Powered by Jasper Roberts - Blog

Sommar = jobbig period

På sommaren är det många utav oss som hamnar i sockerfällan och/eller går upp i vikt. Det märk att Sverige går in i semester-mode. Det märks på sociala mediers uppdateringar, på folks kommentarer och även på hur besöksantalet på bloggen sjunker markant. Vi tänker att vi ska få unna oss och att vikten tar vi efter sommaren. Jag förstår helt och fullt att man får tid för matlagning, att det sitter extra gött med lite mys på bryggan på kvällen. Och kan man avbryta sitt unnande - varför inte? 
 
Jag är verkligen inte för förbud. Jag är inte heller svart/vit i mitt tänkande. Jag anser att har man inte en ätstörning eller ett beroende, utan en normal relation till maten - så ser jag inte varför det skulle vara så hemskt att göra ett avsteg då och då. Kan man bryta och sedan må bra, behöver man inte vara nitisk om man inte vill. Det är inte vad vi äter då och då som avgör vår hälsa, det är vad vi äter majoriteten av tiden.
 
Men vi beroende ska ge fan i att unna oss. Det leder aldrig till något bra. Istället leder det till en hetsätningsorgie utan dess like. Ångest, nedstämdhet och allmänt illamående är inte värt det - faktiskt inte. Jag får ofta frågan "Saknar du inte jordgubbar/choklad/bröd?". En längtan finns ju där såklart, men ingen saknad. Ångesten och den psykiska kraft som krävs för att bryta, är inte värt det. Det är klart en alkoholist längtar efter alkohol, det är lika självklart att jag som sockerist längtar efter skräp. Det gör jag en vanlig måndag också, det ändras inte en sommarsemester/jul/födelsedag. Enda är att mitt sockertroll bunkrar upp med fjantiga undanflykter. Klart jag ska få unna mig. Nej, jag unnar mig närvaro och psykisk hälsa. Ohälsan är så jävla ovärd.
 
Så mitt tips till dig som beroende: unna dig psykiskt välmående i sommar. Sol, bad, tid med familj och vänner. Annars kommer matfixeringen ta över tankarna igen. Ät frukost-lunch-middag. Och ta hjälp av andra beroende när det blir jobbigt. Ensam är inte stark!
 
KÖSS
 
 
4

Jhenny tog tag i sitt beroende

Jag är så himla lyckligt lottad som får vara med er sockersyskon på er resa! Ofta får jag härliga mail om berättelser hur ni mår så himla mycket bättre genom att ta tag i ert beroende. Så nu har jag bestämt mig för att börja fråga om jag får publicera era berättelser. Detta är Jhenny Magns historia:
 
"I februari skrev jag till dig. Tänkte dela med mig lite. 21 mars stod vågen igen nästan på 80 kg. (77-78) alltså min startvikt för 2 år sedan.. jag kände att nu får de vara nog. Jag lusläste din blogg. Gick igenom när jag hamnade i fällor och inte. Insåg att 70kg (delmål1) var en sjukt stor triggers för återfall. Oftast vid 70 började jag ge upp och åter ner i kolhydratsfällan. Jag valde bort att gå in i personalrummet när de fanns fika m.m jag dricker fortfarande visa zero produkter. Men aldrig en dag när jag ser/känner min beroende persoblighet. I söndags 14 veckor senare srod vågen på 65.5 (de senaste 2 veckorna 13-14 så har vågen annars legat ganska stabilg på 66.5-65.5) 65 är delmål2. Under dessa 14 veckor har jag igen börjat träna. Har haft ett tränings schema och inte låtit beroende övertala mig till annat. Har de inneburit att jag kanske inte hinner göra tvätten dagen så har tvätten fått vänta. Min hälsa är viktigast.. din blogg har gjort så mycket gör mig. Jag damma av alla mina gamla böcker från när jag läste till socialpedagog. Gick igenom att stegen en missbrukare har. Sa till min sambo att han får inte köpa hem socker o sånt om jag har en dålig dag. Jag förklarade hur mina beroende tendenser ser ut. Samt att inte under några omständigheter låta mig övertala honom till att köpa något åt. Tack för att du synlig gjorde allt detta för mig så jag kunda använda mig egna utbildning till att rädda mig själv. Jag måste fortfarande äta daglig medecin mot migrän. Men jag behöver inte ta starka behovs tabletter (var o varannan dag) och jag har inte längre ont i lederna.

Jag bifogar med en bild här. Den vänsta är när jag vägde 80 för 2 år sedan. Men jag jämnför med den delvis för att jag var nära på att hamna där igen. Samt för min egen ätstörningspersonlighet och beroende personlighet inte ska säga att det är någon skillnad. (Jag ser inte skillnad i spegeln därför tar jag bild o mäter)

Så tack. För din blogg. För att den kan vara så sjukt jobbig o läsa när man ser sig själv. Men tack! Jag vet inte om jag faller igen. Som beroende är de lätt. Men känner att jag har verktygen att ta mig upp. Tack"
 
 
 
Jhenny, du är en grym förebild! GRATTIS och starkt jobbat! Det är en sann utmaning att ta hand om sitt beroende!
 
Vill du också inspirera dina sockersyskon att ta hand om sitt beroende? Maila in din historia till: lchfingenjoren@outlook.com så publicerar jag på bloggen. Du kan vara anonym om du vill :)
 
KÖSS
3

Motgift

Igår berättade jag om att jag plötsligt hejsvejs gått upp 5,5 kilo utan avsteg. Detta är ju helt klart en konstig grej och något som inte jag orsakat - helt klart en hormonell obalans. Hur gör man då? Framförallt så kämpar jag för att sluta noja. Jag vill inte lägga tid och energi på det. Därför så väger jag maten nu. Då slipper jag fundera på om jag äter för lite/för mycket, utan kan släppa tankeverksamheten helt på maten. 
 
Nu när jag väger räknar jag inte kcal eller fördelning, jag äter "lagom". Det vill säga, en mängd som jag vet mättar. Och sen håller jag mig noga under 20g kolhydrater. Såhär såg min måndag ut exempelvis:
 
Frukost:
 
Fettkaffe innehållandes 35g smör.
 
Lunch:
 
2 skivor fläskytterfilé, 50g smör, 150 g rivna morötter
 
 
Middag:
 
2 pannbiffar, 70 g smör, 110g kokt blomkål, 90g morötter
 
 
 
Totalt dagsintag: 19,8g kolisar
 
För mig är att väga maten motgift till nojande och anklagande tankar. Det liksom funkar för att jag känner att jag tar ansvar och slipper lägga tankeenergi på mängd. Det är otroligt skönt.
 
KÖSS
7