Powered by Jasper Roberts - Blog

Tankebesatthet

Som beroende har vi alla en sak gemensak (bland annat): tankebesatthet. Våra tankar kretsar kring drogen majoriteten av tiden. Antingen planerar vi hur vi ska få tag på det, intar det eller nojjar över effekterna av vårt användande.
 
Och så är det även med maten. Vi tänker på vad vi ska äta nästa gång, hur mycket, hur tjocka vi är eller hur vi ska gömma undan eller hitta ursäkter från våra anhöriga. Det är ett jävla planerande hela dagarna. Ett jävla ältande. Och just det är motsatsen till sinnesro: tankebesatthet.
 
Hela mitt liv har i princip gått åt till sockret. Antingen för själva maten, eller min kropp. Så jävla irriterande kan jag tala om! Och sånt där hänger kvar, det är som att vi har svårt att lära oss nytt. När vi cyklade i Danmark fick vi mycket tid för våra tankar. Och jag märkte verkligen att 80% av mina tankar gick till aningen kropp eller mat. Det är inte okej jag vill inte lägga så mycket tankeverksamhet på sån skit.
 
Därför har jag satt ord på det. Jag har uttalat för mina nära och kära att min prioritet nr 1 är att sakta men säkert minska tankar på mat och vikt. Det är en enorm utmaning. Men som tur är har jag verktyg.
 
Mindfulness: för att lägga märkte till tankarna
Jag kör mindfulness varje dag. Vi tänker oerhörda kvantiteter automatiska tankar som går på rena autopiloten. Hur ska vi kunna veta om vi tänker destruktivt när vi inte vet vad vi tänker? Genom mindfulness lägger vi märke till tanken och kan även ta distans från den
 
Stäng dörren: ta bort drogen
Alltså, har vi dörren på glänt - att vi får droga på vissa tillfällen eller ibland - kommer den alltid göra oss tankebesatta. Idag har jag stängt och bommat igen dörren för socker. Därför går jag förbi godishyllan som att den vore hundmathyllan. Det är inte mat för mig. De dörrar jag fortfarande har på glänt - de är de som gör mig tankebesatta. Typ: är det okej att droga nu? Ja men idag fyller X år, då får jag äta. Osv osv...
 
Matplan: du vet vad du ska äta och hur mycket
Som matberoende måste vi hantera drogen varje dag. Många andra beroenden är ju svart/vita. Man kan leva ett liv utan att dricka alkohol, men vi dör om vi inte äter. Genom att ha en matplan så slipper vi tankebesattheten. Den visar hur mycket, vad och när vi ska äta - vilket ger oss sinnesro.
 
Vila och återhämtning: grunden
Beroende är en stressutlöst sjukdom. Jag har märkt konstiga kopplingar i min hjärna. Ju stressigare på jobbet, desto mer tankar på mat och vikt. Det är konstigt - fast ändå inte. När vi har en bra återhämtningsgrad och lagom mycket i livet, minskar ofta tankar på drogen.
 
KÖSS
 
5

Boktips: Djävulsdansen

Jag vill verkligen varmt rekommendera en bok som du kan passa på att läsa under de lata dagarna på Stranden under semestertider. Djävulsdansen av Ann Söderlund och Sanna Lundell. Den är helt fantastisk!
 
Djävulsdansen handlar om medberoende, om de som är medberoende till oss beroende och hur det funkar.
 
Att vara medberoende innebär att du anpassar dig sönder för den beroende du har i din omgivning. Men denna boken är verkligen bra för alla beroende, även fast du primärt inte är medberoende. Den sammafattar nämligen typ all ledande litteratur inom beroendemedicinen väldigt fint, så du lär dig mycket om dig själv.
 
Vissa menar på att alla beroende har ett medberoende i grunden. Vi har ofta växt upp i en dysfunktionell miljö. Våra föräldrar kan ha varit beroende, psykiskt sjuka eller fysiskt sjuka i en svår sjukdom. Då anpassar sig barnet och medberoendet föds. Senare i livet kan den medberoende utveckla beroende och/eller fortsätta vara medberoende - fast till en partner och inte en förälder.
 
Är det en bok du bör läsa är det denna. Komplettera den med Sockerbomben 3.0 och Vid Sunda Vätskor (återfallsprevention) och du har en bra grund att stå på i ditt beroende. 
 
KÖSS
 
 
 
 
1

Att leva med en beroende

Att ha en närstående som är beroende är otroligt nedbrytande på självkänslan. Är det tyngre droger som alkohol och narkotika så skadar det ju oss djupt. Men även ett obehandlat sockerberoende är nedbrytande att leva med. 
 
Jag är så tacksam att jag listade ut mitt sockerberoende innan jag skaffade barn. Att jag hittade och engagerade mig i behandling. Det finns nämligen vissa beteenden hos mig själv jag önskar att jag aldrig överför på mina barn. Med det sagt innebär inte det att man är en pissig parter eller förälder bara för att man kom på beroendet senare. Men jag känner att jag är tacksam at jag hann komma till insikt innan. Här är ett urval av beroendebeteenden som inte är så kul att växa upp i:
 
- Svikna löften. Vi lovar våra familjemedlemmar och anhöriga att vi aldrig mer ska äta/dricka/knarka. Det gör vi såklart, om och om igen.
 
- Me, myself and I. Hela familjen anpassar sig efter beroendejaget. Den beroende tar mycket plats och den beroendes behov att äta/dricka går först. Den beroende tänker väldigt jag-centrerat. Antingen genom att med aggression få fram sina behov (man ställer till bråk, är lättirriterad osv osv) eller då är det "SLJ" (stackars lilla jag, offerkoftan). Om den beroende inte orkar hålla ett löfte som exempel att köra barnet till en aktivitet, hittas en dålig ursäkt på. Typ att någon är sjuk.
 
- Anpassning. Anhöriga hittar på ursäkter och förklaringar för att den beroende skall få beté sig hur som helst. Om den beroende exploderar så förklaras detta i att någon varit dum eller något annat har hänt. Det är otroligt jobbigt att leva i massa usäkter, att den beroendes beteende hela tiden förklaras bort.
 
- Humörsvängningar. Är vi aktiva i beroende så svänger humöret hejvilt. Man blir sur å grinig. Kan få utbrott och gråt. Lynnig som fan. Inte jättekul att leva i.
 
- Beroendelogiken. Ena stunden: Jag är så tjock å korkad, klarar inte socker. Andra stunden: Det är fredag och det har varit en tung vecka. Jag behöver lite chips. Vi hittar logiska lösningar till allt! Och vi kan få allt till att vi behöver droga, allt från fint väder till chefen är dum till lördag hela veckan! Extremt jobbigt att växa upp i.
 
- Självhat. Att ha en föräkder eller partner som hatar sig själva och/eller sin kropp är jättejobbigt. Det är jobbigt att se självföraktet och det avgrundsdjupa hålet som hela tiden skall fyllas med drogen eller bekräftelse.
 
- Konstiga utlopp. När den beroende stänger av ett utlopp kommer andra konstiga. Typ shopping, bekräftelse eller andra tvångsmässiga beteenden. Inte så jävla najs att leva med, ger ju en ganska förvrängd bild av verkligheten och hur man förhåller sig till saker.
 
- Kompensation. Balans, vafan är det? Har vi spårat skall vi fasta. Har vi druckit ska vi köra vit månad. Balans finns liksom inte i ekvationen.
 
Fy fan vad jag utsatt min karl för skumma saker de 6 åren vi har levt ihop. Allt från nya konstiga versioner av LCHF till kroppshat till shoppa upp 40% av lönen osv osv.... Men han står där. Och han ger aldrig upp på mig. Det är nog den första människan jag träffat som aldrig ger upp eller tröttnar. Som alltid står pall för alla grejor jag har för mig och haft för mig. Ni vet, den där personen som accepterar en som man är. Och han kommer aldrig mer förmaningar eller är dömande, han bara är där och älskar mig med alla fel ch brister. När jag tittar tillbaka på vissa sjuka grejor jag har gjort förstår jag verkligen inte alls hur han kan vara kvar! Men hallelujah för er normisar där ute som älskar oss beroende i ur och skur!
 
KÖSS
 
 
2