Det trillar av

Efter min hormonbehandling på PCOS som jag började samtidigt med Carnivore (dvs, animaliska produkter) så gick jag från storlek 38 till 42. Det var den bästa läxan - alla hälsofördelar som att eksem försvann, astma förbättrades, regelbunden cykel och noll sug övervägde. Därför fick jag verkligen jobba mig igenom mina vikträdslor. För första gången i mitt liv tvingades jag att sluta banta och börja leva för hälsans skull. Mina sockersystrar som Bitten, Ann-Ida och Martina peppade mig längst med resan och sa att det skulle bli bra, bara jag höll ut och väntade.
 
Sedan nyår har mina kilon bara ramlat av. Jag och Martina var på SPA och hon sa "shit, du ser ut att ha en helt annan kropp". Så är det. Två veckor efter jul klickade jag hem byxor i storlek 40 och i måndags kom mina 38:or hem.
 
Vad har jag ändrat? 
 
Över jul så blev det inte så mycket Carnivore, det blev nötter och ost. Jag kände att mina tarmar var helt ur balans och jag behövde läka dem. Så jag tog en fasta på 48h helt utan problem, jag hade så ont i magen efter mitt nöthaveri att det inte behövdes någon viljestyrka. Efter det började jag försiktigt med kött utan smör och magen sjöng hallelujah. Måltiden eter åt jag smör och den fullständigt kastade in handsken och brakade. Jag insåg att jag hade övertrasserat mitt mejerikonto över jul och att tarmarna behöver läka. När jag var hos allergologen fick jag en 3+ (högsta nivån) på pricktestet på komjölksprotein, så jag vet ju att jag inte tål det. Men eftersom det är en allergi som ger mig diffusa symptom har jag valt att blunda.
 
Nu kunde jag inte blunda längre för magen var ett vrak. Jag fick minsann gå till ICA och köpa Ister, det var det eller leva med en bråkande mage, jag valde första alternativet. Nu blev jag carnivore på riktigt och fick uppleva alla hälsofördelar på riktigt. Kroppen blev tyst, lugn och den började fullständigt rasa i vikt. Det har gått så snabbt att min omgivning har börjat reagera, och jag skall erkänna att det är svårt att hänga med i svängarna. Min man säger hela tiden HERREGUD Mysan va liten du är! För honom spelar det ingen roll, vi träffades och blev kära när jag vägde 130 kilo. Men när någon som ser en varje dag reagerar vet man att det går snabbt.
 
Såklart blir det mindre kcal utan smör, men framförallt jobbar jag med min kropp. Den får en föda som den inte är allergisk mot, som jag slipper histamin på. Dessutom har kroppen börjat läka ihop efter hormonbehandlingen.
 
Jag förstår att vikten är viktig för många. För mig var den väldigt viktig förut också. Såklart blir jag glad när jag kan använda mina gamla kläder och slipper känna mig svullen. Jag känner stor tacksamhet att få vara med på denna resa, att ha fått gå igenom en viktuppgång på bra mat och ändå tagit mig igenom. Det är det ultimata testet på något sätt - att ingenting får krossa min abstinens, att tillfrisknandet hänger på robusta rep och inte ett så tunt snöre som vikt.
 
För dig som äter enligt dina värderingar men ändå går upp i vikt vill jag skicka med det slagord som Bitten skickade med mig när det var som tuffast:
 
Stay on the bus and the scenery will change
 
 
2

Släng för små kläder

Efter min hormonbehandling gick jag upp 15 kilo. På kött & smör. Kul? Inte särskillt. Jag gik från storlek 38 till 42 och kände mig supersvullen. Allt gjorde ont i kroppen och jag kände mig seg och skör.
 
Jag hatar termer skinnyjeans. Att äga ett par smaljeans som någon form av målbild är helt idioti. Varje gång man ser dem får man ju grov ångest och påminns om hur värdelös man är. Det finns inget bra och inget värdefullt i det alls. Att piska sig är sämsta möjliga metod för att bli smal. Ångest leder till stark längtan att fly verkligheten och sannolikheten för ett återfall i socker ökar brutalt.
 
Allt jag har i min närhet skall ge mig en bra feeling. När jag tittar på min inredning vill jag känna bra känslor - allt annat åker till Röda Korset. Inkludive kläder. Så alla mina brallor i strlk 38 åkte ut genom fönstret och jag ville inte se dem. Vad fan ska jag göra med den skiten? Jag vill inte ha någon ångest. Det är det inte värt.
 
Efter hormonbehandlingen har min kropp gradvis krympt och för en månad sen fick jag beställa brallor i strlk 40 och senast förra veckan så klicka jag hem brallor i stlk 38. Jag får ha BHn på innersta hacket och kläderna sitter bra som fan.
 
Jag vet att alla inte har råd att köpa nya kläder som jag har. Men ta då dina skinnyjeans och lägg dem i källaren eller ännu hellre hos en vän. Du skall inte behöva ha ångestframkallande skit i din närhet. Lita på mig. Och släng vågen när du ändå håller på. Kvinnoförtryckande skräpsak som säger nada om din hälsostatus.
 
Välj självkärlek och inte piska!
 
KÖSS
 
 
4

Firar 9 år på LCHF

Nu är det 9 år sedan jag började med LCHF. Jag kommer ihåg det som om det vore igår. Jag var 20 år gammal och hade gett upp hoppet helt om mig själv. Jag vägde 170 kilo, mådde som en sopa, hade inga gymnasiebetyg, hade aldrig mens, åkte in och ut till akuten, orkade inte knyta mina egna skor.... Livet var fruktansvärt. Botten var när jag var hos läkaren som läste av mina hälsomarkörer och sa att de inte visste om jag levde om 2 år. Fy faaan va rädd jag blev! Det var som att få en diagnos för en dödlig sjukdom. Många tror att man ska få någon slags motivation ur ett sånt samtal, men det är tvärtom. Man vill bara gå hem och lägga sig under en filt och hoppas att allt försvinner. Så jag tackade ja till en gastric bypass, en operation jag senare skulle tacka nej till....
 
I vårdkön fann jag LCHF. Och där snackar vi änglavakt! LCHF var liksom inte på tapeten som det är idag. Det fanns inga tidningar och knappt några böcker. Man pratade inte ens om socker som något dåligt. Jag själv gjorde aldrig kopplingen att socker blev fett på kroppen, det var bara fettet i maten.... 
 
Jag hade ju provat allt. Redan som 9-åring gjorde jag min första vända på viktväktarna, som 11-åring min första pulverdiet. And on and on it goes... Jag hade verkligen gett upp på mig själv när LCHF kom in i mitt liv. Dieten förändrade allt. Hela mitt liv vändes upp och ner. Jag läste upp 3 års failade gymnasiebetyg på 3 månader med alla rätt på varje prov. Jag fick mens. Jag blev frisk. Och jag gick ner -95 kilo.
 
Idag håller jag fast vid LCHF. Det är mitt liv och min livsstil. Jag kan exprimentera inom ramarna av lowcarb men aldrig överge det.
 
De negativa sakerna är få med LCHF, men dessa är de jag upplevt;
 
- Folk tror att man bantar trots att det är en livsstil
- Man får specialbeställa på restaurang
- Man får läsa på innehållsförteckningar
- Man kan inte äta allt
- Socialt grupptryck
- Man måste ändra sina vanor och sluta fika, baka och äta fredagsgodis
 
Sen kommer jag inte på något mer. De positiva effekterna är helt klart dominerade:
 
- Ens autoimmuna sjukdomar läker ut/förbättras
- Man slipper äta mer än 1-3 gånger per dag
- Det är god mat
- Man går ner i vikt enkelt
- Man är mätt och nöjd
- Bättre sömn och skarpare fokus
- Blir förkyld mer sällan
- Inget svängande blodsocker - mer stabilt humör
- Gör under mot PCO/s
- Bättre hy, hår, naglar
 
....Kan fortsätta i en evighet. Du måste prova själv för att uppleva! Så, vad väntar du på?
 
KÖSS
 
 
12