Powered by Jasper Roberts - Blog

Misstag - och hur man tar sig upp

Vi sockerberoende lider av en sjukdom. En beroendehjärna har permanenta hjärnskador som inte går att läka. Därför kan vi aldrig bli friska - utan kan ta återfall hur länge vi än varit abstinenta. Däremot kan vi leva i tillfrisknad. Detta gäller alla beroenden, vilket utlopp vi än har. Utlopp står för vilken drog vi helst väljer - socker, nikotin, alkohol och så vidare.
 
Jag tänkte dela med mig av en situation där jag gled ifrån min matplan och hur jag löste den. För jag vill poängtera. Trots att jag har tappat 95 kilo och numera är ganska liten, så innebär inte det att jag fortfarande inte har utmaningar. Smal är inte = problemfritt. 
 
I fredags så skulle jag träffa mina barndomsvänner. Vi är ett stort gäng som umgås regelbundet. Jag växte upp på en liten ö med hundra året runt boende och grabbarna på den ön är så gott som mina bröder. Vi har en enorm kärlek mellan oss och det är alltid vi mot världen. Många utav dem jobbar ute på sjön som maskinister eller skeppare, vilket innebär att de är borta 5 veckor och sedan hemma 5 veckor. När de är hemma så umgås vi så mycket vi kan. Och nu hade min kompis mönstrat av och vi skulle träffas allihopa. Eftersom vi var många, och dessutom lönehelg, så hade de fått tag på bord klockan 21.15 på en restaurang inne i stan.
 
Hela fredagen var fuckad matmässigt. Först och främst har vi fredagsfrukost på jobbet, där jag brukar äta frukost för att det är trevligt och socialt. Enda dagen i veckan jag äter frukost. På något sätt var min hjärna inte riktigt hundra och jag glömde matlådan hemma. Ingen fara tänkte jag, jag käkar mera frulle, tränar och är hemma vid 15. Men jobbet drog ut på tiden och jag var inte hemma för än 17, svinhungrig och i obalans efter ha fuckat med rutinerna. Käkar alltså luch vid 17.30 - för mycket mat även där. Jag tänker att det är ingen fara, jag är ju inte hungrig längre - jag kan ju bara sitta med på restaurangen ikväll och dricka Ramlösa när de andra äter.
 
 
 
På kvällen möts hela gänget upp i stan. Jag och maken klär upp oss fint och är på superhumör. Hela gänget träffas långt innan bokningen för en drink ute. För att förtydliga: de tar en drink, jag dricker vatten. Då fäller en av mina kompisar kommentaren: My, tur att det finns en restaurang du kan äta på i alla fall. Fan vi käkar ju på samma ställe varje gång. Men viktigast är att du mår bra och kan följa med. Min tanke: Helvete, och jag som inte ens ska äta. Nu måste jag ju äta för att hela gruppen har anpassats efter mig.
 
Vad händer då när man ska äta fast man inte är hungrig? Sockertrollet har disco i reptilhjärnan! Nu jääävlar i helvete ska här passas på! Nu unnar vi oss! Så vad händer? Jag går loss totalt och beställer glacade ribs och massa sallad. Sånt som jag inte ska äta. Och vad händer när man dels äter för mycket mat och dels äter dålig mat? Magen går i förtidspension. Jag äter extremt ren mat i vanliga fall, fan både svenskt kött, ekologiska grönsaker och nästintill noll tillsatser. Min värsta synd är bacon och fredagsfrukosten. 
 
När vi alla ätit upp så drabbas jag av akut illamående, börjar nästan lipa av smärtan i magen. Kallsvettas, mår kass. Vill absolut inte vara i storstan och fortsätta festa. Vill bara lägga mig någonstans i fosterställning tills det försvinner. Och inser att jag måste avbryta kvällen. Åka hem. Redan klockan 23 satt vi på pendeltåget hem när vi i vanliga fall brukar dra oss hem tidigt på morgonkvisten. 
 
Jag fick extremt dåligt samvete mot min man som sett fram emot utekvällen. Samtidigt som han är världens bästaste. Han förstår ju att jag tappade kontrollen till min beroendesjukdom och skulle aldrig komma på tanken att skuldbelägga mig. Istället ger han mig en kram och säger tröstande att jag är så duktig ändå, att man inte kan vara perfekt jämt. Torkar mina tårar när jag inser att jag förlorade fighten mot sockertrollet denna gång. Jag får också extremt dåligt samvete mot mina vänner. Fan, här går man omkring och saknar sönder dem i 5 veckor och sedan måste man bryta efter bara några timmar.
 
Men jag tänker inte ha dåligt samvete i onödan. Istället drar jag nytta av denna slip ner i träsket. Därför tar jag distans till situationen och spaltar upp vad fan som gick fel.
 
Tankefällor:
- Jag passar på att äta för att slippa bli hungrig sen 
- Jag äter för att vara schysst mot de andra
- Nu när jag ändå gör avsteg så passar jag på och äta gött
 
Klassiska exempel på tankefällor som alla beroende har samlat in tiotusentals lärandepoäng på. 
 
Det farliga med en slip är inte att man begår det där isolerade snedsteget. Det farliga med en slip är att man inte bryter utan fortsätter i dagar, veckor, månader. Därför måste vi ha smarta strategier för att ta oss upp igen. Såhär tänkte jag för att bryta:
 
- De senaste 7 dagarna har jag ätit 15 måltider. Lunch och middag + restaurangbesöket i fredags. Jag har klarat att äta perfekt 14 av 15 gånger. Det innebär att mitt utfall är 93,3% perfektion. Det är fan ett bra betyg, jag får inte lov att slå på mig själv om jag är 93,3% perfekt i mitt ätande.
 
- Det är inte konstigt att man slinker dit när hela dagen blir fuckad från start. Det är helt okej, jag förstår mig själv och det är inte lätt alltid.
 
- Till nästa gång tar jag med mig att jag inte äter för att vara snäll. Ligger mattiden utanför mitt ätfönster så klargör jag redan från start att jag bara kommer att vara med för sällskapet. Jag lär mig av detta och kommer göra allt i min makt för att inte upprepa slipen. Jag kan, jag vill, jag ska. Och jag lär mig dagligen.
 
För att summera:
 
- Vi blir aldrig friska utan får alltid kämpa för att inte trilla dit
- Det är inte värt att äta fel, då kan man riskera att få avbryta och tappar tid med sina nära och kära
- Det viktigaste är att lära sig av sina slipar och pinpointa vilka tankefel som gjordes under kvällen
- Det är inte farligt att få en slip, det som är farligt är att inte bryta
- Peppa dig själv med att se på situationen objektivt 
- Förlåt dig själv, trösta och gå vidare
 
KÖSS
 
5

Periodisk fasta

Jag har kört periodisk fasta i typ 2,5 år. Det innebär att jag inte äter frukost och slutar äta efter middag. Självklart gör jag undandtag, så som fredagar när det är frukost på jobbet eller när man bor på hotell och dylikt. Jag är ingen slav under mina regler.
 
Jag har på ett smidigt sätt gått över till mer och mer hårdare periodisk fasta. Först, för 2,5 år sedan, kastade jag mig ut i svält typ och höll på att dö. Från att äta rester från gårdagens middag till frukost till ett glas vatten. Det funkade inte alls. Så jag läste på om fettfasta och började där. Den första tiden började jag med att ta 100g smör och mixa i kaffe och dricka. Sen la jag till MCT-olja (jag väljer Brain Octane från Succeeder). Sen har jag sakta men säkert skurit ner på smöret. 
 
Nu så orkar jag knappt mixa morgonkaffet så jag tar en slät kopp och sedan shottar 2 msk Brain Octane vid sidan av. Det som är så bra med MCT-olja är att det är ett kosttillskott och ingen mat. Man blir lika tjock på MCT-olja som man blir på D-vitamin. Det är en energi som går rakt ut till mitokondrien och ger energi. Det lagras alltså inte. Det som är fördelen med Brain Octane är:
 
- Det håller min mage i trim 
- Den gör mig pigg och alert
- Den ökar min förbränning, jag blir mer slagtålig mot kolhydrater 
- Den är antiinflamatorisk
 
Man ska dock vara försiktig med periodisk fasta. Är du sockerberoende behöver du ett par åt av konstant LCHFande i ryggan för att prova. I början, innan det blir en vana, så kommer du konstant tänka på mat under dina fastetimmar. Det är psykiskt påfresande. Andra tycker att de är det bästa som har hänt dem. Att de är skönt att slippa äta och när man väl då äter kan äta ordentligt. Till sockerberoende rekommenderar jag inte 5:2 eller liknande. För oss är rutiner viktigt och får man in rutinen att hoppa frullen varje dag blir det en trygghet tillslut också. Att fasta någon dag då och då skapar en enorm otrygghet för beroendehjärnan.
 
Jag älskar min fasta. Dels för att den gör mig oräddare för hunger. Jag märker att hunger bara är en känsla och ingenting farligt. Den hjälper mig också att arbeta upp min mättnadskänsla. Genom att fasta blir jag faktiskt mätt när jag väl äter. Det är fantastiskt. Dels också att jag kan bli helt nöjd. Ibland äter man lite för mycket och är mätt ända fram till 16-tiden, och då behöver man liksom inte äta föräns dess. Det är svingött tycker jag. Jag känner mig mer som herre över mitt liv och det är najs.
 
Fastar du?
 
KÖSS
 
10

Coltings Nakna Sanning #78

I onsdags kväll var jag ute på äventyr. Jag var i Borås och spenderade en hel kväll med coola Jonas Colting som du känner igen från Riktiga Karlar i TV4! Han är ju förespråkare av lågkolhydratskost också.

Det första jag möttes av när jag öppnade dörren va satan VA SNYGG HAN ÄR! Alltså han är 43 bast men ser inte en dag äldre ut än 30. Det är helt sjukt. Man ser verkligen vad bra mat och träning gör för hälsan. Kul att se!

 

Vi spelade in en podd tillsammans. En pod som kanske är det viktigaste jag gjort hittills i mitt liv. En pod hur det är att växa upp med fetma. Om mobbing, viktråd och gastric bypass. Hur det är att känna att det är mig det är fel på. Hur det är att växa upp med självhat och dålig självkänsla.

För det är ju så att vi vuxna kan raljera hur mycket som helst. Teoretisera sönder. Dra slutsatser baserade på antaganden. Men jag har varit där, jag vet exakt hur det är och vilken process man går igenom som överviktigt barn. Hur det är att vara en besvikelse.

För det finns ett alternativ till att stympa friska barns kroppsdelar. Och det alternativet berättar jag mer om i podden.

För mig är det viktigt att du tar tid att lyssna på detta avsnitt. Lyssna på Coltings Nakna Sanning avsnitt #78 ca 32 minuter in, då dyker jag upp. Antingen via länken, iTunes eller vilken podapp som helst. Jonas och jag klickade stenhårt och han tog verkligen fram både skratt och tårar. En fantastisk intervjuare som inte räds att säga råa sanningar. Ett samtal som inte ber om ursäkt.

Dela gärna detta avsnitt och kom med feedback.

KÖSS

 
12