Powered by Jasper Roberts - Blog

Hur pratar man om övervikt med barn?

Jag är 27 år gammal. För 7 år sedan vägde jag 170 kilo. Det är ju inte så att man hipp-happ väger 170 pannor. Istället bygger man sakta men säkert kilo för kilo. Jag har alltså varit överviktig hela mitt liv, redan från bebis-stadiet. Det var inte länge sedan jag var ett överviktigt barn, inte många år sedan alls. 
 
Vi vuxna kan teoretisera sönder en barndom. Diskutera och analysera. Men man kan aldrig riktigt förstå hur det är att vara ett barn som lider av fetma om man inte varit med om det själv. Hur självhatet frodas i de vuxnas blickar. "Men det är ju bara att vara mer engagerad på gympalektionerna och äta lite mindre portioner". De vuxna säger det i tro på att de peppar, när det egentligen ligger ett omedvetet förakt bakom den meningen. Det är ju bara att bestämma sig. Äta mindre och springa mer. Att det är min diciplin som det är fel på. Att det är grund och botten mig det är fel på. 
 
Anledningen att jag startade denna blogg är för att inspirera andra. Att sluta känna sig så ensamma i sitt sockerberoende. Att sluta skämmas för sin sjukdom. Men framför allt startade jag den för alla sockerberoende barns skull. Nu tror inte jag att barn läser min blogg, så detta inlägg är riktat till dig som förälder. Men istället för att ge praktiska tips, så tänkte jag beröra den känsliga frågan: hur pratar man om övervikt med sitt överviktiga barn?
 
Jag gör det ur mitt perspektiv. Jag diskuterar detta ämne ur perspektivet att jag själv har varit där. Att jag spenderade hela min barndom med en handikappande övervikt. Jag ger tips och råd som jag önskar att mina föräldrar gav till mig som liten, knubbig flicka.
 
Ta fram liket ur garderoben
Vissa debattörer menar att man inte ska prata alls om detta. Att man ger krossad självkänsla och självhat hos barnen. Men de glömmer en sak. Barn förstår mer än vad vi tror. Kan läsa av mer än vad vi tror. Går du omkring och oroar dig för ditt barn, känner ditt barn det. Och när barnet känner av det, letar det genast fel på sig själv och förstorar upp och gör det större än vad det är. Barnet tror sig vara en besvikelse och funderar och tänker på det själv på sitt rum. Du gör barnet en otjänst genom att inte ha en öppen diskussion om det.
 
Prata hälsa, inte utséende
Det finns en no-go zon: du får aldrig sätta utséende och övervikt i samma mening. Barnet är vackert oavsett kilon och det har ju inte med det att göra. Det finns två meningar som stannat kvar hos mig hela mitt liv. Som ligger och gnager och som jag kanske inte riktigt lyckats släppa. Det var när en vuxen sa till mig som 12-åring. My, snart kommer alla dina vänner börja skaffa pojkvänner. Fortsätter du vara så stor så kommer ingen kille vilja ha dig och du kommer hamna utanför. Ingen vill vara ihop med en så stor tjej. Tänk dig själv. Skulle du vilja vara ihop med någon kille som är så tjock som du är? Den andra incidenten var sista dagen i nian på högstadiet när vi skulle ha vår sista dag. En kille sitter framför mig, vänder sig om och säger: visst du har fina betyg My. Men tro inte att du är snygg, så jävla fet du är. De två incidenterna har gjort att jag aldrig riktigt tror på att jag är fin. Vad folk än säger, vilka komplimanger som än ger - tror jag inte riktigt på att de verkligen tycker så. Vi får inte lov att krossa ett barns självförtroende.
 
Prata med ditt barn om korrelationen av välmående och bra mat. Hur bra mat hänger ihop med att orka i skolan, orka med sina fritidsaktiviteter och att orka vara en härlig kompis. Det är en sund diskussion som ger mycket.
 
Var pedagogisk
Gå igenom livsmedel för livsmedel, vad som händer i kroppen när vi äter godis och pasta. Var konkret och uppmuntra till lärande. Ditt barn ska veta vad som händer när i kroppen när man får blodsockersvängningar, hur man mår och vad som är ett bättre alternativ. Då känns det roligare att äta bra och barnet kan själv göra klokare val i vardagen.
 
Föregå med gott exempel
Barn gör som vi gör, inte som vi säger. Om du vräker i dig skräpmat men pratar om hur dåligt det är, kan du inte förvänta dig att ditt barn ska göra annorlunda. Visa att du bryr dig, att hela familjens hälsa är viktig.
 
Prata känslor med barnet
Sätt dig ner med barnet och prata om HALT. HALT står för:
 
Hungry
Angry
Lonely
Tired
 
Berätta att vid dessa stora känslor kan barnet få lust att äta dålig mat, och det är helt okej - det är helt mänskligt att vilja äta när man känner stora känslor. Ni kan sätta er och måla en stor skylt där barnet får måla sina känslor så det blir mer konkret. Därefter erbjuder du barnet ett alternativ. Berätta för barnet att när barnet känner stora känslor får barnet gärna ringa eller smsa och berätta det. Uppmuntra barnet att sätta ord på sina känslor, då slipper barnet döva känslorna med dålig mat och lär sig dessutom att en känsla inte är något farligt utan går över med tiden. 
 
Prata om grupptryck
Gör upp en plan tillsammans med barnet där ni diskuterar en handlingsplan när alla kompisar äter godis. Fråga barnet vad det är som är svårt i dessa situationer och vad du kan hjälpa till med. Förbjud ingenting utan lyssna och möt barnet i sina känslor och tankar. Till syvene och sist är det barnet som ska göra kloka val. Du som förälder har inte kontroll i alla situationer, alla tider på dygnet.
 
Skapa en trygg zon
Det är viktigt att barnet känner tillit till dig. Att det kan komma till dig och berätta när det ätit fel och inte mår bra över det. Gör ingen stor grej av det utan beröm barnet för att det vågar prata om det. Var ett bollplank och döm inte, barnet ska våga komma till dig när de behöver stöd och tröst. Lär barnet att förlåta sig själv vid misstag.
 
Var en förälder
Som barn vill du inte ha en kompis, du vill ha en trygg förälder som visar vägen. I stunden är det roligare med någon som ger med sig och är en kompis, men i långa loppet mår barn bäst av trygghet och föredöme. Ge inte med dig. Ett nej är ett nej. Barnet ska inte lära sig att det lönar sig att tjata. Det är så dealande med sig själv börjar.
 
Koppla inte ihop känslor med mat
Det stora problemet i samhället är att alla känslor länkas med med mat. Vi firar, sörjer, tröstar och uppmuntrar med mat. Försök låta känslorna få ett eget rum. Man kan fira med bara soffa och Idol. Man kan sörja med en kram. Man kan trösta med smekningar utan godis. Man kan uppmuntra med ord. 
 
Har du fler tips?
 
PS! Glöm inte att följa mig på instagram: @LCHFingenjoren.se
 
KÖSS
 
 
14

16 månaders abstinens

Idag så firar jag 16 månaders konstant socker, alkohol, sötningsmedel och mejerifritt levende. Jag gör undantaget smör eftersom jag inte triggar på smör, men ge mig grädde och créme fraiche och jag äter tills det sprutar ur öronen.
 
När jag började som 170 kilo tung blondin med LCHF i januari 2010 så hade jag ett första cleant år. Åt mig ner 40 kilo genom att sitta på soffan och äta bacon. Sen lade sig nyförälskelsen och ersattes med konstanta sockerfix. Fram och tillbaka ur den jävla sockerfällan. Upp å ner, hit å dit. Värsta är att ta sig upp. Inte nog med att man har fysiska abstinenssymptom, man har sån jävla ångest också. Det är verkligen som att kallstarta en bil, det krävs enormt med energi.
 
Nu har det gått på raksträcka (nåja, vissa tuffa varningssignaler) i 16 månader med hjälp av Arteget ABs sockerdetoxkurs. Kosten är ju bara 10% av lösningen. En LCHF-kost är A och O vid ett sockerberoende - det är grunden i att vara clean. Sedan finns det personliga varianter på LCHF men vi ska satsa på kolhydraterna, de är verkligen de som triggar sötsug. Det, stärkelse och stora mängder protein. Sen finns det småbovar som konstiga E-ämnen och förtjockningsmedel som driver beroendehjärnan till vansinne men framförallt är de kolisarna. Ju snabbare, desto värre. Å godare..... så det är ju ett konstant arbete att hålla sig clean. Inte nog med det. Så kommer de jäkla känslorna in också. Vi äter när vi är ledsna, arga, kära, firar, sörjer... Om någon tror att det är lätt att vara sockerfri så lev en sockerberoendes liv en vecka! Både frestelser och massa känslor.
 
Men hjälp av LCHF och mentala verktyg har jag ätit mig ner -95 kilo. Helt sjukt, kommer knappt ihåg livet när jag inte kunde knyta mina egna skor eller använda bilbälte. Känns som ett tidigare liv typ. Men en sak har jag lärt mig om mig själv. Jag har en orubblig tro på att jag kan. Att jag kan ta mig upp ur svarta hål och kriga för mina mål. Jag har många kallstarter i mitt bagage och jag har fått massa lärandepoäng för varenda en. Så tänk på det. Det är aldrig dåligt att starta om. En resa är aldrig spikrak. Allt som är värt att kämpa för gör ont och kräver många tårar och massor av svett. Men du tar dig dit. Jag lovar.
 
KÖSS
 
 
6

Till pappa Daniel

Kära Pappa Daniel! Eller jag kanske kan kalla dig Pappa Jan? Det hade lika gärna kunnat vara min egen pappa Jan som hade skrivit din debattatikel i Aftonbladet.
 
Låt mig presentera mig själv. Jag heter My och är 27 år gammal. Jag är glad, smal och har slutat gråta för min övervikt, för idag är jag inte längre tjock. Men det fanns en tid när jag var det och det var inte alls länge sedan. Jag har, liksom din dotter, varit sjukligt fet hela min uppväxt. När jag var lika gammal som din dotter är, nio år - så började jag på Viktväktarna första gången. Jag hade då gått hos dietist sedan 7-årsåldern.
 
Precis som med din dotter så hade vi nästan aldrig sötsaker hemma. Precis som din dotter så fick jag tacka nej när kompisarna bjöd på sött. Precis som din dotter fick jag allt mer krympande portioner. Och kanske den största likheten: precis som din dotter så hände ingenting med mitt BMI, hur många restriktioner jag än fick. Eller jo. Det kröp uppåt. Sakta men säkert så jojobantade jag mig till en vikt på 170 kilo som 20-åring.
 
Pappa Daniel. Jag grät också ihop med mina föräldrar. Såg maktlösheten i deras ögon. Besvikelsen varje gång den kalla stålvågen togs fram på sjukhuset. Rädslan och ångesten över att förlora en dotter i förtid. Skammen och ångesten hos mig själv för att jag inte kunde gå ner i vikt. Rädsla, ångest, skam och ännu mer ångest - det är min barndom sammanfattad i.
 
Eftersom jag nyss var där själv, vet jag vilken uppväxt din dotter kommer att få. Låt mig berätta om din dotters framtid. Snart kommer matdagboken introduceras i din dotters liv, om den inte redan har gjort det. Där kommer dietisten be din dotter bokföra allt hon äter. Din dotter kommer ljuga och smyga med maten, skriva att hon ätit mindre än vad hon gör. Du och dietisten kommer inte förstå någonting, enligt dagboken gör hon ju allt rätt. När din dotter sedan blir några år äldre och har mer makt över maten kommer hon börja med olika dieter. Snart kommer du lägga tusentalskronor på pulverdieter, fettdrivande piller och laxermedel. Hon kommer gå ner ett par kilo och framtiden ser ljus ut, för att snart väga mer än vad hon gjorde innan hon började banta. Detta kommer att ske innan hon kliver in i tonåren.
 
Om några år kommer ni bli inkallade till läkaren. Han kommer sitta bakom ett stort skrivbord och bläddra i din dotters tjocka journal. Sedan kommer han presesentera förslaget som kommer ligga som en tung sten över köksbordet några år framöver. Det finns ett ytterligare alternativ, vi kan genomföra en gastric bypass på din dotter. Du kommer att tacka nej de första gångerna, men då det föreslagits sju-åtta gånger kommer du allvarligt börja överväga alternativet att stympa din dotters friska kropp. Ni har ju försökt allt - du har försökt allt - ingenting har lyckats hittills.
 
När din dotter är ensam kommer hon ligga i sin säng och hata sitt liv. Hon kommer ligga och fundera på varför livet är så orättvist mot just henne. Varför hon alltid måste gå omkring och vara hungrig, trött och vara annorlunda de andra barnen. Varför hon måste vara så utpekad i skolan, det är ju bara hon av alla barn som får maten uppmätt. De andra barnen får äta hur de vill, vad de vill.
 
Pappa Daniel. I din debattartikel skriver du att du pratar med din dotter om energiinnehåll och rörelse. Sambandet mellan mat och motion. Eller som jag skulle vilja sammanfatta dina råd, som du fått av sjukvården, ät mindre och spring mer. Jag har själv fått dem inpräntade, om och om igen. Både från tallriksmodellen hos dietisten, decilitermåttet hos Viktväktarna och det sötsliskiga matersättningspulvret jag smakade för första gången som 10-åring.
 
Det är ju som du säger. Det händer ingenting. Gör vi samma gamla sak om och om igen, kan vi inte räkna med nya resultat. Men vet du vad? Det finns en lösning i allt elände. En lösning jag fann som 20-åring. En lösning jag önskade att Pappa Jan hade gett mig redan innan första vändan hos Viktväktarna. En lösning som gjort mig 95 kilo lättare, utan hunger, ångest, skam och framförallt: utan operation.
 
Den lösningen heter strikt LCHF. Jag lovar dig guld och gröna skogar. Jag lovar dig en dotter med normalt BMI. Jag lovar dig en dotter med en normal barndom. Jag lovar dig din dotter den barndom jag aldrig fick.
 
Kärlek, My
 
PS! Dela denna debattartikel - vi MÅSTE ta ett krafttag mot barnfetman NU!
 
 
 
25