-M, beroende på material och hur jag vill att de ska sitta. Och vilket vinst det är. Det är en helt normal storlek. Tänk att jag har gått ner från storlek 58/60 till storlek 36/38. Det är fantastiskt vad min kropp kan den. 
 
Jag har lös hud. Jag tränar tung styrketräning 4-5 dagar i veckan. Jag vet inte om man kan applicera BMI på en kropp som tappat nittiofyrakommasex kilo. 


 
Nu har folk i omgivningen börjat fråga. Räcker det inte nu? Du kommer se konstig ut om du går ner mer. My, du är inte längre stor. Och jag fattar det inte. Det går inte in. Vaddå? Sluta jaga kilon? Hur fan äter man för normalvikt? Hur fan äter man för att stå still? Ja, jag vet hur man står still på ett osunt sätt - hetsäter en dag, sköter sig 3 - men det är ju ett destruktivt ätande.
 
Jag måste klura på det där nu. Jag är inte smalast I Sverige, men jag är ganska normal i kroppsformen. Självklart går det att ta lite till - men jag gillar kurvor, alltid tyckt det är fint på tjejer. Så jag måste tänka på den där, både en och två varv. Det kanske är dags nu. det kanske är tid för mig att äntligen sluta jaga kilon. Detta kanske är målet. Vad fasiken vet jag. Men en sak jag vet är säker: jag kommer alltid äta mig mätt och glad. Att vara hungrig och i svält har jag spenderat 20 år för mycket på. Sen får kroppen bestämma själv, och jag har en härligt glad, skrattande, rosa kropp!
 
KÖSS
16

BAAM upp i vikt

I förrgår nådde jag ny lägstavikt. Förut var det 76,6 och nu är det 76,1. Kändes kul! Meeen. Två dagar efteråt vägde jag 77,8. Och jag hade varken överätit eller ätit konstigheter. Jag tycker mig också ha gått på damrummet som vanligt och allt är i sin ordning. 
 
Kroppen är en spännande mekanism. Ibland känns det som att den går upp i vikt på... luft? Så jävla konstigt. Grejen är att det värsta man kan göra i det läget är att stressa upp sig. Stressar vi och blir hysteriska så utsöndras kortisol och vi lägger på oss ännu mer. Det vi gör då är att faktiskt inte bry sig så mycket. Att acceptera att kroppen funkar såhär, och att det är helt okej. Vi behöver inte leta fel, äter vi maten vi ska äta och inget utöver det så kommer det reversera - utan tvekan.
 
Säkert är det ngt med cykeln för min del. Att kroppen förbereder sig för brudvecka eller ngt. Och det ska vi ju vara tacksamma för att mackapärerna funkar som de ska. 
 
Jag vet att ni är många där ute som blir väldigt oroliga när man bara går upp i vikt utan egentlig förklaring. Men försök lita på att det är sådär det ska vara, att kroppen kommer att balanseras så länge du inte slår på högvarv liksom. 
 
Vikten spelar ju egentligen en mindre roll. Tänk hur bra vi mår i kropp och knopp av bra mat. Att slippa den paralyserade ångesten och att faktiskt ha en bra självkänsla. Det är ju det som räknas, eller hur?
 
KÖSS
 
 
 
12

Stå still

Jag kollade i mina anteckningar över min vikt. Jag har stått still i 9 veckor nu. Med stå still menar jag pendling mellan +- 3 kilo. Jag pendlar mellan 76,6 till 79,9. Som den erfarna viktresenären man är, vet jag ju att det är det intervallet man rör sig inom. Homoner och vätska, tjohej. Jag är så himla van att jaga kilon. Det har jag ju gjort hela mitt liv, jag kan inget annat. Jag är fan inte bra på att stå still, not my thing. Ändå förstår jag ju - det är ju inte långt kvar av min viktresa. Jag måste öva på att stå still. Enligt BMI ska jag ligga mellan 50-66 kilo. Hur jag i hela världen skulle kunna gå ner till 50 kilo vet jag inte. Jag tänker mer 10 kilo till, men kroppen får bestämma själv. Äter jag regelbundet och tränar, så hamnar jag tillslut på den vikt jag är designad för att vara på. Jag kan inte bestämma själv, det får min kropp göra.
 
Jag vet ju varför jag har stått still, jag har överätit mycket till och från dessa 9 veckor. Vargen har varit vaken och jag har haft ett sånt ursinne i mig. Inte pallat hunger, fått panik och säkrat upp. Påsken var jättejobbig. Att jag lyckats stå still i denna gungande period och inte plussat typ 10 pannor, är jag stolt över. Men det får mig att fundera. De senaste dagarna har det varit ett lugn i min kropp. Jag vill inte ropa hej än, men ett lugn som jag inte känt på 9 veckor. Jag vet att vargen kommer komma tillbaka, men jag hoppas hjärtinneligt att det dröjer. Det fick mig att fundera lite, tänk om det inte bara är miljöfaktorer? När vargen är vaken börjar jag genast med lykta och ljus kolla på vad jag gör för fel. Vilka utlopp ger jag efter på? Hur sover jag? Är jag stressad? osv. Men ibland undrar jag: det känns som att det inte bara är mjuka värden. Det känns faktiskt som att det är en fysisk sjukdom, att det är något fysiskt som händer i kroppen. Som många andra sjukdomar så kommer det och går i perioder. Vissa perioder är det sjukt enkelt, andra perioder är det sjukt svårt. I de perioderna känns det som att min kropp fysiskt motarbetar mig. Att den vägrar samarbeta. Att det är någonting som händer i den som gör det otroligt svårt för mig att leva abstinent. I de perioderna känner jag mig fysiskt sjuk. Att det hjälper att hålla koll på mina beteenden, men att det inte motar vargen i grind helt.
 
Även om vågen står still så känner jag mig pytteliten. Det har varit bra att stå still. Hud på mina armar har gått tillbaka enormt. Jag har fått jättemycket komplimanger att jag ser ut som att jag gått ner i vikt. Min kropp har behövt vilan. Den har behövt balansera hormoner och hud. Detta är bara, och enbart, positivt. Det är kul att kunna ha kläder i mer än 4 veckor innan de blir för stora också.
 
KÖSS
 
 
 
 
8