Corona

Världen är mitt i en pandemi - en pandemi som kommer att förändra vår värld för alltid. Så som du kände ditt liv och din värld förra veckan, så kommer det inte att se ut när allt detta är över. Förändring är alltid jobbigt och det är mycket rädsla i omlopp. Det jag menar med förändring är på många plan, vi går med största sannolikhet in i en lågkonjunktur nu och det är många som kommer att förlora jobbet. Hur vi hanterade pandemin kommer utvärderas och diskuteras in i minsta detalj och jag blir inte förvånad om mer statlig kontroll kommer införas på ett eller annat sätt, exakt hur återstår att se.
 
Bör vi vara rädda för COVID-19?
 
Ja, fast inte på det sättet vi initialt tror. Det är svårt att uppmäta dödligheten i COVID, vi har sett siffror i spannet 0,9-3,7%. Det som gör viruset skrämmande är inte symptomen, de flesta verkar få en mild variant. Det som gör viruset skrämmande är hur smittsamt det är och att så många som 15-20% behöver vård. Vi kan förvänta oss att alla siffror i omlopp att sjunka ju mer data vi har, men att så många behöver vård är farligt för välfärden. Med det menar jag att vi inte har resuser att ta emot så många på en och samma gång, och det är här vi ser ett högre dödstal. En kvalificerad gissning på varför vi har så låg procent döda i Kina jämfört med Italien beror på att Kineserna varit oehörd snabba på att bygga sjukhus och ge dem som behöver hjälp. Vi här i väst verkar sakna den förmågan, vi kan inte expandera intensivvårdsplatserna på samma sätt som kineserna. Därför kommer vi med större sannolikhet ha ett högre dödstal - människor som hade gått att rädda om de fick den vård de behövde.
 
Du som är ung, frisk, stark behöver inte vara rädd för själva symptombilden i COVID-19, du lär med all sannolikhet få en mild eller medelstark förkylning. Det är inte där du behöver fokusera din rädsla. Du behöver ta ditt ansvar så vi kan rädda liv här, alla de gamla och sjuka - de kan inte insjukna på en och samma gång, då går apparaten under och dödstalen skjuter i höjden. Det är då vi ser vårdpersonal som dukar under, gamla som dör i korridorerna på SöS och Sahlgrenska och människor som dör av andra sjukdomar på grund av brist av kapacitet. Du behöver också använda din oro som kraft att titta över din ekonomi och fundera ut en plan hur du vill gå framåt nu när allt pekar på lågkonjunktur och stor arbetslöshet.
 
Hur känner jag personligen?
 
Jag har lyxen att jobba inom IT, hela min bransch har stängt ner och alla jobbar hemifrån. Däremot känner jag att jag är i limbo i tankarna nu. I skrivande stund sitter jag hos mina föräldrar på Gullholmen, som är en liten ö i Bohuslän. Jag har en kraftig astma, en astma som i grunden är mycket allvarlig då jag fram till jag började äta bra var så högdoserad att jag låg på maxmedicinering på alla mina 3 mediciner. Idag, 10 år på bra mat, är jag omedicinerad. I de fall jag blir sjuk sätter det sig dock ALLTID på lungorna och jag får medicinera igen. Mina luftvägar är min akilleshäl och och COVID-19 främsta vapen. Jag har svårt att förutspå hur jag skulle reagera på viruset - om jag är en av dem som hade behövt vård. Ingen aning.
 
Min man är en hjälte - han är en av dem som krigar som ssk och ledningsansvarig på akuten. De håller just nu på att införa nya rutiner och alla lägger om arbetsmetodik för att begränsa smittspridning och frigöra maxkapacitet för dem som behöver vård. Man är också väl medveten om att den stora vågen inte kommit än, den bekräknas komma nästa vecka eller veckan efter. Tills dess övar man på de nya rutinerna och frigör maxkapacitet. Problemet för mig personligen är att han är i frontlinjen för viruset - hur väl han än skyddas löper han större risk att få det. Detta har alltid varit min värsta mardröm sedan jag förälskade mig i min sjuksköterska, en pandemi och jag med min astma. Min man är en av mina absoluta hjältar - han är en sådan person som bidrar enormt till mänskligheten. När alla andra blir stressade så är han lugnare än någonsin och han är helt fantastisk på att ta ansvar och ledning. Han har ett immunförsvar av stål och bara varit sjuk 2 dagar sedan han tog sin examen 2014. Han är klippt och skuren för denna situation, varje dag räddar han liv - och nu kommer han till sitt absolut rätta. Problemet är om han blir sjuk och vi bor ihop - vad händer med mig och min astma då? 
 
Så nu sitter jag på Gullholmen och vet inte om jag vågar åka hem eller ska stanna kvar. Väljer jag att stanna kvar kanske jag blir kvar här ett par veckor tills de största vågorna insjuknade går över. Jag har svårt att ta beslutet, mitt hjärta är halvt och jag saknar min man så det gör ont. Samtidigt vet jag vad han behöver göra och hur han behöver bidra till mänskligheten. 
 
Om du var jag - vad hade du gjort?
 
KÖSS
 
 
26