Powered by Jasper Roberts - Blog

Fatshaming

En av er ljuvliga läsare har kommenterat flera gånger att hen vill se ett inlägg om fatshaming. Om jag förstått det rätt innebär termen fatshaming att vi kvinnor pekas ut i samhället om vi inte är normalviktiga. Rätta mig om jag har fel.
 
Som kvinna i ett I-land får man kriga hårt för att älska sig själv. Vi ska vara på ett visst sätt, se ut på ett visst sätt, agera på ett visst sätt. Beteenden och utseenden kategoriserias som manligt/kvinnligt. Jag själv får ofta höra att jag ser ut som den kvinnligaste kvinnan men agerar som den manligaste mannen. Jag är, enligt normen - en kvinna på utsidan och en man på insidan. Detta för att jag väljer klänningar, men tar plats och är ganska burdus i mitt agerande. Det är tydligen sk. manligt.
 
Lite samma sak är det att vara större än snittet - att sticka ut. Idag är varannan svenska fet eller överviktig, så fatshaming borde inte ens existera. Det är inget ovanligt att vara stor. Speciellt inte som de flesta inte vet, eller inte tror på hur stor skadeverkan kolhydrater har på vår kropp. Lägg då till en förnekelse att sockerberoende ens existerar - och du har en överviktig befolkning. Vi letar anledningar i förbränning, sjukdomar, benstommar och så vidare. Självklart är det en del av sanningen, men inte hela sanningen.
 
Att vi ska skämmas över vår kropp är väldigt kontraproduktivt. Dels att jag inte vill ge en present som bra mat till något jag inte tycker om, dels att ångest leder till hetsätning. Om vi någonstans kunde ta grund i att våra kroppar duger som de är så vore hälften vunnet. Det är bra att sträva mot topphälsa, men det är viktigt att det sker av rätt anledning.
 
När jag läser vissa anonyma kommentarer på bloggar där modiga, större tjejer visar hud för att peppa andra - blir jag mörkrädd. Det är små, små människor med förkrympt sinne som kommenterar. Värderar man en kropp som ful, så har man problem själv. Det kan vi konstatera. När vi är i harmoni med oss själva och livet så letar vi efter det vackra.
 
Jag tror att vi ska undvika att läsa det som smärtar oss. Undvika det som gör oss illa. Någonstans måste vi börja. Jag tror att grunden i att älska sig själv börjar med att äta snälla livsmedel och att röra på sig. När vi ser att vår kropp orkar, kan och vill - då föds en artegen kärlek i rörelsen. Tillit och förtroende frodas i rörelsen. 
 
Jag har alltid tyckt väldigt mycket om min kropp. Den är långt ifrån normen. Det är dock inget jag funderar på vidare eftersom jag inte jämför mig med någon. Jag tittar liksom på hela paketet. Visst. Min kropp är inte perfekt, men mina ansiktsdrag är jag väldigt fäst vid. Absolut, jag är inte särskillt lång eller smal - men jag tycker väldigt mycket om min personlighet. Där någonstans grundar jag. Och då blir jag liksom mer immun mot fatshamingen som jag fick uppleva i hela mitt tidigare överviktiga liv. 
 
Nu känner jag att det blir lite diffust inlägg. Men det är ungefär såhär jag tänker. Hur tänker du?
 
KÖSS
 

Nyabstinent

Under inspirationstillfället på bloggen efterfrågades det hur fasiken man tacklar helgerna i början av sitt sockerfria leverne. Helgerna är ju jättesvåra för oss. Dels för att vi tappar rutinen, dels för att det är likamed socker för många av oss och dels för att helgen ger mycket mer "jobbig" egentid.
 
Även jag, som har 15 månaders konstant abstinent i bagaget, tycker det är svårt att vara clean på helgerna. Det ska lyxas och hållas på! 
 
Det är alltid svårast i början. Det är det! Därför är det viktigt att planera-prioritera-agera.
 
1. Undvik triggersituationer
- om du ska vara alkoholifri exempelvis, gå inte på fest på ett par månader. Gå inte på kakkalas eller något annat som triggar ditt sug. Vi ska inte kombinera det fysiska suget vi har i början, med ett psykiskt sug. Det är liksom bäddat för snedsteg.
 
2. Planera maten i minsta detalj
- Du kan inte gå utan matplan på helgerna. Du ska veta vad du ska äta och när.
 
3. Lägg tid på maten
- Gör matlagandet till en aktivitet och fyll den med kärlek när du ändå har tid. 
 
4. Planera din helg med roliga aktiviteter
- Är du extrovert: umgås med folk. Är du introvert: se till att få egentid. Fyll den med energiskapande aktiviteter som handlar om annat än att äta.
 
Det är de grundläggande tipsen. De första 4 helgerna är alltid svårast. Det är viktigt att du planerar dina fallgropar och prioriterar din abstinens. Den är det viktigaste du har!
 
KÖSS
 
3

Hälsningar från en jävligt arg skattebetalare

Jag är en ung, frisk tjej i mina bästa år. Ohälsan har inte kommit smygande än. Jag tränar regelbundet och rör mig. Sannolikheten att jag blir sjuk är liten.
 
Men nu är jag arg. Jag är så jäkla arg. 
 
 
För två år sedan behövde jag hjälp av Doktorn Gällande ett specifikt problem. Jag ringde och fick en tid veckan därpå. Inga problem. Självklart trodde jag att det skulle vara lika enkelt denna gång. Ack vad jag misstog mig! Jag ringde varenda mottaging i hela länet och den tidigaste tiden var om 13 veckor. Tretton. Hur sjukt är inte det?
 
Jag är dock en väldigt lyckligt lottad person. Jag har ett bra jobb med bra förmåner där sjukvårdsförsäkring ingår. De kunde ordna tid åt mig dagen därpå.
 
Ska det behöva vara såhär i Sverige? Ska vi - där vi betalar en av världens högsta skatter - också behöva köpa sjukvård ovanpå det? Tro inte att stat och kommun tar bara dina  cirka 33% som du ser på din lönespec, de tar även ut arbetsgivaravgifter som bara din arbetsplats ser. 
 
Det knakar i det Svenska samhällskontraktet. När allt fler, liksom jag själv, ser att vi får mindre och mindre valuta för vår skatt - då sjuker också skattevilligheten hos oss medborgare. Skatten är bland det bästa vi har i samhället. Det är grunden för ett solidariskt och rättvist samhälle. Men ärligt talat. Hur rättvist är det att vi som har råd får knö oss före i vårdköer? Det ska inte behövas i ett I-land. Det ska finnas plats för alla.
 
Min man jobbar inom akutsjukvården. Han är en av dem som springer benen av sig för våran skull. Som jobbar över, som sliter och som jobbar obekväma timmar för att vi har rätt till akutvård. Hans arbetssituation har förvärrats den senaste tiden. Vad händer med dem som inte får tid på vårdcentralen? De söker sig självfallet akut. När den planerade vården inte fungerar, fungerar inte heller akutvården. Tiden som bör läggas på akuta fall, lägg på patienter som hade klarat sig bra på ett besök hos vårdcentralen. Och appropå det. Tror ni att han har någon sjukvårdsförsäkring? Han som springer för andras hälsa? Han som jobbar hårt för att hålla oss levande? Glöm det. Noll förmåner här.
 
Jag är förbannad. Jag är besviken. Jag är orolig. Ärligt talat. Hur fasiken ska det här sluta?
 
KÖSS
 
13