Powered by Jasper Roberts - Blog

Hej då vågen!

3 gånger om dagen vägde jag mig som mest. Och då menar jag standardvägningar, inte alla smygvägningar som klämdes in emellan. Varje morgon klev jag upp på vågen och avläste värdet. Det var liksom en del av min morgonrutin. Och den rutinen satte känslan för hela dagen. Var det minsta plus, om än bara hundra gram, så kände jag mig fet, misslyckad och ful. Gick jag ner i vikt var det ändå inte tillräckligt snabbt.
 
I hela mitt liv har vågen varit en viktig del. Jag fick börja väga mig offentligt redan som liten flicka. Mina starkaste barndomsminnen var när jag stod naken i mina blommiga trosor hos doktorn på en kall stålvåg medan sjuksköterskan, mamma och pappa stod och titta på. Det var tyst i rummet och endast sjuksköterskans raspande penna hördes. Jag hade alltid gått upp i vikt vid dessa tillfällen. Alltid var jag det tjocka barnet. Jag väger mindre idag än vad jag gjorde som tioåring. Och mamma grät alltid efter besöket. Nu förstår jag att det var på grund av att hon kände sig maktlös, då kopplade jag ihop det med prestationen på vågen. Jag hade ångest veckor innan läkarbesöken.
 
På Viktväktarna smögs jag in som 9-åring. Där fick man också väga sig. Hemma hade vi en våg under mamma och pappas dubbelsäng. Vågen har alltid funnits med. Alltid varit närvarande. Alltid avgjort mitt värde. Som hälsoinspiratör idag är det viktigt att jag håller koll på min vikt. Inte skenar. Nya läsare är alltid intresserade av min vikt idag. Hur många kilogram min kropp väger. I vården finns strikta tabeller hur mycket jag får väga i förhållande till min längd. Värden som varken tar hänsyn till hur mycket jag tränar eller till min lösa hud eller densitet.
 
Så länge jag gått på denna jord. Så länge jag har haft ett medvetande, så har min vikt satt mitt värde. Jag har speglat mitt personliga värde i vågen. Den har avgjort om jag är lyckad eller misslyckad. Värdefull eller värdelös. Glad eller ledsen. 
 
Jag ställer mig frågan: hur många dagar har jag spenderat irriterad och arg på grund av min vikt? Hur många nära och kära har jag snäst åt på grund av att morgonvägningen gjort mig ledsen? Hur många dagar har jag spenderat med dålig magkänsla på grund av att jag vägde mig det första jag gjorde?
 
Sedan slutet av oktober så har mitt liv ändrats radikalt. Jag har inte ställt mig på vågen sedan dess. Inte haft den apparaten i mitt hem, i mitt liv. Och det är sjukt vad saker ändras. Mest förvånad var jag över att jag faktiskt upplevde abstinensbesvär de första veckorna. Vad skulle nu sätta mitt värde för resten av dagen? Hur skulle jag veta om jag åt rätt? Vad skulle jag svara när folk undrade över min vikt? Så jag började att fråga. Ser jag tjock ut? Ser jag ut som jag har gått upp i vikt? Känna efter i kläderna jag satte på mig. Tills den dagen då jag tittade mig själv i spegeln: jag är inte min vikt. Mina dagar är mer värdefulla än att avgöras av siffror. Mina relationer är viktigare än att bantas bort.
 
En ny värld har öppnats för mig. Jag vet i mitt samvete och kropp om jag äter destruktivt, det behöver inte jag en våg för att tala om för mig. Och jag äter för att må bra, inte för att få resultat. Jag dricker vatten på kvällen, äter när det passar mig - inte så tidigt som möjligt för att maxa resultatet vid morgonvägningen. Jag inser hur sjuk vågen har gjort mig, hur mycket den tar och äter på mig. Jag är mer värdefull än så. 
 
Vikten finns alltid i mitt bakhuvud. Som en skärmsläkare på datorn surrar den runt långt därbak. Kanske får jag leva med den bilden resten av livet. Vikten blev introducerad på tok för tidigit i mitt liv, i min barndom. Den ärrade min själ. Men jag är chef över mitt liv. Jag bestämmer hur jag vill må. Jag tänker inte falla offer för min ryggsäck. En del av det beslutet har gjort att jag nu mera är fri från invägningar. Jag är så mycket mer än en siffra på en elektronisk apparat. Jag är jag, och jag är värdefull oavsett vikt.
 
KÖSS
 
 
12

Ännu mindre

På senare tid har jag fått massa kommentarer och komplimanger för att jag har blivit ännu mindre. Faktum är att jag har tagit en paus från mitt förhållande med vågen. Jag gömde undan den för dryga 3 veckor sedan då jag kände att dels så blev min relation lite väl destruktiv, dels är det mycket i livet nu så jag pallar inte lägga till ännu en stressfaktor. Finns inte på kartan att jag fixar en viktresa just nu. Trodde jag.
 
När vågen är borta är det ännu mer viktigt för mig att vara noga med mängd och val av mat. Detta på grund av sinnesron, att jag känner att det är viktigt att jag är noga så jag blir lugn i kroppen. Och helt plötsligt har det fullständigt regnat in kommentarer lite överallt där man frågar om jag gått ner i vikt. Både kollegorna i Stockholm, kompisarna i Malmö och följare på Instagram. Först trodde jag att det va kanske bara en synvilla, men när så många påpekar det måste det ligga en sanning i det. 
 
Och mina kläder har börjat sitta lösare och jag ser i facet att det verkligen ser mindre ut. Det är som hela jag bara sagt SCHLÖRP. Kul!
 
Något som verkligen blockerar viktnedgång är stress. Stressar vi för mycket säger kroppen HELL NO och vägrar tappa ett gram. Och jag tänker att plockar man bort vågen så tar man ju bort ett stressmoment. Däremot är det lika olika för olika perioder i mitt liv. Vissa perioder är vågen ett måste, andra perioder så är det tvärtom - att jag måste plocka bort den. Det är lite vart jag är mentalt. Men senaste tiden har jag och vågen fan inte haft en bra relation. Och jag tycker inte om destruktiva relationer, dem plockar jag gärna bort. 
 
Så man kan la säga att jag och vågen har ett on/off förhållande. Lite hatkärlek. Ibland så blir jag lite extra nojig, men då måste man hålla fokus på det viktiga, att vara clean från socker. Viktnedgång brukar då komma av sig själv.
 
KÖSS
 
 
4

Viktigaste i viktnedgång

"My, vad skulle du säga är det enskilt viktigaste du har gjort under senaste året för att få sån fart på din viktnedgång som du haft då?"
 
Denna fråga fick jag av läsaren Hanna höromdagen. Det är en intressant aspekt för under min viktresa har det ju gått snabbare och långsammare i perioder. Från maj-15 till feb-16, det vill säga 9 månader, tappade jag 34 kilo. Det är en helt galen takt på viktnedgång och jag var inte hungrig en enda gång. Psykiskt sugen, ja - hungrig, nej. Minus 34 kilo trots nedsatt sköldkörtel och PCO. Det är fan fantastiskt. Och trots att jag bantat i 20 års tid och därmed fuckat upp hela min ämnesomsättning. Jag skulle vilja dela upp frågan i två delar eftersom viktnedgång faktiskt är tudelat:
 
Mentalt
 
Mentalt viktigast var sockerdetoxkursen på Arteget AB som jag gick i maj-15. Helt plötsligt blev min sjukdom synlig och jag fick ett stödnät av människor som hade liknande problem. Alltid när det blev tufft hade jag någon att ringa som fick mig att genomlida den svåra perioden. Att hålla ut. För viktnedgång handlar om uthållighet, att man klarar av att rida ut de svåra stunderna när det psykiska sockersuget sätter igång. Och då är det viktigt att ta hjälp av sin omgivning. Helt plötsligt blev min problematik pratbar.
 
Kost
 
Den viktigaste förändringen jag har gjort är att utesluta alla triggers och därmed sluta följa ramarna för LCHF så förbannat hårt. Även om ett livsmedel ligger innanför ramarna för LCHF så är det inte säkert att jag klarar av det. Jag triggar på feta mejerier så som grädde, youghurt, créme frâiche och kvarg. Jag triggar på sötningsmedel och alkohol. Därför ska jag inte äta det, även fast det är godkända livsmedel på LCHF. Att inse mina personliga triggers och faktiskt utesluta dem, har gjort viktresan enklare eftersom jag slipper kämpa mot det fysiska suget och kan äta lagom, oftare. Vissa ser det som att jag lever ett begränsat liv - det är fan bullshit. Det är mina val och jag lever friare än någonsin! Jag blir så förbannat trött av kommentarer om att jag är ett "kontrollfreak" eller "du verkar ha ätstörningar". Det finns ingen jäkel som vet hur jag mår när jag äter mina triggers, vilka processer som sätts igång i kroppen - och vilken total frihet det är att slippa vara slav under fysiskt sug. 
 
KÖSS
 
T.V maj-15, T.H juni-16
 
4