Stress på resande fot

Något som jag, liksom många andra beroende, har som problem är mat och stress på resande fot. Det kan vara skitjobbigt helt enkelt! Många utav oss matmissbrukare kan inte heller hantera buffér och tycker frukostbuffén bara är ångestframkallande. Lägg då till aktiviteter som vi planerar in och kanske dålig sömn pga att du inte sover hemma och du har en coctail av ångest. 
 
Bestäm dagen innan vad du skall äta
Det ENDA du behöver veta är vad du skall äta idag och vad du skall äta imorgon. Jag skriver upp en matplanering och smsar till någon som känner till min matproblematik dagen innan. Då slipper jag fixera vid vad jag skall äta, när jag skall äta och hur mycket jag skall äta - jag använder den som facit, jätteskönt! Sätter jag mig i risksituationer (läs: bufféer) så meddelar jag tiden till en kompis och ber henne vara vid telefonen den tiden. Så tar jag ett kort på min tallrik och smsar till henne. Jag får inte börja äta förän tallriken är godkänd. Detta låter som en drastisk åtgärd, men pga att jag började banta när jag var 6 år gammal är jag rejält fartblind för mängder. Jag kan tycka att en liten portion är jättemycket och en stor portion är jättelite. Därför behöver jag ibland att någon tittar nyktert på min tallrik.
 
Be hotellet förvara dina matlådor
Har du möjlighet så ta med matlådor. Ring gärna innan och be om ett kylskåp eller fråga om du kan förvara dem i ett kylskåp. Det brukar inte vara några problem alls. Ann-Ida kontaktade faktiskt MTR och frågade om hon fick låna micro på tåget att micra maten i. Det var inga problem, det brukar inte vara några problem.
 
Göm minibaren
Vi pratade med det med Bitten. Hon berättade att i början när hon var nynykter brukade hon vira in alla småflaskor i en handduk och lägga utanför rummet. Och det kan du göra, du kan faktiskt be receptionen att plocka undan allt om du inte klarar av att hantera det.
 
Kolla menyer
Googla redan innan på menyer, ring eller maila. Det går faktiskt att lösa det mesta! Skriv upp på din dagsplan var du skall äta och vilken rätt.
 
Planera in luft
Kom ihåg att beroende är en stressutlöst sjukdom. Var schysst mot dig själv och planera in luft mellan varven så du inte blir utmattad och faller dit. Powervila, andas och lägg inte för mycket saker under en och samma dag. 
 
KÖSS
 
 
1

Rädslan av abstinensen

Jag funderar mycket kring beroendesjukdomen. Vad är det som gör att några av oss är beroende, andra inte? Forskningen visar på många faktorer och parametrar. Anknytningsteori, uppväxt, genetik. Mycket spelar roll.
 
Något som jag har märkt är en stor skillnad mellan oss beroende mot icke-beroende är hur vi laddar känslotillstånden, bland annat abstinensen. När en icke-beroende får sug kan hen enkelt lugna sig själv genom att uppleva och känna att "detta är övergående". Vi Beroende däremot får panik. Vi svänger oss gärna med termer som "alltid" och "aldrig". Jag har ALLTID sug. Varför står jag ALDRIG emot?
 
Vi har inte samma förmåga att stå ut i känslotillstånd som den icke-beroende. Vad det nu kan bero på kan diskuteras. Ett viktigt svar är vad vi får med oss från barnsben. Har vi växt upp i en familj där våra känslotillstånd inte uppmärksammades, viftades bort och/eller förstorades. En av det finaste gåvorna man kan ge ett barn är tryggheten att finnas där som förälder. Att genom svåra och stora känslor stå vid sitt barns sida och lugnande intyga att "allt är väl, allt är övergående". Då övar vi barnets förmåga att stå ut, att finna tröst och trygghet i känslostormen.
 
Det jag har märkt är skillnaden på min attityd då jag slutade med socker och med nikotin. Med socker hade jag attityden "DET ÄR SÅ SYND OM MIG, JAG FÅR ALDRIG ÄTA SOCKER" som om jag missade något. Med nikotin var det "Vad skönt, nu slipper jag dessa bojor". Varje gång nikotinsuget kom så tänkte jag "Det går över, jag får ge det tid". Jag såg också nikotinsuget som något positivt, som en påminnelse om att "juste ja! Jag är icke-snusare! Vad härligt". Och de som snusar tittar jag på utan avund. Jag missar ingenting, tvärtom - jag vinner hälsa! Gissa vilken astinens som var enklast? I den ena gav jag mig själv trygghet, den andra självömkan.
 
Kanske har vi en parameter där? Att när vi har förmågan att trygga upp oss själva, att ta abstinensen med trygghet i botten - då är häften vunnet. Har vi en attityd att allt är övergående och väl, så blir inte saker lika stora.
 
KÖSS
 
 
6

Återfall i tvångsmässig överätning

Om bara någon vecka firar jag 2,5 år utan socker, alkohol, mejerier, sötningsmedel osv. I fredags hade jag 106 dagar utan tvångsmässig överätning - det innebär att jag inte ätit på mina känslor.
 
Jag har haft det ganska svajigt ett tag med maten. Sedan jag slutade snusa har såklart det smittats på suget krig mat. Det är inget konstigt med det, men jag tycker mig ha styrt upp det bra. Jag ligger också i ett gaska jobbigt skede med jobbet just nu som jag upplever triggar mig mycket. Summa summarum: många starka känslor och en oföråga att hantera dem.
 
Ett återfall kommer inte längre plötsligt, jag kan känna dagar innan det kommer. Först brukar jag välja tveksamma livsmedel, sedan kryper portionsstorlekarna uppåt, jag börjar också fantisera mycket om mat och dricka mycket varm dryck. Jag går in i ett känslosvall av självömkan och tappar energin till mycket. Jag vill inte träffa folk och jag vill vara ifred. 
 
I fredags lagade jag en panna kålpudding och skulle frysa in i matlådor. När jag stod och hällde upp så flög en bit in i munnen, en i matlådan. Och därför kände jag att jag åt på ett destruktivt sätt som jag verkligen inte vill göra. Dagarna nollställs och jag känner mig jävligt nere efter missödet.
 
Då är jag så tacksam över 12-stegsprogrammet. I vanliga fall hade det bara spårat iväg och jag hade ätit i flera dagar. Nu så kan jag ringa ut och be om hjälp. Lägga upp dagsplaner och faktiskt snabbt komma på banan igen. Så himla värdefullt! Så ja, det var ingen katastrof. Jag isolerade mig inte och hetsåt, jag tog en slip och jag lär mig av detta.
 
KÖSS
 
 
 
5